Kategoriarkiv: Opinion

Guldäpplet på Skolforum 2012

Ulrika Ryan, Lund, tilldelades Guldäpplet 2012 – stort grattis!

De tre finalisterna var alla värdiga äpplet, men bara en kunde vinna. Ulrika Ryans arbete med matematik för yngre elever är väldigt intressant. Inspirerad av Att skriva sig till läsning låter hon sina elever kommunicera matematik två och två tillsammans. De startar inte i matteboken utan i det konkreta. Hennes elever använder också datorn till att spela mattespel, rita grafer och programmera för att förstå matematik.

Ylva Pettersson, en av de andra finalisterna, är gymnasielärare från Skara som låter sina elever skriva Wikipediaartiklar i historieundervisningen. Hon förklarade elevernas engagemang när de får vara med och bidra på riktigt i sitt skolarbete.

Daniel Barker var ännu en av finalisterna. Han flippar sitt klassrum, det vill säga, han låter eleverna se inspelade lektioner i förväg och i efterhand för att kunna använda lektionstiden till diskussioner och annat viktigt.

Det var bara kort om var och en. Sök efter deras namn så hittar ni mer information. Jag ska erkänna att innan maj i år hade jag inte haft nöjet att råka träffat på någon av dem på nätet. Alldeles nyligen hittade jag Ylva Pettersson på Twitter. Och i samband med prisutdelningen fick jag höra om Ulrika Ryans arbete. Det är ju så, vi tar olika vägar och hittar inte allt på en gång. Men jag är väldigt glad att få ha lyssnat på just dessa och lära mer. Guldäpplet gör just det – lyfter fram lärares arbete i ljuset.

Naturligtvis finns långt fler lärare som gör ett fantastiskt arbete värt att uppmärksamma. Men det ena behöver inte utesluta det andra. Vi kan få lyftas i olika sammanhang och vi kan få vara glada för varandras skull. Jag blev oerhört glad att se pristagarnas kommuner finnas med på plats och gratulera. De uttryckte hur viktigt det var för dem och hur glada de var för sina anställda. Sådan support behövs för att kunna göra ett gott arbete i vardagen.

Jag fick också ett äpple, Guldäpplejuryns särsilda pris.

Det är jag väldigt, väldigt glad över. Mitt pris handlar om det jag har gjort för att lyfta det digitala i undervisningen under några år tillbaka, men också om det jag gör i skolan nu. När det hela började,  2007, fick jag kontakt med en liten skara lärare som famlade ganska ensamma i den digitala sfären. Under de senaste åren har denna lärarskara vuxit explosionsartat. Nu finns det så många som driver och drar och jag välkomnar och känner att jag inte behöver delta i alla sammanhang. Men om jag har fått betyda något för andra under mina år där jag har delat med mig, så är det värt mycket för mig. För andra har fått betyda mycket för mig med. Utan dem hade jag inte kunnat utvecklas på samma vis. Tankar som stöts och blöts, och får lov att göra det; de behövs.

Det var en hektisk dag, den där Guldäppledagen. Tal, mingel, föreläsningar, intervjuer och stand up. Och Max Entin som satt där och tecknade mitt i allt:

Inte en lärares vanliga vardag, men en fin uppskattardag. Tack!

Share

Vi behöver mer action! (Nu uppdaterat)

Fredagen avslutades med utvärdering i Todaysmeet för eleverna och mig. Ja, det var de som tyckte till kring vår webbplats jamalskompisar.se, inte jag.

Eleverna spånade fram nya idéer som handlade om vilka de ville intervjua i andra avsnitt av Jamal-TV. De funderade också på om det kanske kunde vara bra att förbereda Jonny, vaktmästaren, på vad vi ville veta. Egna stora tankar.
Och så kom det fram att de verkligen vill göra spel. Ja, vi har pratat om det. Vi ska göra spel. Jag måste få delta i det livslånga lärandet. En spånade högt om olika banor på skolgården som vi kunde göra för olika lag, vilka kunde representeras av de fyra småkamelerna som vi har i klassen. Något att verkligen spinna vidare på. Analoga och digitala spel hand i hand.

Så såg vår sista lektion i fredags ut för mina ettor och mig. Något stort började där. Eller fortsatte där. Vi håller kvar i det och spinner vidare på det om en vecka när lovet är slut. Om en hel lång vecka.

En parentes på slutet: Det jag tycker är bra med Todaysmeet, Corkboard och andra samarbetstjänster är att man kan få en överblick över vad alla tycker och man kan snabbt hitta likheter och skillnader. Varje grupp behöver inte och ska inte, om du frågar mig, behöva gå upp och redovisa vad man skrivit ner i en sådan tjänst. Det är att förta tjänstens fördelar. (Bli nu inte orolig om det är just så du väljer att jobba – det här är en reflektion från mig). Vill man redovisa genom att stå framför klassen – gör det. Men använd samarbetstjänster till det de är bra till. Istället för att sitta inaktiva och lyssna på varje grupps redovisning kunde vi prata om förslagen utifrån vad vi hade skrivit i tjänsten och fick till ett levande samtal.

För visst är det väl så som en grupp skrev: ”vibhövermeräkkon”, att vi alla kan behöva lite mer action!

Uppdatering: Någon blev orolig att jag menade att vuxna på konferens inte kan få använda samarbetstjänster och sedan redovisa vad de har kommit fram till för varandra. Du som blev orolig, var inte det. Vuxna klarar andra saker än mina små ettor. Ibland. Att sitta stilla länge och lyssna till redovisningar kan vara en sådan sak. Det jag skrev här var en reflektion utifrån en lektion med yngre barn. Mina tankar är inte statiska och kan dessutom komma att ändras allt eftersom. De gör ofta det. Vill du kommentera här och diskutera det hela, så är just du varmt välkommen. Vi kan ha ett fint samtal.

 

Share

När vi hamnade mitt i filmen Avatar

En utflykt till en bäck. 21 ettor och två vuxna. Skrik och skratt. Plask. Insamling av växter. Vattenprover.

Efteråt redigerade två elever filmklippen från utflykten och hela klassen tittade på en av alla våra bilder därifrån.

-Vad tänker ni när ni ser bilden av bäcken? frågade jag.

– En orm, sa någon.

Ja men just det! Jag hade inte sett trädgrensormen. Där var den ju – mitt framför näsan.

– Avatar, sa en annan.

Så klart! Jag hade visserligen haft känslan av att vi var på en trollsk vacker plats när vi var vid bäcken, men jag hade inte kunnat sätta ord på känslan av att befinna mig i.. filmen Avatar. Filmen där blå varelserna far omkring i den vackraste av världar. Den.

Att eleverna tillåts koppla händelser i vardagen till sina egna och andras tidigare erfarenheter, att vi inte viftar bort deras film-, spel- eller vad det vara må-upplevelser; det vill jag som lärare bli bättre på. För känslan av att få vara mitt i Avatar – den är jag glad att jag fick vara med om. Och jag tror att eleverna kände en viss pirrande känsla de också. En känsla värd att vårda.

Share

En himmelsk lektion som blev medioker i ett annat sammanhang

Kollegan, här kallad Lönngrenskan, rusade in i lärarummet med en ”I have seen the light”- blick och utbrast: ”Vet ni, jag testade Today’s Meet med klassen och det blev en närmast himmelsk lektion!”

Det är sådant man kan säga i ett givande- och tagande klimat. Jag tittade på Lönngrenskan och kände närmast vördnad. Today’sMeet efter ett par dagar i ettan. Oj. Kan det funka, alltså? Hon berättade vidare om hur eleverna hade samarbetat och hur de hade varit aktiva tillsammans.

Today’sMeet fungerar som så att någon (t.ex. läraren) startar ett mötesrum gratis på webben i på Todaysmeet.com. Adressen till mötesrummet bestäms av vad rummet sedan kallas, t.ex todaysmeet.com/klassradvecka37. Eleverna går in på adressen och skriver i grupp (eller enskilt) vad de tänker om ett givet ämne. Det används ofta vid större konferenser för att samla deltagarnas tankar. När man sedan tittar på allt som har skrivits, kan man koncenterera sig på innehållet och diskutera utifrån det. En sak som är bra med det här är att även de som ofta inte vågar räcka upp handen, kommer till tals. Deras tankar kommer lättare fram.

Hur som helst, kollegans euforiska berättande om sin lektion gjorde att jag också ville pröva. Något jag egentligen inte hade tänkt göra första veckan i ettan. Men så blev det.

Sista lektionen på fredagen bad jag eleverna att i grupper fundera på vad vi hade gjort under veckan. Vad hade vi egentligen varit med om? En utvärdering helt enkelt.

Suddig bild av sammarbete vid Today’s Meet

Det utbröt ett smärre kaos. -Christiiiina! Var? Hur?

Jag visade och sprang runt för att logga in på de datorer som hade hunnit logga ut under rasten. Eleverna tog sig an uppgiften och tankarna om att de geocachat och gjort annat kom fram.

Men jag kunde inte direkt beskriva det som en himmelsk lektion. Varför blev det så? Kanske, kanske att jag inte skulle ha introducerat det en fredag eftermiddag. Det kunde jag ha tänkt på.

En vecka senare prövade vi Today’sMeet igen. Nu som klassråd. Det fungerade fantastiskt. Eleverna visste hur de skulle göra och kom snabbt igång.

Jag tänker så här:

  • Jag är glad att kollegor kan berätta vad de gör i klassrummen. Jag är glad att det kan få andra (läs mig) att våga pröva.
  • Jag är än mer övertygad om att frasen: ”Fungerar det?” är en av de mest överskattade som finns. Det som fungerar i en klass kanske inte alls fungerar i en annan. Allt beror på situation och sammanhang. Därför är jag trött på prat om att saker och ting bara blir trovärdiga om någon som jobbar med elever pratar pedagogik och metodik. Jag vill ha olika infallsvinklar för att kunna komma fram till vad som passar den situation där mina elever och jag befinner oss. Kollegan lyckades, jag gjorde det inte. Men i en annan situation gick det bättre även för mina elever och mig. Att det fungerar på ett ställe är ingen garanti att det gör det rakt av på ett annat.
Det är härligt att kasta sig ut. Det är bra att ha höga förväntningar på eleverna. De kan skriva första veckan i ettan. Någon bokstav kan alla leta fram, särskilt som de flesta har haft en bokstav i veckan i förskoleklass. Vi tar avstamp i det och eleverna får delta i riktiga och viktiga skrivsituationer. Då är det inte konstigt att frågan om hur ”ng” stavas kommer. Någon är mogen för det.
En himmelsk lektion kan bli medioker i ett annat sammanhang. Det är inget farligt med det. Det kan förhoppningsvis sporra till att våga försöka igen, fast på ett annat sätt.

 

 

Share

Så var det att bli lärare igen, del 1

Det har gått några veckor sedan eleverna började skolan. Det har gått några veckor sedan jag blev deras lärare. Så hur har det gått då?

Ja, kan jag skriva det utan att lämna ut eleverna? Utan att få ett mejl om att jag vänligen bör ta bort något? Oron över att mitt bloggande ska äventyra barnen på något vis gör att jag knappt bloggar alls.

Men så var det en förälder som sa något uppskattande om det jag skriver här. Hen uttryckte ingen oro. Jag vet att de andra föräldrarna uppskattar klassens nätaktiviteter väldigt mycket. Det är något jag tar upp med var och en under våra samtal, eftersom det är viktiga frågor.

Så jag gör ett försök.

Ett kan jag konstatera, jag hade inte glömt allt. Många har uttryckt farhågor för det, under de fyra år som jag har arbetat med annat än att ha en egen klass. Själv har jag aldrig varit orolig för den biten, utan tror att pedagogiska tankar kan få näring från många olika håll.

En annan sak jag kan konstatera, är att jag inte är någon superpedagog. Ingen är det. What the..?! Men jag är en lärare som vill utvecklas av det jag ser i undervisningen, som vill vända och vrida på varför saker och ting blev som de blev och hur de kan göras bättre. Skulle jag tro att jag var en superpedagog som ”kunde trycka på rätt knappar” så skulle jag inte ha i skolan att göra. Barn är inga maskiner.

Det kan vara lite läskigt att veta att andra vet att jag har skrivit en bok. En bok om sådant där med teknik och lärande. Jag borde få allt att fungera. Och om jag inte får det? Vem trodde hon att hon var?!
Fast det är ju just det jag skriver om – att ingen kan göra sitt jobb i ensamhet, utan hjälp från andra. Och att det därför är otroligt viktigt med en ledning som uppmuntrar att ingen gömmer misslyckanden i någon rådande talanginställning, där ingen är tillåten att göra fel.

Men jag älskar att gå till mitt jobb varje dag. Och jag tror att barnen känner så ibland också. Till och från.

Jag älskar att mina två närmaste kollegor, de andra som har ettor, och jag kan berätta för varandra om hur vi har agerat i olika situationer. Ibland har vi gjort galet i någon situation och då kan vi ge och ta råd om hur det hela skulle kunna göras bättre. Det. Älskar. Jag. För det är så ovanligt i många sammanhang. Vi suckar inte över barnen, utan vi inser att det hänger på oss.

Sedan ska jag inte sticka under stol med det där om att jag varken har lärardator eller lärariPad, det är inte hemligt, men det kan jag inte påverka. Inte ens som IT-ansvarig där jag ska ordna med lösenord och annat IT-relaterat. Jag löser det genom att ta med min egen dator och iPad. Eller genom att stå i kö i skolans lilla arbetsrum. Det är så vardagen ser ut för tusentals andra lärare i landet. Vi lever i en brytpunkt, där det snart inte är möjligt att ha det så längre. Det kommer andra tider. Jag vet det.

Därför försöker jag göra det bästa av att vi har två iPads i klassrummet, som aldrig riktigt hinner gå runt till alla. Vi har tre fungerande datorer för tyngre webbsidor och två andra datorer om man bara behöver skriva. Vilket vi sällan bara behöver. Vi har ingen utskriftsmöjlighet i den byggnad där jag håller till med min klass, så jag skriver ut när barnen är på fritids. Det kräver en hel del meck och den snabba smidigheten lyser med sin frånvaro. Vi lärare trollar ofta och så gör jag även nu. Det får gå. Det är inga hemligheter jag avslöjar, det är vardagen som är som den är.

Mitt i allt detta har vi vår blogg där eleverna visar främst föräldrarna och andra släktingar vad de gör. Det är mycket uppskattat.

Vi har även vår andra webbplats, Jamals kompisar, som vi har som bidrag i Webbstjärnan. Där får eleverna noga tänka ut vad de vill ge sin målgrupp: andra elever i deras egen ålder. Därför måste de göra research av andra webbsidor och analysera vad som är bra och mindre bra i deras ögon. Analysförmåga ska tränas tidigt.
I centrum för vår webbplats står kamelen Jamal och hans fyra barn. Lite som Bolibompadraken. Vi tar vår kamel på allvar och funderar mycket på hur kameler och andra lär. Och därmed hur vi själva lär. Metakognition på barnens vis. Så är tanken.

Vi har gjort en film som berättar mer om vår webbplats. Eleverna är otroligt stolta över den och vill se den om och om igen på stora duken. Jag tror på positiva gemensamma upplevelser. Om du vill se den, så bäddar jag in den här. Min blogg är inte kommersiell, så jag anser det vara okej. Varsågoda, mina elever in action:

 

Share

En omfamning mitt i ett språng

– Fröken, din mage kurrar.

En liten en har smugit sig intill och lägger örat mot min mage. Jag kramar om samtidigt som jag hjälper en annan elev. Mitt i hjälpandet tittar jag ner, ser vem jag kramar om och ler.

Jag blir varm inuti – det är liksom det. En oväntad kommentar, en omfamning mitt i ett språng.

Jag är lycklig. Jag är lärare. Och jag är tydligen hungrig.

 

 

Share