Kategoriarkiv: Resurser

TelescopicText – se en text växa fram

Jag har provat TelescopicText, ett gratis onlineverktyg där man kan se text växa fram. Nu tror ni att det bara ser ut så här:

Det gör det inte. Gå in på den länk jag fick när jag var klar och klicka på de mörkgrå orden, så får ni se vad jag menar. Hittas här: TelescopicText

Om man ska öva grammatik utan att ge avkall på att själv få laborera och producera, kan detta vara ett sätt. För att bli medveten om att text kan se olika ut bereoende på hur man broderar ut den. Det kan också vara bra för att prata om hur man kan ta bort ovidkommande information i vissa sammanhang, till exempel om man ska formulera sig kortfattat i ett Twitter-meddelande.

Tipset fick jag från någon på Twitter. Kommer inte ihåg vem, så om någon av er känner igen sig i att vara den som tipsat;ge dig gärna till känna. Tack!

Share

Little Bird Tales – berättelser med egna foton som du kan rita i

Jag testar Little Bird Tales där man kan ladda upp egna foton, rita i dem, skriva och spela in sin röst. Tanken är att barn ska få skapa och dela det de gör med varandra. Inte stoppa i en byrålåda. Jag testade att skriva med å, ä, och ö. När berättelsen laddas blir det konstiga tecken, men sedan fungerar det.

Att arbeta i programmet, som är gratis och ligger på webben, är lätt. När berättelsen är klar klickar man i att den ska vara publik. Då går det att bädda in den med koden man får. Annars funkar det att eposta den. Men klart att det ska vara publikt – man är väl stolt över det man har gjort! Eller.. Tja, ta inte för allvarligt på mitt försök, det var inte så genomtänkt, om man säger så. Programmet är däremot genomtänkt.  Kanske kan vara något för dem som gillar Storybird?

Share

Jan Björklund pratade med upprörda lärare på Twitter

Björklund tog sig in på Twitter idag. Under #merkateder pratade han med de lärare, som han rört upp känslorna hos, efter sin debattartikel om att allt fixar sig om läraren bara kan leta upp sin kateder igen. Han pratade med mig. Det ska han ha cred för. Att han använde den kanal som den senaste tiden fått ett stort antal lärare att engagera sig, är en sak i sig. Utbildningsministern pratar med folk med de medel som finns och Twitter är ett sådant medel.

Så här bidrog några andra till samtalet. Märk att Jan Björklund vinkar längst ner.

På Twitter pratar man bara om att man dricker kaffe.

Nej, det gör man inte. Där pratar man om världsproblem som tsunami och kärnkraftshaveri. Och där pratar man om kaffedrickande. Och skolfrågor. Det är som i vanliga livet, man är sällan ensidig och enkelspårig i en diskussion; man talar om väder och vind och annat som verkar mer viktigt. Det sker ofta i en salig röra och det är det som kan göra ett samtal intressant.
Twitter har visat sig vara ett sätt att komma i kontakt med de folkvalda på ett helt annat sätt än förr. Jag har den senaste veckan pratat med både IT-ministern Anna-Karin Hatt och, som idag, utbildningsminister Jan Björklund. Att jag kan använda denna kanal ger mig ett försprång, som jag inte är säker på att jag vill ha. Vem säger att mina åsikter är mest lämpade att föra fram? Jag vill att elever idag ska få lära sig vägar för demokratiska samtal i den Kommunikationsålder vi lever i. De ska också kunna få föra fram sina åsikter där någon lyssnar på dem. Det är det minsta jag ber om att vi ska tänka på när vi funderar hur vi ska omsätta de förmågor, som finns beskrivna i styrdokumenten i praktiken.

Läs mer och lyssna om uppmärksamheten kring Björklunds utspel här. Han förklarar sig:

– Om någon tror att jag vill gå tillbaka till 40-talets skola, så vill jag inte det. Men läraren behöver återta mer av ledarskapet i många klassrum. Om ett antal personer håller med mig, men retar sig på ordet, så bortse då från ordet. Fundera nu på innebörden. Skolverkets och Skolinspektionens rapporter är väldigt tydliga med att allt detta ensamarbete inte är bra, säger utbildningsminister Jan Björklund

Bra, Jan. Läraren behöver vara ledare och han/ hon behöver vara en aktiv sådan, som ger eleverna kontinuerlig feedback och hjälper dem vidare. Ensamhetsarbete utan en närvarande lärare är inte bra. Men, fundera på orden, Jan. De är viktiga. Menade du något annat än att läraren ska undervisa helklass från katedern, så säg det. Menar du att elever ska få ta ett personligt ansvar med en lärare som stöttar, så säg det. Vi lyssnar.

För fler länkar, gå till Johan Groths hemsida. Det var han som startade hashtagen #merkateder.

Share

Rita en mes

Rita en mes.

Så stod det i den nu nästan vuxne systersonens arbetsbok när han började skolan. Så han ritade en mes. En med stora öron och en tunga som stack ut.

Det blev fel.

Vi skrattar fortfarande åt det och tycker det var ganska gulligt. Han måste ha varit lite förbryllad över uppmaningen, men han gjorde som han blev tillsagd. Inte visste han att han skulle rita en fågel. Det stod ju inte det.

Barn försöker förstå sig på skolan och dess förväntningar. Ibland lyckas det och ibland inte. Vi vet att barnen inte kommer till skolan som oskrivna blad, ändå har vi ibland svårt att ta reda på vad de har för funderingar och vad vi kan bygga vidare på.  Min andra systerson, som precis har stiftat bekantskap med läs- och skrivmysterierna och som jag fick tillåtelse att skriva om i förra inlägget, funderar på det där med att lära sig läsa:

Jo, jag vill lära mig läsa. Men varför får man inte det då? Vi håller bara på med bokstäver i skolan.

Så skriver han ett mejl till mig, denna gången själv. Han skriver ”hej” och skickar en blinkande muffins. Jag tror han är läsandet och skrivandet på spåren. Men han är det i ett sammanhang, ett som han själv skapar på sin fritid. Vad spännande att bygga vidare på det!

Bild: Dopey with Art Rage 2 av  aaipodpics CC-licens BY NC SA
Share

Kusinen har mejl

Min systerson har skaffat mejl. Han är 6 år och glad. Nu kan han säga: ”Vänta, jag ska bara kolla min hotmail” och känna sig stor.

Jag fick äran att få ett av hans första mejl. Ja, hans mamma har skrivit, men orden är hans. Visst kan man märka glädjen över att han har fått ett nytt redskap för att kommunicera? Och att han har koll på nätsäkerhet? Det har han fått på panfu.se, onlinespelet för yngre barn där de kan träffa andra pandor under trevliga förhållanden.

När jag har hälsat på unga storskrivare i förskole- och förstaklasser har jag tydligt kunnat se de här glädjen. Den att få använda tekniska prylar för att kommunicera och för att kunna meddela sig. En liten en skriver ner vad den talande roboten på iPaden ska säga OCH SÅ SÄGER ROBOTEN DET!

Barn ska mötas där de är. Allt för många skuldbeläggs kring sin fascination för det tekniska, för de spännande onlinespelen och för det vi inte känner igen. Istället för att känna att de duger, att vi tar avstamp i det de kan och bygger vidare på det.

Ali Carr-Chellman pratar om det i sitt TED-talk. Bli inte genusnojiga i början. Hon har en poäng. Orkar ni inte se hela, titta 9:30 in i filmen. Där finns det viktigaste.

Och om någon undrar om jag har fått tillåtelse att publicera systersonens mejl, så kan jag lugna dig med att det har jag fått. From the person himself.

Det finns inga gränser för vad den här pojken känner inför sin nya kommunikationskanal. Han har högtflygande planer! Jag kan bara hoppas att han får lov att fortsätta ha dessa förväntningar och detta driv. Oj, där kom ännu ett mejl från honom. Fullt av roliga smileys, eller emicons. Måste fråga var han har laddat ner dem – här finns chans för en moster att lära mer!

(Allt på bloggen är under Creative Commons-licens BY, vilket innebär att det är fritt att använda så länge du länkar hit och berättar var du hittat det. Men. Detta inlägg är undantaget. Jag har fått lov att publicera, men det gäller än så länge bara här.)
Share

En bok på gång – om en skola att längta till

Hur ska man göra i klassrummet? För att få med alla?

Det är frågor som vi alla brottas med. En del vill ha snabba lösningar – man vill veta vilka webbtjänster som uppfyller vilka mål i läroplanen. Bocka av, fixa snabbt, så är det klart. Jag tror inte det går att göra så. En webbtjänst kan användas på olika sätt. En wiki eller blogg kan vara en ersättning för det man tidigare gjorde med papper och penna. Den kan vara låst och stanna innanför klassrummets väggar, även om den ligger på nätet. Eller så kan den vara öppen och påverka i världen.

Vad vi gör börjar någon annanstans. Hos oss själva.

För ett tag sedan hälsade jag på i ett klassrum och träffade en liten kille. Han skulle skriva på datorn. Det skulle handla om hans husdjur. Jag satte mig bredvid honom och frågade om han hade något djur hemma.
-Fiskar, svarade han buttert med armarna i kors.
-Har du?! Wow, det ville jag alltid ha! Ett akvarium där man fick bygga upp en värld, fixa med stenar och..
-Ville du?
Pojken tittade forskande på mig.
-Ja, så man kunde göra grottor och..
-Jag har en döskalle i mitt akvarium, avbröt han.
-En sån som fiskarna kan simma in i? Mmm, då kan man ju..

Sea Donut Aquarium av JoshBerglund19 CC BY 2.0



Och så fortsatte vi prata om fiskvärlden och förlorade oss en stund i den. Pojken lossade sitt armgrepp och började knattra ner texten om sina fiskar. Han skrev som aldrig förr. Det nästan rök om tangenterna.

Det var ett möte på max tre minuter, men det gjorde avtryck i mig. Ingen stor grej, bara fiskprat, men ändå. Pojken kände sig sedd. Jag såg det i hans ögon. Jag har haft många sådana möten med mina elever genom åren och en sak har jag lärt mig: Jag har ansvar för att dessa möten blir av. I stora klasser lika väl som i små. Prat om fiskar, om World of Warcraft, om allt. Ibland räcker det med en blick – det är också ett möte. En lärare som går runt och hjälper, kan fixa det om han eller hon är på jakt efter de goda mötena. Det går. Ibland tar det 30 sekunder, ibland några minuter, ibland längre tid. Ibland någon sekund. Men det går. Det sker på många håll i många klassrum varje dag.

Och det gör skillnad.

Ett armgrepp lossas, en blick möter en annan och den där platsen som eleven upptar på jorden; den känns viktig. Ibland lite viktigare än förut.

Den inre motivationen får näring medan den yttre motivationen lyser med sin frånvaro. Den där yttre där morötter används som lockbete men inte alltid känns så lockande. Den yttre motivation som ibland används som bestraffning men där man inte alltid orkar bry sig om straffet. Lika bra att ta det och få tyst på tjatet. Den inre motivationen får istället näring när man känner att det man gör är viktigt. För någon annan. Att det gör skillnad. Där kan digitala verktyg var en hjälp på vägen.

Det finns mycket skrivet om det här med inre motivation och det finns mycket forskning som kommit under de senaste decennierna. Jag läser och känner igen situationer från min egen skoltid och min egen lärartid. Jag känner igen situationer från skolan idag. Det finns inga färdiga koncept för att nå eleverna och för att få igång deras inre motivation; den som är nödvändig, men det finns hjälp att få som visar inriktining och hur man kan ta sig fram längs vägen. Det går.

Just nu skriver jag en bok om det. En bok om en skola som eleverna känner är relevant för dem. Den kommer ut på Liber i höst. Det känns speciellt – det är samma förlag som min pappa skrev sin första bok på en gång. Jag skulle vilja skriva massor om det jag filar på och skriver om i boken på bloggen här och nu, men det finns inte plats. Det kommer. Just nu är det bara min förläggare och min pappa som får läsa. Hon via mejl och han över axeln, där han finns någonstans i himlen. Men vill ni läsa, får ni.

I höst.

Share