Den senaste tiden har debatten om skolan varit het. Det har rasats och granskats och lyfts. Många tycker, och i tyckandet vill alla ha rätt. Ibland tycker man så benfast att man inte lyssnar. Det är inget konstigt, det är en del av det vi skolats in i. Att vilja ha rätt. Att äga sanningen. Elza Dunkels har skrivit ett bra inlägg om hur debatten förts.

Men. Det är ganska intressant att lyssna.

Jag tillhör dem som rasade mot Aftonbladets vinkling när de kallade sin grävande journalistik för Skolraset. Det angav tonen och inriktningen. Protesterna fick dem att ändra namnet till Skolgranskning. Samtidigt är jag en av dem som kritiserar vad som ibland händer i skolan, men jag gör det alltid utifrån att jag vill ha en förbättring, inte för att hitta rubriker. Därför stödde jag Skollyftet. Ett lyft innebär att man ser vad som inte är bra, men man gör allt för att det ska bli bättre.

Lyssna, var det ja.

Jag började läsa kritiken mot skolan lite djupare. Jag läste dem som höll med Björklund om att skolan behöver tydligare styrning i klassrummet. Inget flum. Och jag märkte en sak. Egentligen vill vi samma sak. Egentligen. Men vi har ingen aning om det eftersom vi sällan lyssnar på varandra i egentlig mening.

Jag vill ha en skola som är relevant. För eleverna. Det är A och O. Att de får en utbildning som rustar dem inför nutiden och framtiden. Jag kan förstå att många kallar det som har varit Piaget-inspirerat i skolans värld för flum. Då när läraren inte har fått stå i vägen för barnets egna upptäckter utan mest ska stå vid sidan om. Det har blivit ganska ensamt för många barn. Egen forskning och ”Vad vill du göra?” när man inte vet vad man vill. När man skulle behöva ett bollplank i en vuxen och planket inte har vetat sin betydelse. Jag kan förstå att barn har resignerat.
Jag kan också se att i de klassrum där läraren har kört sin undervisning efter en och samma lärobok, där alla elever i alla lägen ska diskutera exakt samma sak vid samma tillfälle, har sina nackdelar. Det hjälper inte hur engagerad läraren är, några kommer ändå inte till sin rätt. Det hjälper inte att ett fåtal svarar förnuftigt, resten som suttit passiva har missat ett gott lärtillfälle. Jag håller med om att fakta är bra. Man kan inte googla allt om man inte vet att det finns saker att googla. Jag inser att kartkunskaper är bra. Men i min värld är det flum att elever ska banka in några namn och sedan inte veta hur det hela hänger ihop. Var är de djupa samtalen? Idag ges många prov runt om i vårt land där elever ska svara på ett antal faktafrågor och så kommer det en analysfråga på slutet. De kräver inget av eleverna, förutom ett bra minne. Var är de stora frågorna? De som kräver fakta. Men som sätts i ett sammanhang? Vem hjälper eleverna att analysera? Eller används analysfrågan på slutet av ett prov för att sålla agnarna från vetet, för att se vem som har den medfödda analysförmågan? Den som kanske inte är medfödd, utan som man borde få lära sig att utveckla i skolan. Var är de spännande uppgifterna som utmanar? Som kräver det yttersta av eleverna, precis som uppgifterna i onlinespelen gör? Var är de uppgifter som utvecklar den kreativa sidan att presentera och komma i kontakt med andra som kan hjälpa vidare i lärandet? För vi vill lära mer i ett konnektivistiskt samhälle. Ständigt.

Det är dags för läraren att inse sitt värde. Att ta plats bland eleverna. Att vara ett bollplank så som Vygotskij beskriver. Ibland kan bollen behöva fångas upp och ibland passar läraren bollen i en ny riktning. För läraren har koll. På lärande. Läraren har djupa ämnes- och omvärldskunskaper. Läraren vet att eleven måste göra kunskaperna till sina och att det sker i en process, inte i en korvstoppningsmaskin. Läraren vet att vi behöver vara kompetenta när det gäller att omforma den kunskap som kommer att förändras och att hitta vägar för att lära nytt. Läraren har koll och om han eller hon inte har det, så vet han eller hon hur man skaffar sig det, eftersom vi alla är en del av det livslånga lärandet. Vet man som lärare inte hur man ska gå tillväga, då har vi i och för sig ett problem. Och då hoppas jag inte eleverna idag ska få samma skolning som gavs för några decennier sedan, om man inte lärde sig vägar för att lära.

Djupa kunskaper. Inte de ytliga faktakunskaper som lämnas att sväva fritt. Elever är mer kompetenta än vi tror. Jo, det är de. Om vi bara utformar skolan till att visa att vi tror på dem, att de är något att räkna med och att de kan nå långt. Med vår hjälp.

Ingen vill ha en flumskola. Det vi vill ha är en relevant skola. Jag tror vi alla vill det, men vi pratar olika dialekt och vi förstår inte alltid varandra. Vi vill ha en skola där eleverna inte gäspar, somnar och önskar sig bort. Rätta mig om jag har missförstått det. Jag försöker förstå båda de läger som har uppstått. Inte hålla med i allt, utan bara ta till mig för att kunna se hur vi ska förändra och göra något bra av det hela. Nu inleder jag en semestervecka då jag bara ska skriva. Skriva klart. En bok håller på att ta form och är i sitt slutskede. Den handlar om den relevanta skolan.

Jag har mycket att fundera på.