Jag fick en gång en skeptisk fråga: Vad exakt har dina nätkontakter gett dig som gagnar arbetet?

Jag svamlade något till svar om tankar och idéer och tänkte på allt som grodde för att en dag falla på plats. Men jag hade svårt att svara på frågan som krävde ett direkt svar.

Ibland är skolkulturen sådan att det bara är gott nog att prata med andra inom skolvärlden. Det är bara vi som kan lösa frågan om elever ska twittra eller inte eller som kan vända och vrida på argument om arbetstiden eller kaffemaskinen. Jag tror inte på det. Risken är att vi plaskar runt i en ankdamm och inte hittar de bästa lösningarna. Vi behöver varandras olika idéer för att skapa nytt. Därför älskade jag att höra @emanuelkarlstens tal från Sweden Social Web Camp via webben i helgen (cirka tio minuter):

Därför älskar jag okonferenser (konferenser som främst byggs av deltagarnas egna viktiga frågor och vilja att dela med sig) utanför skolan där man pratar om stort och smått och ibland även om skola.

Därför älskar jag Sweden Social Web Camp (SSWC). Lika mycket som jag älskar det har jag svårt att förklara varför. Sedan 2009 träffas varje år en helg i augusti människor med kärlek till webben på en ö i Blekinge och pratar idéer, bränner låtsasfår (det är inte så farligt som det låter) och dansar sig svettiga. I år crowdfundade (=samla in pengar för att göra något möjligt) de från Stockholm pengar och chartrade ett eget tåg till Blekinge – bara det. Så många olika idéer på en plats!

Jag har inte kunnat vara med sedan den där första gången 2009, bara via webben som åskådare. Nej, ingen kommun eller skola skickade mig då heller, utan jag tog ledigt. Det är inget att deppa för. Nu är jag bara tacksam för det jag har fått bära med mig sedan dess. Och jag är tacksam för att Cela gjorde Learning is the Shit i juni i år i Ronneby Brunnspark. Det hade många likheter med Sweden Social Web Camp även om det inte var så många som inte hade skolbakgrund som deltog. Men det innehöll inslag av craziness; viktigt prat blandat med dans i natten. Tänk! Tänk om alla de konferenser som riktar sig till skolan kunde innehålla lite mer av sådant. Fler bastuflottar, fler utklädda konferensdeltagare som här under Kristina Alexandersons session om tanken med och hur hon gör när hon fotograferar Storm troopers,

Mer galenskap.

Men mest av allt, varför alltid stänga in sig? Både i diskussioner på nätet och i konferenslokaler? Kanske är vi några som kliver ut ur skolbyggnaden eller kommunhuset och nästlar oss in på Sweden Social Web Camp nästa år? Vem vet, det kan ge något. Exakt vad vet jag inte, men något oanat och stort är möjligt.

Jag är inte dödligt seriös i det jag kommer skriva nu, men ändå lite. Lite halvdödligt så där.

Våra tre barn lär mig och min stackars man en hel del. Men konstigt nog tycks vi aldrig bli fullärda.

Vår äldste son, som är 16 år, suckar ibland tungt över hur dåligt uppförande vi har när det gäller att sms:a. Vi har helt enkelt ingen hyfs. (Eventuella oroliga läsare vill jag nu informera om att barnen alltid har okejat att jag får skriva om en viss händelse när det gäller dem, så även detta. Har de inte okejat, så finns det helt enkelt inte på pränt. Bra, då går vi vidare.)

– Skriva punkt?! Utan smiley? Det är som att stå så här (Här står han stelt med armarna utefter sidorna med uttryckslöst ansikte) och säga det du skrev med entonig röst. Eller så låter det argt. Jätteargt.

– Man jag skrev ju bara och sa att du skulle komma hem, svarar jag.

– Ja just det. Du skrev det jätteargt.

– Nej, inte gjorde jag..

– Du kan inte skriva så.

Så jag smajlar till mina meddelanden till honom och får ömhetsbetygelser tillbaka. Det är riktigt fint. Så gör jag misstaget att försöka härma honom. Jag skriver K istället för OK.

Det är fel. Totalfel:

Som ett sånt där skämt du vet. What the..

Saker och ting kan verka ytliga, men det kanske de inte är. Egentligen. Och inte för dem som har språket. De som inte har språket (Läs: jag) hamnar lite utanför och trampar lätt i klaveret. Nu är jag inte särskilt superallvarlig kring sonens och mitt sms:ande. Jag ler mest och tar det för vad det är. Men jag tänker ändå. Jag tänker på nyanlända ungdomar som ska ta till sig språket. Får de hjälp in i ett språk där de kan delta? Är vi vuxna intresserade av hur det fungerar eller skakar vi mest på huvudet åt det? Kanske ler lite överseende?

Det är samma sak när det gäller att kunna prata om senaste spelet, om de kort man byter med varandra på rasterna och annat som tillhör barn- och ungdomskultur. Det är viktigt för barn och unga att kunna tala språket. Inte bara för att få ett jobb om tio år, utan för att få må bra här och nu. Skolan är till för nuet likväl som för framtiden.

Som lärare kan jag inte kunna allt om det barnen och ungdomarna talar om. Jag kan inte lära dem allt. Men jag kan vara nyfiken och tillåta att lärandet även kommer att handla om sådant som de kan lära varandra. Så det inte blir så att några halkar efter för att de aldrig kommer in i snacket. Det finns de som inte har någon att sms:a med. Det finns de som inte vet hur de ska prata om senaste spelet, av olika anledningar. De står utanför. Men vi kan se till att de får en chans att bli en del av ett större sammanhang.

Ett första steg är att inte avfärda ungas kunskap utan att utgå från vad de kan för att tillsammans bygga vidare på det. Vi kommer själva att lära en hel del på vägen – jag lovar. Det är lite pinsamt ibland, men läroplanen hjälper oss att våga, eller hur? Lgr 11, kap. 2.2:

Läraren ska

• ta hänsyn till varje enskild individs behov, förutsättningar, erfarenheter och tänkande,

• stärka elevernas vilja att lära och elevens tillit till den egna förmågan,

(…)

• organisera och genomföra arbetet så att eleven

– utvecklas efter sina förutsättningar och samtidigt stimuleras att använda och utveckla hela sin förmåga,

– upplever att kunskap är meningsfull och att den egna kunskapsutvecklingen går framåt,

– får stöd i sin språk- och kommunikationsutveckling,

Därför fortsätter jag att testa nya saker.

Därför kommer jag att fortsätta trampa i klaveret.

Därför fortsätter jag att lära.

K? <3 <3 <3 <3

För första gången är jag i Almedalen. Ja, det är faktiskt första gången jag är på Gotland. Det är mycket ”murigt” här och det gillar jag.

Och rosigt.

Jag är här därför att UR och Lärarförbundet bad mig delta i en paneldebatt om den digitaliserade skolan. Eva-Lis Sirén, Läraförbundets ordförande, Erik Fichtelius, VD på UR, Mimmi Grapenbring, Ordförande i SVEA, Marie Andersson, lärare som ibland kallas Öpedagogen, och jag deltog under ledning av Kristina Alexanderson, .SE.

Jag tycker att det blev ett bra samtal, även om man aldrig hinner gå på djupet i paneldebatter, men jag är ändå nöjd med diskussionen om demokrati och likvärdighet. Sedan vill jag passa på att säga att jag är glad att chefer och ordföranden som Eva-Lis Sirén vågar visa vägen i det demokratiska samtalet genom att samtala på Twitter. Det finns många som är megafoner, det finns många som inte vågar av rädsla för att göra fel, men det finns också många som vågar. Det är viktigt. Sändningen går att se här. Marie Andersson, Mimmi Garpenbring och jag kommer in i sändningen efter ca. halva tiden.

Själv har jag varit på en rad bra seminarier, som jag snart ska berätta om, men först.. Hallå, vilket spektakel det är här. Missförstå mig inte. Jag är glad att vara här och jag tittar, lyssnar på stockholmska och undrar var utlandsfödda människor håller till. Det är inte det att samtalen inte är viktiga, men mycket av det som händer känns lite pinkenödigt. Som att man måste ha ett seminarium bara för att finnas med. Något sådant seminarium har jag inte varit på, utan alla jag hittat har gett mig något, men man ser en hel del olika slags inriktningar om man säger så. Och det kanske är bra. Egentligen. Sen har jag lärt mig att klädkoden för kvällen är: Uppklädd. Jag satsade på jeans och Converse i går kväll och var helt fel. Men det gör inget. En stilla etnologisk studie bara.

Det som var riktigt lyckat att lyssna på var diskussionen mellan Bris, St. Lukasstiftelsen och Bilda med rubriken Livsberättelser på drift – vem lyssnar? Det handlade om att många unga uttrycker sig på nätet och att vi kan möta dem på andra sätt än att prata kort eller inte alls med dem. Det som kan verka som en ytlig gilla-markering kan vara ett sätt att få viktig respons och en mottagare av vad man har att säga. Naturligtvis finns det avigsidor med allt och vi vuxna fastar ofta i samtalen om dessa avigsidor. Paneldeltagarna och särskilt Kattis Ahlström ville visa på hur viktigt det kan vara att få berätta sina livsberättelser på nätet och att vi faktiskt övar oss i att prata om oss själva.

Faran som lyftes fram var istället vad som händer om vi glömmer dem som inte har förmåga att berätta sin livsberättelse. Särskilt pojkar och barn med invandrarbakgrund hör inte av sig till Bris när de behöver hjälp och kan ha svårt att uttrycka sig eller att skaffa nätverk av lyssnande och bekräftande människor. Hur kan skolan möta dessa och hjälpa dem till olika uttryck? Inte genom att avfärda och fördöma.

Ett annat seminarium handlade om statistik och hur man kan hantera sådan. Faktakollen medgav att man ofta känner tilltro till etablerade forskare och inte alltid granskar deras forskningsförfarande i första hand, även om man naturligtvis gör det också. Men namn och myndigheter väger tungt. Även sådana kan ha fel. En annan sak panelen tog upp är hur man ställer frågor och i vilken ordning det sker. Det har stor betydelse. Eller att man inte nämner vem som står bakom statistik när man svänger sig med siffror. Precis som många säger ”forskning säger att” utan att ange forskaren så att det hela går att kolla upp i efterhand. Jag har hört en hel del sådant på frågestunder här i Almedalen. Bättring där.

En annan sak man hittar i Almedalen är kändisar. Jan Björklund, Ibrahim Baylan, Jenny Strömstedt och en hoper andra minglade på Lärarförbundets event igår. Men jag är rätt dålig på att känna igen dem. Andra väser ur mungipan: ”Kolla, Magnus Betnér.” ”K-G Bergström cyklade precis förbi!” och jag ropar ”Var då?” lagom tills de har försvunnit i vimlet.
Jag satsar hellre på kändis-plastfigurer. Det är stort att få följa med Kristina Alexanderson på fotosafari vid havet och i Botaniska trädgården.

Och att få kika ner i henns hemliga attiraljväska. Riktigt stort faktiskt.

En annan sak som är positiv är alla möten. Jag tar med mig samarbeten som kommer att gagna mina elever efter de här två dagarna. Det är det största.