Läslust och läsvana – välkomna till vårt klassrum

oktober 5, 2013Textitmamman

Det talas mycket om läslust och om hur man kan få barn och unga att läsa. Vid Bok och Biblioteksmässan 2013 hade Läsrörelsen ett digert program. Jag hade några programpunkter för dem och hann gå på några av deras seminarier. Det jag valde att fokusera på var hur vi vuxna måste försöka kliva i barnens skor (hugga av en häl enligt Askungens systrars metod får väl gå) och sätta sig in i hur man kan närma sig läsning ur ett barnperspektiv.

I vår klass, årskurs 2, har vi tagit oss an läsningen genom att involvera vårt gosedjur Jamal. Vi har gjort det genom att närma oss författare, illustratörer, producenter och skådespelare för att ta reda på hur de gör när de producerar de verk vi tar del av. Och vi har själva provat på deras metoder och blivit skapare av berättelser. Vi har haft en kittlande, spännande resa när vi gjort det här. Vi har övat ansiktsmimik till högläsningen, vi har gett varandra respons på läsning och texter – vi har blivit ett med litteraturen.

Författaren Annelie Drewsen, som bland annat skrivit böckerna om Adam och nu Stella, har varit en god förebild och mentor för oss. Vårt samarbete tog sin början vid förra bok och Biblioteksmässan och fortsatte under året. Vid årets mässa skickade hon med en fråga till eleverna där hon bad om hjälp med innehåll till sin nya bok. Vi satte igång att spåna i ett gemensamt Google-dokument (Länkadressen kan göras barnvänlig och lättåtkomlig på korta.nu) och tankarna tilläts fara kors och tvärs i spånande i smågrupper. Det var spännande!

Tillbaka till Bok och Biblioteksmässan. Efter ett seminarium högg jag tag i författaren Jo Salmson och bad om en bild till mina elever. Döm om om deras förvåning när jag visade dem den. de hade trott att hon var en karl! Det gjorde att vi kunde prata om varför vi hade gjort den bilden för vårt inre. Och när de fick reda på att hon egentligen heter Catharina Wrååk gav det anledning att söka reda på nätet varför hon använde ett annat namn. Och om vi kunde lita på vad vi hittade för information. Spännande det med!

För att få hjälp att gå djupare in i texter har vi i höst börjat använda bilderna ur Läsfixarna. Du kan ladda ner bilderna här. Varje elev har fått alla fyra figurer på sitt inplastade bokmärke och kan lätt använda sig av de olika alternativen för att förstå och hjälpa andra att förstå en text.

Många pratar om att det är bra att läraren själv läser egen bok samtidigt som elverna. Detta för att de ska se att vuxna läser. Jag kan ärligt erkänna att jag inte hinner det. Vi läser varje morgon innan dagen har börjat (de som vill) och fortsätter även sedan klockan har ringt in. Det blir en lugn, bra start på dagen. Boken som kallas Väskboken halas upp ur väskan och man tar vid där man slutade läsa hemma. Sedan åker den ner i väskan igen. Vi har boksamtal och stämmer av, lånar nytt och tipsar eller varnar varandra för böcker man har läst. I slutet av varje dag läser jag ur högläsningsboken. Det är då alla deltar aktivt i vår gemensamma text, vi smakar på ord och funderar tillsammans, något jag lärt av den person jag tycker är alla barns egen läsambassadör, Anne-Marie Körling.

Men jag hinner inte läsa själv. Jag vill finnas till hands. Jag vill störa och vara intresserad. Istället har jag börjat ta med böcker som jag själv läser hemma och berätta för eleverna om varför jag läser just dem. Jag vill att de ska veta om min läsning. Sist jag tog med en bok var det en elev som sa: ”Den låter jättespännande!” Nu var boken på engelska. Vi pratade om att man kan få längta till böcker som man kan läsa när man är äldre. Boksamtalet tog nya vägar.

I ett av seminarierna på Bok och Bibliotek var det en känd barnboksförfattare som samtalade med en lärarutbildare om hur vi kan skapa läslust. Barnboksförfattaren var tveksam inför ordet läslust och menade att läsning är ett mekaniskt verk som först kan förväntas fylla ett upplevelsebehov när barnet blivit äldre och tragglat sig genom en viss mängd text. Lärarutbildaren som forskat på området höll inte riktigt med, men författaren, som envisades med att kalla lärarutbildaren vid fel namn seminariet igenom, stod på sig. Han visste. Det vilade något ledsamt och uppgivet över seminariet.

Jag skulle vilja att vi tog på oss de där för små skorna. Att vi närmade oss läsningen på ett spännande, ibland tragglande, men lustfyllt sätt. Att barnen tidigt får en relation till litteratur som de kan ta på. Inte en pådyvlande relation som bara de redan läsmotiverade kan ta till sig. Annars får vi fortsätta klia oss i huvudet och sucka över att läsningen och läsförståelsen sjunker. Och vem vinner på det? Inte barnen.

Ur Lgr11, kapitel 1:

Undervisningen ska anpassas till varje elevs förutsättningar och behov. Den ska främja elevernas fortsatta lärande och kunskapsutveckling med utgångspunkt i elevernas bakgrund, tidigare erfarenheter, språk och kunskaper.

John Hattie och hur man kan läsa hans studie

oktober 4, 2013Annat, Funderingar, Opinionitmamman

John Hatties stora studie var på tapeten i Varberg idag när flera talare bidrog med sin syn på densamma. Jag tror att många av er känner till Hattie och hans tal om effektstorlek. Ofta slänger man sig med siffrorna från studien när man ska tala om vad som ger effekt för eleverna i deras lärande och vad som inte ger lika stor effekt. Bosse Larsson, James Nottingham, Bengt Lennartsson och Bitte Sundin fördjupade och problematiserade på ett nyanserat och mycket intressant sätt.

Ta det här med läxor. Det är hett. Enligt Hatties studie ger det en effekt på 0,29, alltså når det inte upp till 0,40 som är det magiska talet för märkbar effekt. Förenklat kan man då säga att läxor är något dåligt. Men det kanske inte är så enkelt. Tittar man på effekten flör yngre elever upp till 10- 11-årsåldern är effekten 0,01, alltså typ ingenting. Däremot inte sagt att barn far illa av att uppmuntras till att läsa böcker hemma, att bygga koja och där läsa för nallen och pappa. Att få ett förhållande till böcker. Det är en sorts läxa. För äldre barn, tonåringar, är siffran 0,54. Där ger läxor effekt. Men inte vilka läxor som helst. Det är just det, Hatties studie används ofta för att passa våra egna syften och slängs in lite här och där. Tillbaka till läxorna – de heta. Om man ger elever i uppdrag att fundera på eller ta reda på något inför ett arbetsområde, ger det hela 0,90 i effekt. Förförståelsen gör att man kommer lättare in i och kan ta till sig det man sedan ska arbeta med. Men är sådana läxor självklara? Eller är det mest repetitionsläxor som ges? Det är kanske inte så enkelt, inte så svart eller vitt. Det finns fler saker att väga in, men jag lämnar det här just för tillfället.

En annan intressant sak var att flera av talarna refererade till kopplingen mellan Carol S. Dweck och Hattie. Jag har skrivit om henne i min bok Digitala verktyg och sociala medier i undervisningen och hur viktigt det är med på vilket sätt vi talar med elever och får dem att utveckla en vilja att ta sig an utmanande uppgifter. Hur vi kan stjälpa eller hjälpa genom vårt förhållningssätt och hur viktigt det är att vi är medvetna om det. En nyhet var att Dweck kommer till Sverige september 2014. Var, när, hur visste de inte, men jag ska hålla utkik.

Som med all forskning, så även Hatties omfattande sammanställning – det ÄR inte. Det indikerar något. Det ska nagelfaras. Inget konstigt med det. Invändningar och funderingar kring Hatties studie har bland annat gällt att materialet mest har hämtats från undersökningar i engelskspråkiga länder, inte från Sverige. Det kan vara svårt att överföra effekten av minskad klasstorlek (endast 0,2) på våra förhållanden när man har tittat på stora klasser i länder där eleverna är vana vid ett annat arbetssätt. Det kan vara så.

Man måste också ställa sig frågan: Även om det ger liten effekt kanske något inte ska ratas helt? Inte om insatsen som krävs är låg. Det ger ändå viss effekt. Det kan vara värt att tänka på om vi vill komma ifrån det svart-vita när vi talar om studien.

Annat värt att notera:

Lärares relation med elever, att eleverna känner sig sedda av läraren ligger på 0,72. Gränsen går vid 0,40, remember?
Lärares tydlighet med vad som förväntas av eleverna ligger på 0,75.
Det pratades om feedback som också ligger på 0,75, men med det menas lärares feedback av varandra. Elevers feedback av undervisningen. Elever ger varandra feedback i väldigt stor utsträckning, dock ofta med uttryck som ”Äh!” och liknande. Inte så genomtänkt. De behöver lära sig hur man ger feedback. Det är ingen medfödd gåva man föds med.
När jag ändå rabblar spännande siffror kan jag lika gärna dra självskattning av elevers förväntningar/ betyg: 1,44. Det är viktigt att få redskap att tänka till och fundera över sitt lärande.
Eleverna behöver få känna att de får ett genombrott i sitt lärande – att det är spännande att inte kunna men att få vara med på en läranderesa. Och då är vi tillbaka till Dweck. Vi kan inte slänga ur oss feedback till eleverna som: ”Fint!”, ”Bra!” i tid och otid. Vem vill då prova nya svåra saker? Tänk om det inte blir fint och bra? Nej, vi behöver uppmuntra risktagande och annorlunda tankesätt. Vi behöver fråga hur eleven tänkte och vara uppriktigt intresserade. Något man går in för på till exempel Stonefields school i Nya Zeeland. Värt att kolla in.
Eleverna behöver få hjälp att veta vart de är på väg, hur stora framsteg de gör och vad nästa steg är. Det är inte att beröva dem något slags spänningsmoment, det är att ge plats för kreativitet.

Jag har antecknat massor av fler intressanta saker, men det här var ett axplock. Vi var flera från vår skola på konferensen och jag lovar att vi inte kommer släppa utmaningen att få skolan att bli utmanande och viktig för våra elever. Det är spännande att leva.

Lite om vad som är på gång hos oss skolåret 2013/ 2014

augusti 12, 2013Annatitmamman

Nytt skolår. Nya saker att ta tag i.

Förra läsåret blev jag lärare för en etta, efter ett upphåll på några år som IT-pedagog, författare och frilansande utbildare. Det var ett år när jag började känna mig levande igen. Att gå vidare (inte att gå tillbaka) var lite läskigt, jag erkänner det, men nödvändigt. Och det blev ganska bra. Jag fick under året Guldäpplejuryns särskilda pris och klassen vann guld i Webbstjärnan. Jo, det var galet underbart! Det stod i tidningen, efter att en elev läckt uppgiften på vår blogg :), att jag grät av lycka och.. det var sant. Jag önskade så att mina elever skulle få känna att de hade bidragit till något stort. För det hade de. Du kan läsa om det här.

Det här skolåret kommer jag att ha samma klass, som nu är tvåor. Vi ska fortsätta att arbeta med vår sajt för barn av barn, Jamals kompisar, för det vill eleverna absolut. Men vi ska också arbeta nära de två andra tvåorna i ett viktigt arbete. Det kommer att handla om ämnesintegrerad undervisning där vi tar vår utgångspunkt i en berättelse som eleverna är medskapare till. Jag kommer säkert att skriva mer om det senare.

I år arbetar jag också som utvecklingsledare på min skola på uppdrag av rektorn. Vi höll i en studiedag och en träff i våras där vi körde igång med utvecklingsfrågor kopplade till hur vi vill se vår skola. Nu har vi en mängd utvecklingsområden att arbeta med och ett sådant är digitala ytor. Alla klasser samt fritids kommer nu att ha sin egen blogg och alla ligger på skolans domän. Vi tar tag i det här med att läraren inte ensam står för uppgiftshantering, vilket annars kan vara vanskligt om läraren slutar sin tjänst och allt lämnas vind för våg. Det är viktiga grejer vi sysslar med. Utifrån våra bloggar kommer vi att arbeta fördjupat med källkritik och upphovsrättsfrågor. Alla kommer att delta i Webbstjärnan och kan på så sätt få både support och kontakt med andra skolor den vägen. Jag är full av tillförsikt! Vi ska hjälpa varandra, bolla idéer med varandra och heja på varandra. Vi ska ha ett fantastiskt skolår! Om vi själva vill. Och det önskar jag dig med!

Är det självklart att använda Facebook som intranät i skolan?

augusti 6, 2013Facebook, Funderingar, Opinion, Sociala medieritmamman

För några år sedan: ”Nä, ungdomarna är inte på Facebook. Det är ett ställe för vuxna.”

Senare: ”Oj, nu har ungdomarna hittat till Facebook. Vad bra, då kan vi samsas där.”

Och så hände det sig att vuxna skulle nätvandra på Facebook, lärare skulle bli Facebookvänner med elever (med ett lärarkonto alltså, för vem vill egentligen vara vän med sina elever?!) och skolan skulle skicka meddelanden via kanalen. Allt var vuxenbra. Allt var rätt. Man fanns till hands.

Det låter så bra och jag har tyckt att det har verkat fint. Men jag vill att man vågar kika närmare på saker och inte kopplar bort förmågan att se efter om de verkligen är vad de verkar vara. Så därför har jag börjat fundera på några saker. Det är bara några ofarliga funderingar. Lovar.

Några ungdomar berättar att.. (Nu kommer det!).. de inte orkar med Facebook längre.

Det handlar ändå bara om att få så många likes som möjligt. Vadå? Jo, de berättar om hur bilder läggs upp och hur användaren sedan efter ett tag taggar sig själv i bilen för att den ska synas så många gånger som möjligt. Allt för att få optimalt med likes. Om du inte får likes är du nämligen en loser. Så en del har slutat lägga ut något för att slippa bli utan tillräckligt många likes.

Det är den här kanalen många skolor använder för att nå elever med snabb information eftersom det är ”där eleverna är”. (Uppdaterat: Ofta har skolorna även andra kanaler så som lärplattformar för inlämningsuppgifter och annat. Facebook kan vara en liten del i det stora hela, men jag vill ändå fundera över det.)

En del skapar som sagt lärarkonto för att skilja på privatliv och lärarliv. Man vill ju inte att eleverna ska få veta allt om en. Då kommer frågan: Har man funderat på om eleverna vill att läraren ska veta allt om dem? Jo, jag vet att en del gärna vill det. Men de som inte vill? Ni vet, vi är olika. Då skapar en del skolor istället Facebookgrupper där information läggs ut. I en sådan grupp kan man dela information utan att vara Facebookvän med varandra. Om man vill vara på Facebook. Om det inte är en pina att gå in på communityn och se alla obefintliga likes.

Men om vuxna nätvandrar och tvingar barnen att vara Facebookvän med en själv, så att man kan se att alla uppträder juste? Då borde det väl funka? Om man kollar så att de har ett vårdat språk och inte mobbar? Jag tror det kan ge en falsk trygghet. Har du koll på det där med bilder som läggs upp och sedan taggas och sedan..? Allt för att öka mängden likes? Syns det subtila i att frysa ut någon och aldrig ge likes? I att ignorera? Nej, det är svårt. Det blir en falsk trygghet som möjligen stillar vuxnas oro.

Jo, men på vår skola funkar det! Vi har frågat eleverna och de tycker det är okej att använda Facebook i undervisningen. 92% svarade det. Jaha. Roligt för dem. Tråkigt för de andra.

Under sommaren har jag kommit i kontakt med flera föräldrar som berättar att deras barn hatar Facebook och går in där så lite som möjligt.

Det har fått mig att börja fundera på om det är rätt att använda kanalen för information om läxor, uteblivna lektioner och annat i skolan. Om det är naivt. Eleverna kommer inte själva att dra läraren i skjortan och be hen om en annan kanal. Men om man använder skolans intranät eller en ren skoltjänst som Edmodo eller liknande, kommer eleverna använda den då? ”Det var ju så dåligt med inloggningar från elevernas sida där innan vi började använda Facebook”. Mm. Kanske för att allt även delades ut på papper? För att de inte fick ansvaret att logga in? För att man hade en krånglig tjänst? Som lärare kanske man inte är medveten om att det kan vara minst lika svårt att nå en del användare på Facebook. Man kan nämligen stänga av möjligheten att se uppdateringar som görs i Facebookgruppen på sin startsida. Som lärare kanske man inte har koll på att detta stängs av automatiskt om man varit inaktiv i Facebookgruppen under en viss tid. Då får man inte reda på vad som skrivs i gruppen om man inte aktivt klickar sig in där för att se om någonting har hänt.

Det där som verkar coolt och smart med vuxenglasögon – kanske bör vi se över det. Gå lite på djupet. För elevernas skull.

Så där, det var min fundering. Du har rätt till din. Ingen fara. Bara det funderas. Hej!

Att hjälpa eleverna skapa läslust

april 27, 2013Textitmamman

”Titta, vad konstigt! Ska det inte vara ett frågetecken här? Det är ju en fråga, men det är ett utropstecken. Konstigt.”

En elev kommer och drar mig i tröjan. Hen vill veta.

Jag blir så glad och talar om det för eleven. Vi tar kort på det märkliga. Jag blir så glad för att:

eleven tänker till över språket. Skiljetecken gör skillnad.
eleven går på djupet i texten och märker nyanser.
eleven vågar fråga och ser frågan som en utmaning.

Jag läste några inlägg och kommentarer nyligen angående Världsbokdagen. Några förfasade sig över att tid vid datorer gör att barnen kommer längre från böckernas värld. En skarp gräns mellan böcker och teknik alltså. Men måste det vara så? Kan det vara så att när vi sågar datorer och förminskar barns fascination över vad man kan använda dem till, så stjälper vi även bokläsandet? Då hjälper det inte hur många vackra fina inbundna böcker vi ger dem. Det blir som att äta grönsaker fast man inte vill. Pliktskyldigt. ”Ja, jag smakar väl då!” Sedan inget mer.

Den elev som kom och drog mig i tröjan är omgiven av böcker. Vi läser skönlitteratur i långa banor från dag 1. Vi rådbråkar våra hjärnor och tränger in i texter tillsammans. Men vi gör något mer. Vi använder datorer. (Jag har tidigare skrivit om det här.)

Vi tar kontakt med författare, illustratörer, skådespelare, producenter – och vi skapar med pekplattor, datorer , pennor och kritor. Vi arbetar noga med manus och tydlig handling. Vi ger varandra respons och ber andra om samma sak. Arbetet skapar nya frågor och nyfikenhet att lära mer. Det skapar nyfikenhet inför skiljetecken, eftersom dessa förändrar nyanserna i en text.

Sådant kan man arbeta med i årskurs ett.

Kan vi fundera över om vårt (ibland) suckande över datorer faktiskt skapar gränser och utanförskap kring läsning?

Kan vi fundera över hur vi kan möta elever med nyfikenhet och respekt inför deras eventuella fascination kring vad man kan göra med teknik?

Och där någonstans kan vi kanske hitta nyckeln till att hjälpa dem tränga in även i böckernas värld. Vi kan använda tekniken till att göra läsningen spännande! Vi kan skapa och dela och fråga i ett vidare nätverk av människor. Vi kan möta olika tankar och innehåll.

Hittar man nycklarna till läslusten, då kan skyttegravskriget avslutas och vi kan ägna oss åt de viktiga texterna och medierna istället. För vi har inte råd att skapa ett utanförskap kring läsning. Vi har inte det.

Bokstavsarbete, Skypemöten och andra på-riktigt-grejer

april 21, 2013Filmitmamman

I veckan var det dags, Skådespelaren skulle prata på Skype med klassen. Det hade varit bestämt sedan länge, men eftersom Skådespelaren har många järn i elden hade det varit svårt att få till ett möte som passade.

Vi bänkade oss, slog på projektorn, loggade in på Skype, delade ut lapparna med frågorna som var bestämda sedan tidigare och så.. ringde hon. Lite för tidigt. Jag hann inte få igång filmkameran med en gång (Jo, vi hade fått lov att filma och lägga ut materialet på vår webbplats) och snubblade runt lite grann medan vi sa hej.

Det blev ett roligt möte. Ett sånt där möte där en människa ägnar sig helt och fullt åt andra. Ni kan se det här. Efteråt gick barnen runt och sjöng signaturmelodin till barnprogrammet där Skådespelaren har huvudrollen, högt och ljudligt i korridorerna. De pratade om hur roligt det hade varit att få träffa henne och hur roligt det var att själva vara skådespelare! För det är de i sin kommande film. ”Vi är filmstjärnor!” berättade de för Skådespelaren. Och hon pratade om vikten av att ha ett bra och genomtänkt manus innan man börjar att filma. ”Det har vi!” ropade barnen.

Möten är viktiga. Under året har min klass på olika sätt fått träffa författare, illustratörer, en filmproducent och nu en skådespelare. De har fått se människorna bakom olika verk som de har kommit i kontakt med. De har fått klura på frågor och lägga pannan i djupa veck. Och de har använt det som de har fått reda på till att själva skapa. Det har blivit böcker med tydlig handling och viktiga illustrationer. Filmen som de arbetar med nu blir kort och koncis – filmproducenten sa att det var viktigt. Folk orkar inte se hur långa filmer som helst. Genom allt eleverna gör finns en röd tråd. Handlingen ska stegras, det ska hända något som gör att det var värt att börja läsa boken eller titta på filmen och det hela ska avslutas på ett genomtänkt sätt. Barnen ger varandra respons och talar om vad det var som gjorde att just det här arbetet blev bra. Och de ställer frågor. De vill vidare.

Allt det här går att göra när man går i ettan. Vi kan börja i det viktiga och spännande. Vi behöver inte vänta med att prata om röd tråd i berättelser tills efter att bokstavsarbetet är avklarat. Om vi gör det under hela arbetet kommer barnen att förstå vad man ska ha bokstäverna till. Det är viktigt. (En text är inte bra bara för att den är: ”Åh, så lång!”) Vi analyserar och förbättrar. Vi är kompetenta människor som kan utveckla vår kompetens. Gott!

Jag skriver inte mer ingående än så här om vårt arbete i klassen. Vill ni se vad eleverna gör kan ni istället hälsa på hos dem på webben. Men jag är så stolt och glad över dem och en sak vet jag – att vara lärare, det är ett av de mest spännande yrken som finns. Vilka möten vi får vara med om, både i klassrummet och utanför!

(Jag kallar skådespelaren för Skådespelaren. Kanske av samma anledning som jag kallar orten där jag bor för Hålan. Det är onödigt att i tid och otid strö googlingsbara ord omkring sig till höger och vänster tycker jag. Skådespelaren har sitt namn på barnens webbplats och det kanske räcker för henne. Jag är inte ute efter att slå mynt av hennes kändisskap och dra hit sökningar på hennes namn. Därför gör jag så, om någon undrar.)