Kategoriarkiv: Funderingar

Studier som både är intresanta och som får mig att klia mig i huvudet

Dagens datorvanor försämrar läsförmågan

Det kan man läsa i rubriken till pressmeddelandet där studien ”Förändringar i läskompetens under 30 år: En internationell jämförelse (FIL-projektet)”, som genomförts av Monica Rosén vid Institutionen för pedagogik och didaktik vid Göteborgs Universitet, presenteras.

Rosén visar att barns läsförståelse i 9-10-årsåldern har försämrats avsevärt de senaste åren i Sverige. Studien sträcker sig över drygt 30 år mellan 1970 och 2001 och omfattar elever i Sverige, USA, Italien och Ungern. Resultaten för eleverna i USA liknar dem hos oss. Det man kan se är att datoranvändningen på fritiden har ökat i dessa båda länder under samma tid. Det finns ett samband mellan ökad datoranvändning och minskad läsförståelse.

Jag hade gärna sett att studien fortsatt. 2001 är längesen och mycket har hänt sedan dess. I en annan studie ”Extramural English Matters: Out-of-School English and Its Impact on Swedish Ninth Graders’ Oral Proficiency and Vocabularysom gjordes av Pia Sundqvist vid Karlstad Universitet 2009, visar det sig att dataspel och internet på fritiden har stor positiv påverkan på elevers ordförråd och muntliga färdigheter i engelska. Sundqvist har låtit 80 elever i årskurs 9 delta i studien, där hon har studerat om den engelska de möter genom tv, böcker, tidningar, data, film, musik och Internet, har någon effekt på deras skolresultat när det gäller engelska. Det visar sig att att tiden de ägnar sig åt detta på fritiden är avgörande, men även vilken sorts aktivitet de använder sig av. Läsning, dataspel och Internet där ungdomarna tvingas lita på och använda sin språkliga förmåga ger mycket bättre resultat än om de bara tittar på film eller lyssnar på musik. Att producera är viktigare än att konsumera. Pojkar har här ett försprång med ett större ordförråd gentemot vad flickorna har, som inte sysslar med dataspel i lika stor utsträckning. Samtidigt konstaterar Sundqvist att om flickorna ägnade lika mycket tid på dataspel och Internet som pojkarna, så skulle flickornas språkfärdigheter antagligen vara vida överlägsna pojkarnas. Hon poängterar också att det inte finns någon koppling mellan elevernas förmåga att lära från fritidsengelskan och deras socioekonomiska bakgrund. Alla elever skulle tjäna på att lägga mer tid på sådana här aktiviteter. Sundqvist menar att lärare borde kunna anpassa undervisningen bättre om de vet hur eleverna påverkas av sina fritidsaktiviteter. Hon menar också att det kan vara intressant för föräldrar att veta vilka positiva effekter dataspelande kan ha.

Men så visar Roséns studie något annat. Datoranvändning på fritiden har negativ inverkan på läsförmågan på modersmålet. Det handlar inte om engelska som i Sundqvists studie, men det handlar om språk. Vad gäller?

När jag läser Roséns studie, som jag tycker är intressant, funderar jag. Det har hunnit gå tio år mellan det att de senaste uppgifterna samlades in 2001 och tills dess att rapporten kom ut. Vad har hänt under den tiden? Då, 2001, var det mest CD-ROM-spel som fanns på marknaden. Spel som inte gav samma delaktighet som onlinespel gör idag. Vad kan vi ha utvecklat för förmågor efter det att studien slutade, med tanke på att det har blivit så mycket lättare att vara delaktig, att producera istället för att konsumera – det som Sundqvist visar vara framgångsfaktorer i språkutveckling? Men Monica Roséns studie är ändå intressant. Vi behöver nämligen fundera över vad som påverkar. Frågan är vad vi gör med resultaten. Kanske är det så att vi i den tid vi lever behöver ha en annan sorts läsförståelse än den som undersökts. Kanske behöver vi kunna navigera oss mellan många olika sidor på Internet, läsa kortfattad information, se filmklipp och sätta samman det till förståelse. Vi behöver kunna kommentera och diskutera medan vi läser. Det är en annan typ av läsförståelse än den man behövde på 1970-talet när studien startade. Det är en annan typ av läsförståelse man behövde 2001. Vissa förmågor som vi behöver idag kanske är ytliga och inte djupa som de förmågor man kan behöva för att läsa Leo Tolstojs Krig och fred, med de behövs. Att tränga in i Krig och fred för att förstå och analysera är också viktigt, men inte den enda förmåga som ska utvecklas.

Jag vill lyfta blicken och titta med nyfikenhet och spänning på vad som sker i vår värld. Det finns förmågor vi alla kan utveckla. Därför är det extra viktigt att vi inte agerar impulsivt och slänger ut alla datorer som finns, när det kommer rapporter som pekar på att våra förmågor har ändrats. Istället behöver vi fundera på vad som är viktigt för oss idag. Och imorgon. Och vi behöver studera aktuella händelser. Rapporter om vad som sker här och nu i vårt delaktiga samhälle välkomnas.

Share

Skolverkets nya generaldirektör kommunicerar i Twitter

Skolverkets nya generaldirektör Anna Ekström twittrar. Och hon gör det med den äran. Inte för att rapa upp meddelanden utan för att kommunicera. Läs, så förstår du vad jag menar:

Och hennes mamma twittrar. Det ni!

Nyligen kom en undersökning som visade att det är ganska få svenskar som twittrar. Kan det då vara något att ha? Ja, säger Hampus Brynolf på Intellecta Corporate, trots att han visar i en egen undersökning att det egentligen är ännu färre svenskar som twittrar, endast 11 000 personer har skrivit minst en tweet varje dag de senaste 30 dagarna.

Med tanke på hur få som twittrar i Sverige så har kanalen stort genomslag och räckvidd, enligt Hampus Brynolf. Inlägg skrivs av få personer men läses av många och visas upp på bloggar och nyhetssajter.

– Vi ska kalla en spade för en spade. Och är det 10 000 som är aktiva ska vi säga det. En intressant sak som ligger i linje med de här resultaten är att ju färre det är på Twitter, desto större är den relativa “impacten” för varje twittrare. Om man tänker på mediegenomslaget så är det relativt lätt att bygga sig en plattform. Twitter är extremt relevant.

De som twittrar fyller twitter med innehåll. Sådant som snappas upp av media. Ibland handlar det om migrän, ibland om jordbävningar och ibland om länkar till längre blogginlägg. Folk kommunicerar öppet och den som vill kan falla in i samtalet.

Jag som tillhör de där 11 000 som twittrar varje dag, ser hur något har hänt bara den senaste tiden. Många lärare hittar in. Det kommer nya varje dag. Som pedagog ser jag vikten av det; att man börjar lyssna på andra utanför den vanliga sfären, att man märker att man kan prata med folk utan att bjuda hem dem på värsta fina middagen och att man kan dela med sig. Trösklar för att hitta nya sätt att se på saker sänks. Kanske, kanske kan vi i och med vår twittrande IT-minister och vår nya generaldirektör på Skolverket komma bort ifrån mantrat: ”Jag har inte tid med sånt där.” För vem tror att dessa båda har tid? De gör det ändå. Och de verkar tycka om det. De kommunicerar med vanliga Svenssons. Jag kan se framför mig hur de twittrar på väg till ett möte, medan de lyssnar på en dragning om något eller medan de sitter i taxin. De stänger med all säkerhet inte in sig i ett rum, slår på datorn och tänker: ”Hmm, vad ska jag skriva för klokt. Låt mig tänka några minuter..” De gör. Precis som de andas.

Det är liksom det.

Någon berättade att folk vid en lärarkonferens störde sig på oreflekterat twittrande. Jag tycker det säger något. Dels att man stör sig på att folk uttrycker sig på annat sätt än man själv väljer att göra, dels att man tror att allt som uttrycks måste vara djupa reflekterade tankar. Jag vill inte stå i kön till kaffeautomaten och diskutera utlandsskulden eller BNP i tid och otid. Jag vill kunna få säga att ”Jaha, så har mamma börjat twittra också”, hur oreflekterat det än må vara. Det är mänskligt. Precis som innehållet i Twitter får lov att vara.

Tack Anna Ekström för att du är mänsklig! Jag önskar dig all lycka till som generaldirektör. Vi lever i en högkommunikativ tid där våra elever behöver lära sig vägar för att påverka och delta i olika kommunikationskanaler. Att du deltar banar väg för fler.

Share

Om rätten till självkänsla

Den senaste tiden har flera saker som skrivits på facebook och Twitter visat på ett uppvaknande angående hur vi kan se på barn. Hur vi kan göra för att inte skuldbelägga dem för att de är de de är. Det finns så många barn som hanterar saker på sätt som vi inte förstår. Ibland, jag säger ibland, tror vi att om de bara ändrar sig, så blir allt bra. Om de gör så som vi tycker är bäst.

Jag är tacksam för Mia Skäringers artikel om sin son. Den får mig att gråta. Ett barn bemöts, och hur det bemöts är den vuxne ansvarig för.

Ett annat barn, Joshua, som har aspergers syndrom, intervjuade sin mamma. Det är starkt. Klicka på bilden och sätt igång filmen:

Varje barn har känslor. Varje barn har rätt att få bygga upp sin självkänsla, sin förståelse av att han eller hon har rätt att få finnas här på jorden; att platsen han eller hon upptar, skulle vara så mycket fattigare om den var tom.

Tack till @ulrikajonson som visade mig filmen.

Share

Toca Boca – nytänk kring appar för barn

Björn Jeffrey från Toca Boca (Tack för rättelsen, Björn!) berättade idag på Webcoast om spel för barn utvecklade för iPad och iPhone .
I AppStore finns en massa flash cards- och, faktiskt, muffinsprogram. Väldigt många. Man ville därför utveckla något som drog nytta av iPadens och iPhonens alla fördelar, vilket inte alla appar gör i dagsläget.

Jag tycker tanken är väldigt intressant. Särskilt som jag igår fick träffa en mängd pedagoger som berättade om hur iPads används i förskolor och skolor runt om i landet. Joachim Thornström har berättat om mötet utifrån Twitterflödet, så jag länkar tacksamt till det. Det var otroligt inspirerande att ta del av allt. En lärare från min kommun och jag fick också chans att berätta om vad som händer hos oss. Men trots alla goda idéer var det något som gnagde i mig: ibland fascineras vi så av tekniken att vi inte funderar på vad vi vill uppnå med det vi gör. Lek-och-lär-program ses fortfarande som ”the thing” som garanterar lärande. Jag är inte säker på att det stämmer med verkligheten. Många av dessa spel är inte utvecklade av pedagoger. De är gjorda för att ge applåder för rätt svar. Behaviorismen, brukar vi vara ganska överens om, är en förlegad pedagogik. Som pedagog kan man konservera ett tänk att rätt och fel är det enda som gäller, men jag vill vidare. Man kan också tro att de där applåderna som man får när man gör rätt i spel är det som gör spelet fängslande. Det är ju feedback och feedback är bra. Men. Jag tror vi missar något. Feedback är att veta var man befinner sig i spelet och vad man behöver göra för att gå vidare. En applåd är inte det som är motorn. Inte enligt bland annat Jane McGonigal som studerat vad människor som spelar upplever.

Det vi pratade om på den diskussionssession jag höll i här på Webcoast, var just hur vi kan dra nytta av den känsla av samhörighet gamers kan ha. Hur kan vi se att man vill vidare och kan lära nytt? Att man får prova olika strategier? Ett misslyckande är inte farligt; det gör att man får fortsätta vara i den spännande värld man har hamnat i. Man får prova att göra något på ett annorlunda sätt och man kan lära sig att se att man kan utvecklas. Det handlar inte om rätt och fel och belöningar i form av applåder. Jag vet att barn kan bli glada av dessa applåder. De kan gilla sådana spel. Men som Jesper Juul säger, det betyder inte att vi ska forma barnen efter det synsättet. Det finns annat vi kan dra nytta av utifrån vad människor kan uppleva i spel. Låt oss som pedgoger inte rycka första bästa halmstrå – det är min önskan.

Så tillbaka till Toca Boca. Björn Jeffery berättade om tanken bakom utvecklandet av spelen. Han menar att spelutvecklarna inte får fastna i att göra spel där barnet ska sitta ensam och spela. Det finns istället massor av möjligheter att låta barn samarbeta och vara kreativa. Han berättade att när de funderar ut nya appar, tittar de på hur lek går till. Leksaker skapar ofta öppna användningsområden och man tittade därför på hur populära leksaker fungerar.

Lek kan vara väldigt aktivt, man kan hoppa, springa o.s.v. Man kan också utveckla sin fanatsi. Lek kan utveckla förmågan att konstruera saker. Att skapa är också lek. Man menar även att lärande lek, så kallad styrd rätt-och-fel-svar-lek, är en sort lek. Man lär sig lekens regler och måste följa dem. Barn tycker om alla desa typer av lek – men olika mycket och i olika perioder. Därför ville man göra produkter som stimulerade allt detta. Men i App Store finns nästan enbart spel som definieras som lärande lek med rätt och fel-tänk, inte det som stimulerar fantasi och kreativitet. Och det är ett problem som man försöker göra något åt. Man har sett att både killar och tjejer gillar de spel man utvecklar och försöker att inte uppmuntra att göra dem för killar eller tjejer, utan att alla ska kunna känna att de kan använda dem.. De kan samlas med sina nallar och leka saftkalas. Det är något som förenar.

First there were blocks, then there was lego. Now there are apps.

Sundbox Summit

Vad kommer härnäst?

  • Jeffrey menar att vi får se allt mer touch screens till sådant vi inte trodde man kunde använda det till.
  • ”Ipod Touch-effekt” till fler saker. Ipod Touch var en musikspelare, men används mer till spel. Saker kommer att användas till sådant vi inte tänkte från början.

Det låter spännande.

Det jag skrivit här är, som alltid, mina egna ord och det jag menar. Men genom att skriva “Jag är med och tävlar om Bineros grymma “surfplatta” är jag med i en av Webcoast sponsorers tävling. Så därför gör jag det. Jag har aldrig någonsin stått på en surfplatta, utan bara surfat i cyberspace. Men det är aldrig för sent att lära gamla hundar sitta. Även jag kan utvecklas, eller som det också heter, levla. Sköna tanke.

Share

Webcoast är igång!

I helgen pågår Webcoast på Lindholmen Science Park i Göteborg. En slags unconference där deltagarna delar, bidrar och umgås i största allmänhet. Det är motsatsen till en konferens där man kommer och sätter sig med armarna i kors för att se vad man kan få ut av det hela. Raka motsatsen.

Jag höll i en session där vi pratade om gamers, folk som spelar onlinespel, och vad vi kan göra för att möta dem i skola och samhälle. Vad vi kan göra för att inte enbart skuldbelägga. Frågan är istället vad vi kan dra för nytta av vad de kan och vad vi kan bygga vidare på. Spelutvecklare, skolfolk och andra vanliga dödliga deltog i diskussionen och du kan se den här:

Eva Wieselgren som filmade  kommer lägga ut den på GP imorgon. Kul, tycker jag, som ser möjlighet för fler att kunna delta i diskussionen. Eller kunna lyssna och sedan diskutera vidare med folk i sin omgivning. Jag tror nämligen det är urviktigt att vi börjar prata om det här. Jag tar alla tillfällen att göra det, eftersom jag tror på ett samhälle där vi drar nytta av varandras förmågor och tillåts utveckla de vi har och kanske inte har.

Tack ni som deltog i diskussionen idag!

Wieselgren har nu lagt ut diskussionen här och skriver:

IT-mamman, Christina Löfving, bjöd in till diskussion om hur vi möter unga gamers, i skolan och samhället. Jag bambusade, sände ut video på bambuser.com, med mobilen. Här kan du lyssna själv. Jag tycker det blev en väldigt intressant debatt. Den är i två delar, cirka en halvtimme vardera. Jag är imponerad av deltagarna som inte avbryter varandra och har intressanta infallsvinklar.Mycket bättre än debatter på tv brukar vara.

Jag håller med, det var en diskussion i positiva anda med olika tyckanden, men med en vilja att förstå lite mer med hjälp av varandra. Det som jag ser är en unconference styrka.

Share

Rita en mes

Rita en mes.

Så stod det i den nu nästan vuxne systersonens arbetsbok när han började skolan. Så han ritade en mes. En med stora öron och en tunga som stack ut.

Det blev fel.

Vi skrattar fortfarande åt det och tycker det var ganska gulligt. Han måste ha varit lite förbryllad över uppmaningen, men han gjorde som han blev tillsagd. Inte visste han att han skulle rita en fågel. Det stod ju inte det.

Barn försöker förstå sig på skolan och dess förväntningar. Ibland lyckas det och ibland inte. Vi vet att barnen inte kommer till skolan som oskrivna blad, ändå har vi ibland svårt att ta reda på vad de har för funderingar och vad vi kan bygga vidare på.  Min andra systerson, som precis har stiftat bekantskap med läs- och skrivmysterierna och som jag fick tillåtelse att skriva om i förra inlägget, funderar på det där med att lära sig läsa:

Jo, jag vill lära mig läsa. Men varför får man inte det då? Vi håller bara på med bokstäver i skolan.

Så skriver han ett mejl till mig, denna gången själv. Han skriver ”hej” och skickar en blinkande muffins. Jag tror han är läsandet och skrivandet på spåren. Men han är det i ett sammanhang, ett som han själv skapar på sin fritid. Vad spännande att bygga vidare på det!

Bild: Dopey with Art Rage 2 av  aaipodpics CC-licens BY NC SA
Share