Två år senare får jag stå till svars för mina handlingar.
I fredags var det dags för den årliga Novemberfestivalen i Trollhättan då det alltid hålls föreläsningar och workshops för pedagoger, samt tävlas i film. Vi var en hel del som åkte dit från S-sund eftersom vi har många filmande pedagoger i vår kommun. Filmen Love and Rage hade dessutom Sverigepremiär. Förrförra året var det Josef Fares film Leo som visades på bioduken, och därför får bilden från den gången illustrera festivalen.
Fredrik Svensson höll ett lysande föredrag om att tänka om utifrån att världen förändras. Åsa Sundelin berättade om arbetet som mediepedagog på Broängen och om hur hon nu jobbar med One-Eighty – en skola för dem som inte kommer till skolan. Även hon levererade mycket inspiration och fick flera av lärarna att börja mumla: – Aha, nä men, åhhh!
Vid lunchen hamnade jag bredvid Jens Lanestrand, Film i Väst, Västra Götalandsregionen (Rättelse efter kommentar av självaste Jens). Mannen som jag hade dissat i mitt blogginlägg om festivalen för två år sedan. Nu hann det ifatt mig:
– Det är du som är Christina va?
Aj, aj, igenkänd. Jag hummade fram ett ja.
– Idag hade jag väl inte projektorns lampa mitt i ansiktet när jag pratade?
Ähum… Det var det jag skrev om för två år sedan. Hur oproffsigt det var att göra så. Och jag hade kallat honom ”en snubbe”.
– Nähäää *skratt*. Inte alls! Du stod så fint till vänster, alldeles underbart fint. Helt rätt. ….Förlåt.
– Äh, det gör inget, kontrade Jens. Det är så bra att få reda på sånt, så man vet vad man kan förbättra.
Skadan kanske inte var så stor. Han hade inte blivit så ledsen. Men jag började ändå tänka: Det här med att leverera åsikter på bloggar – det påverkar. Även i det lilla. Därför behöver man tränas i hur man använder orden på den publika ytan. Veta att det googlas fram, att det står där fullt synligt för alla, även om man tror att det är någorlunda hemligt. Veta hur man kommenterar och hur man levererar. Jag trodde jag hade koll, men för två år sedan trevade jag mig fortfarande fram. Det hann ifatt mig.
En tankeställare.
Lämnar vi våra elever till att själva utforska dessa publika ytor helt utan guidning? Det funderar jag på. Och i så fall: Tar vi vårt ansvar och gör något åt det? Får de själva prova?
I tävlingen Webbstjärnan tränar man just detta. Men hur tränar resten av landets alla elever? Kommentera gärna och berätta.
OBS! Jens vet att jag bloggar om detta nu. Jag har hans fulla stöd att göra det. *ler skamset*
