Wordfeud. Den nya vuxen-flugan. Den som får oss att tappa taget om allt annat.
Jag spelar för fullt. Och tycker det är döintressant att se hur många olika sätt att spela som det finns. Samtidigt tänker jag på hur vår inställning till lärande och varande får oss att anta olika roller. Mina vänner vet inte att jag studerar detta utan spelar glatt vidare.
Jag ska förklara vad jag menar. I skolan finns det många elever som har tappat modet att lära. De väljer helst enkla uppgifter som snabbt klaras av för att på så så vis inte förlora ansiktet eller visa sig som okunniga. För det har de lärt sig att man inte får visa – då får man dåligt betyg. Svar kan bara vara rätt eller fel. För visst är världen full av saker som är rätt och fel, absolut. Men det stannar ibland där. Att diskutera, att våga kasta fram idéer för att se om de bär, att stöta och blöta; det hinns inte alltid med. Rätt och fel och att hitta de enkla vägarna för att inte uppfattas som den som inte kan; det tar så stor plats.
Du kanske inte känner igen dig, men det gör jag. Från min egen undervisning, innan jag började tänka i andra banor, och från exempel ute i landet. Jag kallar det för att anta den så kallade talanginställningen till skillnad från steg för steg-inställningen (Utifrån Dweck, Söderfjell) och utvecklar det i den bok jag nu skriver.
Med steg för steg-inställningen däremot ser man utmaningar som något spännande, något som får en att lära. Att inte kunna är inte farligt – det går alltid att lära mer.
Jag tänker tillbaka på när jag var yngre och bodde hemma hos mamma och pappa. Då när pappa ropade på mig om kvällarna att jag skulle sluta med läxorna och komma och spela spel istället. Han var lärare och visste att det räckte med ett visst mått av pluggande, själv visste jag aldrig om jag hade memorerat allt.
Pappa gillade spel. Han visste att de utvecklade det logiska tänkandet. Kortspel varvades med fyra i rad. Ett sånt där där man kunde lägga kulor horisontellt, vertikalt och diagonalt i 3D. Han lärde mig olika sätt att spela. Från början gjorde jag mina drag utan att tänka flera steg vidare, men han avslöjade trick för att hitta nya vägar. Det gjorde att han inte alltid vann, men det var inte det viktiga. Att vara två spelare som utmanades av varandra gjorde det roligare för oss båda. Vi fick vara uppslukade av spelet lite längre. Vann någon på ett för lätt sätt, var vi båda överens om att det inte gilldes. Att bara råka vinna var inte det roliga. Det skulle vara uttänkt.
Jag lärde mig. Och jag var inte en stjärna från början, en som hade fötts med bra spelstrategier.
Med Worfeud tänker jag att det är likadant. Vi lär när vi spelar. En del tittar på de bokstäver de har och funderar på vad de kan bilda för ord av dem. En del tittar på ytan där orden ska läggas och ser var det ger mest utdelning att lägga några brickor och om de kan baka ihop flera ord av redan befintliga. Eller om man kan lägga ett kortare ord nu för att spara vissa bokstäver ifall.. Eller inte lägga ett ord och hoppas att motståndaren lägger där, så att man själv kan få ett bättre läge (Mitt hemliga tips). När vi spelar lär vi hur andra gör och kan härma. Så som jag gjorde när jag spelade med pappa. Vi lär steg för steg.
En del återkommer och vill spela mer trots att de har förlorat flera gånger. En förlust gör inte att de tappar sugen. En del vågar inte spela. Kanske för att det tar för mycket tid, men kanske också för att få svart på vitt att man inte är bäst. Det är tufft i en tid då många av oss har växt upp med en talanginställning till lärande. (Jag menar nu inte er som har tackat nej till mina påflugna inbjudningar till Wordfeud – känn er inte utpekade!)
Men vi är inte. Vi utvecklas. Om vi tillåter det. Livet är inte statiskt. Det är ett livslångt lärande där strategier är bra att våga sig på. Att välja utmanande vägar, att kasta fram idéer och se om de bär, att inte racka ner på folk som prövar olika förslag och döma deras misslyckanden för hårt – det sättet att närma sig livet är på en del håll ovanligt. Men inte desto mindre viktigt.
Jag tror det är oerhört viktigt för pedagoger att fundera över sin egen inställning till lärande. Dels för att den kommer att avspeglas i mötet med eleverna. Dels för att den kan hjälpa eller stjälpa när det gäller för oss själva att lära nytt i den omvälvande digitala tid vi lever i.
Och du, om du undrar; jag vinner i vissa av de Wordfeudmatcher jag spelar och förlorar i lika många. Välkommen att utmana mig! itmamman, det är jag.
