Kategoriarkiv: Opinion

Quick respons med QR-koder i undervisningen

Funderingar, Opinion, , ,

Första gången jag kom i kontakt med QR-koder (Quick Respons-koder) var på Sweden Social Web Camp på Tjärö sommaren 2009. Alla deltagare hade en namnlapp om halsen med en QR-kod som dolde kontaktuppgifter om deltagaren. Fotograferade man en kod med sin mobil togs man direkt till en blogg eller till ett twitterkonto som deltagaren hade. Smidigt. Man slapp leta upp penna och papper för att skriva ner en lång url för att komma ihåg.

Det är just så QR-koder fungerar. De döljer information och man behöver inte knappra in långa adresser, utan man hamnar direkt via dem på det ställe man ska hamna. En slags teleportering.

Sandra Wissting har skrivit en inlägg om hur hon har gjort en julkalender till sina elever. Läs här och använd hennes luckor om du vill. Öpedagogen Marie Andersson har också skrivit om det och berättat om hur hon kom i kontakt med QR-koder via Josef Sahlin på Årstaskolan. I sitt inlägg funderar hon över användningsområden.

Jag funderar så här. QR-koder är bra om de tillför smidighet i teleporterandet. Jag tror på Sandras idé med julkalender just för att julkalendrar ska vara spännande att öppna. Det är inte bara en som kan öppna klassens kalender utan alla kan. Om eleverna har en mobil, vilket många har .
Samtidigt är jag fundersam inför om de används endast för att de verkar vara en häftig teknik. Om inte innehållet i dem ger något nytt. Om de rymmer gamla principer för lärande som inte är i fas med forskning om hur elever lär sig. Det är en avvägning som man som pedagog får fundera över.

Som lärare behöver man känna till den teknik som syns i samhället. Jag har sett QR-koder på muséer som gör att besökaren kan läsa mer om något utan att behöva skriva ner en läs-mer-adress. I somras såg jag den här reklamen på Manhattan. Den dolde ett budskap för utvalda. För dem som behärskade tekniken.

Visst vore det bra om vi alla i skolan fick vara utvalda. Om vi fick använda de kunskapskanaler som står till buds. Om vi inte stängs ute från kunskap för att vi är teknikrädda. Släpp nyfikenheten lös och glutta bakom koder, hemliga tecken, i läroböckernas stora kunskapskälla och i nätets alla hörn.

Vill du göra egna QR-koder kan du göra det på den här adressen. Den som döljer som i koden nedan..

Share

När Mr Kay fick ett ansikte

Bild, Film, Opinion, Publicera, SO, , , ,

Spinning Jenny.

Det var ett av det mest trista ord jag visste under min skoltid. Det dök upp ibland och var alltid lika grått, trist och eländigt. Bilderna i boken förstärkte känslan. Jag pluggade snabbt in årtalen och namnen och så hoppades jag slippa den stackars Spinning Jenny-maskinen ett tag.

Så dök det upp i veckan igen. Sonen hade prov och bad mig förhöra. ”Men bara på de sidor jag säger, inte på en massa snack runt omkring!” Han känner mig. Så jag frågar på texten och får bannor så fort jag går utanför. Slinter ibland och vill dra paralleller, men dras snabbt tillbaka av sonen. ”Fråga på texten!”

Jag frågar på texten. Men börjar ändå fundera. Jag hade glömt att snubben som uppfann Flygande skytteln (ett annat av de ord jag hade på trista-listan under min skoltid) liksom uppfinnaren till Spinning Jenny fick fly hals över huvud för att folk retade upp sig så på dem eftersom de i och med sina uppfinningar tog jobben ifrån andra. Folk slog sönder deras hus och Flygande-skytteln-uppfinnaren, John Kay, tvingades i landsflykt. Vart flydde han? Till Frankrike. Ett land som några år senare skulle få uppleva Franska revolutionen. Var det så smart att fly dit? Jag bara frågar. Det skulle han ha tänkt på.
Vad hände med honom där då? Jag börjar fantisera och tänka mig in i hur han blir vän med några aristokrater för att sedan bli jagad av den uppretade pöbeln. ”Nej, inte nu igen!” Stackars krake. Eller så hann han dö innan allt satte igång igen, han borde ju ha varit ganska gammal då.

Industriella revolutionen och Franska revolutionen börjar få ljus igen. Mr Kay hjälper mig att binda dem samman. Jag skulle vilja vara elev igen och låta Mr Kay traska genom historien. Berätta den genom honom. Jag skulle vilja kunna välja mellan att filma hans berättelse, antingen med hjälp av kompisskådisar eller med bilder från Unlockning archives (Just nu verkar flera av deras sidor ligga nere, men jag hoppas det bara är tillfälligt) eller andra bilder som blivit fria att använda för att upphovsmannen sedan länge är död. Kanske lägga in dem i Pikistrips och göra en berättande serie. Jag skulle vilja intervjua Mr Kay. Göra en inspelning och kanske lägga ut som podcast. Om han vill prata med mig alltså.
Jag kanske gör en Glogster om honom och hämtar inspiration från den som redan har gjort en. Om någon annan har intresserat sig för min Kay före mig, kan det kasta ljus över det jag vill veta. Jag tackar och tar emot!
Kanske tar jag reda på mer genom Qwiki som både berättar och visar bilder om olika historiska händelser, platser och annat. Om jag har registrerat mig för att få en invite alltså. Tycker det är lite synd att man inte kan bidra till Qwiki själv utan bara titta på andras material, men det lämnar vi så länge.

Min tidslinje som jag gör på Timetoast hjälper mig att strukturera. Där kan jag länka vidare till andra ställen på webben och där kan jag lägga upp bilder. Med hjälp av embed-koden lägger jag in den här på bloggen:

(Riksantikvarieämbetet har lagt upp mängder av fria bilder på Flickr. Dyk ner i denna guldgruva om du vill och behöver bilder till din berättelse.)

Jag funderar på paralleller mellan vår tid och industriella revolutionen. Det står nämligen i läroboken att ett barn som föddes kring sekelskiftet 1800 i Storbritannien fick uppleva fler förändringar än någon tidigare fått göra under hela sin levnad. Är det samma sak nu? I den kommunikativa revolutionen. Framkallar det också känslor, fast av ett annat slag? Allt detta nya.

Jag går och sätter på mer kaffe. Mr Kay följer med mig ut i köket. Nu lämnar han mig inte.

Share

Jag önskar

Opinion, , , ,

Jag läser i en bok om sexåringen:

Från att ha varit en trygg femåring som stod nära sina älskade, ska sexåringen ut i vargavintern.

Och några stycken ner:

Till tröst önskar han sig vanligen ett litet djur.

Där ler jag och tänker på allt tjat om kanin hit och kanin dit. Jag som inte gillar pälsklädda djur..

De olika åldrarna som gås igenom i boken visar på en utveckling som jag med tre barn, och x antal hundra elever bakom mig, känner igen:

Ett år: Det goda livet
Två år: Kung över tillvaron
Trotsåldern: Jag vill, jag vill inte!
Tre år: Humoristen
Fyra år: På rymmen
Fem år: Fridens lilja

Sex år: Det svåra livet
Sju år: Skolbarnet
Åtta år: Magikern (Tänk va, så sant!)
Nio år: Sökaren
Tio år: På plats i livet
Elva år: Tricksaren
Tolv år: Relationsforskaren
Tretton år: Allvaret
Fjorton år: Ensamheten
Femton år: Vuxen?
Sexton år: Integriteten

Jag läser återigen ord som jag läste när mina två äldsta var små och som hjälpte mig där vi bodde långt från släktingar och hjälpande händer. En bok som jag läste sönder, men som min syster nu i veckan på nytt köpte till mig.

Jag läser om hur det lilla barnet vill vara delaktig i det föräldern gör, inte vara medelpunkten, utan vara med i själva sysselsättningen; den som är medelpunkten. Att vara viktig. Jag läser om barn som mår bra av att få vara med när föräldern diskar, snickrar eller gräver i jorden. Som inte kräver att alla släpper allt de har för händerna och ibland gästspelar i barnens värld. Just det, gästspelar. Som istället får vara en del av det viktiga.

Boken jag läser är Barnaboken av Anna Wahlgren.

Jag skriver om den här på bloggen eftersom synen på barn som kommer fram där; barnet som kompetent varelse, är viktig. Att man behöver titta på barnet, klura ut vad trygghet är och se till att barnet känner sig värdefull, inte kvävd. Jag tilltalas av det vuxenansvar vi måste ta. Ett barn har inte helikopterperspektivet i nödsituationer utan behöver en trygg vuxen, en som visar att den har koll på läget.

Jag ser paralleller till lärar-elev-förhållandet i skolan. En trygg vuxen som tar barnet vidare till nya utvecklingszoner. Som visar att vi klarar det här och du är viktig för att det ska fungera. Elever och lärare som inte gästspelar i skolan utan som jobbar med på-riktigt-saker ihop.

De ord jag läser är skrivna av en mamma med stor kärlek till sina barn. Jag ställer inte upp på den den ryktesspridning som florerat på nätet kring henne. Det är en mamma som ville klura ut och ta reda på hur barnen kunde få må bra. Jag önskar att vi tog oss tid att klura på detta även i skolan och om vi tycker oss ha ont om tid; att vi kan ta hjälp av varandra och av varandras klura-ut-erfarenheter.

Anna Wahlgren vill med sin bok ge:

Åt föräldrarna: råg i ryggen.

Åt barnen: frihet från skuld.

Jag önskar detsamma till lärare och elever. Så in i bomben önskar jag det.

Share

”Berättar gärna mer om detta framöver”

Opinion, Sociala medier, , ,

Jag är väldigt glad. Just idag. Just nu.

För min del kom det uppbyggliga i form av ett mejl på morgonen. Någon hade konkreta, positiva idéer som denne delade med sig av. Sedan hittade jag den här kommentaren i väntekön på min blogg:

WOW! Vad jag är GLAD jag är att jag hittat till dej! Jag är en förskollärare med stort IT intresse och jag kommer att titta in här ofta. Vi har ett spännade projekt på vår förskola där vi jobbar med barnens digitala bilder. På tisdag ska vi besöka ett lokalt galleri där vi ska se på digital konst för att inspirera barnen. Berättar gärna mer om detta framöver när vi kommit igång.

Blir jag glad för att jag blir boostad? Nja, sånt är svårt, en upphöjning från någon får så gott som alltid någon annan att titta snett på en. Det tar ut varandra. Det jag blir uppriktigt glad för är istället att denna bloggläsare har lämnat avtryck. Hon delar med sig. Jag ska få veta mer om deras arbete med digitala bilder och om deras besök på galleriet. Hur hade jag fått den möjligheten om vi inte hade kommunicerat via bloggen? Om hon hade varit tyst.

Det är just det, om vi vågar berätta om än aldrig så lite, så kommer det att förbättra kompetensen hos någon. Och i förlängningen hos många pedagoger runt om i landet. Det handlar om spridningseffekt. Det handlar om att uttala det man kan och gör för att också reflektera själv och utveckla sina tankar ihop med andra.

När jag började blogga för ett antal år sedan kände jag mig ensam i bloggvärlden. Jag letade efter andra pedagoger med ljus och lykta, hittade några och släpptes in av i stort sett alla. Det var en ny värld, men en liten sådan.
Det som gör mig glad idag är att den här världen av uppmuntran, givande och tagande har blivit så oändligt mycket större sedan mina första trevande bloggsteg. En del känner sig stressade av det, att inte vara först med det bästa tipset, att inte vara mest intressant. Jag ser det enbart som positivt att fler delar och att det finns fler att kommunicera med. Men det innebär också att det finns så många intressanta bloggar att jag inte uppdatera min bloggroll i högerspalten i takt med att de startas. Därför läser jag mest bloggar när man länkar till dem via Twitter istället för att gå igenom samma bloggar varje dag. Det blir så.

Jag är glad att ni finns. Och jag hoppas det var okej att publicera kommentaren. Det som ligger öppet i kommentarsfältet ser jag inte som hemligt, men om du som skrev känner så får du höra av dig.

Jag ser fram emot att fler gärna berättar mer framöver!

Share

Ett barns första möte med skolvärlden

Opinion, , ,

”Berättade du för fröken om det där roliga du gjorde i helgen?”

Mamman vet att det har bubblat i dottern och att man ibland berättar om vad man gjort, när man träffas på måndag morgon i skolan.

”Nä, jag fick inte säga. Och man kan inte berätta om man inte räcker upp handen, för då åker man ut i korridoren. Fattar’u väl! Pelle åker alltid ut.”

Mamman fattar inte. Berättar hon. Hon ringer mig en dag och berättar om händelsen som utspelats på en ort någonstans i Sverige. Hon fattar inte hur det är möjligt att barn som gått ett par månader i förskoleklass vet att man kan bli utkörd ur ett klassrum. För att orden slinter. Som det ibland gör när man är 6 år och armar och ben och mun far iväg. Hon fattar inte att de där tysta barnen ska bli ännu tystare för att de vill göra rätt, inte bli utskickade i en korridor. Ensamma. I en skolvärld som är ny för dem. Att man i just den klassen kan få höra ett barn undra vad ordet kvarsittning betyder. I förskoleklass.

Jag undrar försiktigt om det är en väldigt, hur ska jag säga.., bråkig klass? Nä, inte alls säger mamman. Hon har besökt klassen vid flera tillfällen. Barnen sitter tysta.

De övar mycket på rätt och fel i klassen. Man ska inte fråga sin bänkgranne, man ska placera cirklarna och kvadraterna på rätt ställe på papperet alldeles själv. Då är man duktig. Berättar flickan.

Mamman undrar. Hon frågar mig: Vad händer med kreativiteten, att våga göra fel, att prova? Ska de avläras sånt?

Jag vet inte vad jag ska svara. Får en klump i magen å flickans vägnar. Tänker på klasser där jag sett barnen fabulera, skriva fast de ”egentligen inte kan”. Ord som kårvtjndisn (=korvkändisen) ingår i sagor de skriver utan att de tragglat igenom hela alfabetet. Dessa barn ljudar när de provar att skriva, de delar upp i smådelar, de hittar helord och de tillåts lära. På många olika sätt. De får prata med varandra och fråga.

Grundtrygghet, att inte vara den som åker ut i korridoren redan i förskoleklass, att bli sedd av fröken; det borde alla barn få uppleva. Även de som har ord som bubblar ut.

Bild: Skip av Greencolander CC-licens BY attribution 2.0 Generic

Några av er som läser här tror kanske, att döma av innehållet på bloggen, att jag är extremt intresserad av IT, eller IKT som skolan envisas med att så exklusivt kalla det, men det stämmer inte. Oj då!
Jag är intresserad av att barnen ska få en utbildning som är relevant för dem. Och där är grundtryggheten oerhört viktig. Att bli sedd. Jag är intresserad av vägar för att stärka självkänslan hos barn, få dem att våga, få dem att prova, få dem att ta del av på-riktigt-saker. För att de ska känna att det de gör är viktigt. Där råkar IT komma in som en del just för att det stärker det kommunikativa i lärandet. Det finns där.

Jag hoppas flickan får behålla skuttet i sin kropp, sin glädje i att ljuda sig fram bland lappar, skyltar och juicepaket även om fröknarna inte har en aning om att det är där hennes glädje och nyfikenhet finns just nu. Man jobbar ju med cirklar och rektanglar; med att kunna utan att fråga. Även om. Trots att. Jag hoppas.

Share