De senaste dagarnas debatt om surfplattans vara eller icke vara i skolan visar än en gång på faran med att låta sitt tyckande ta överhanden. Eller sina känslor inför något. Att vi har en utbildningsminister som inte kan höja sig över ett diskussionsklimat där man inleder sitt påstående med ”Jag känner att..” är anmärkningsvärt. Han om någon borde vara påläst och insatt i vilka rön som kommer fram inom forskning om lärande.
Det kom en tweet om att jag hade fel. Helt okej, jag har fel då och då. Länken till denna film nämndes där slutet handlar om höger och vänster hjärnhalva och vad som styr oss: http://youtu.be/dFs9WO2B8uI
Jag lovade därför att förklara lite mer än i en tweet om vad jag menade, hur fel jag än har.
Känslor är viktiga. Jag vill inte ha en känslokall skola. Allt kan inte vara bevisat genom forskning även om forskning är oerhört viktigt, vi måste också agera utifrån vad vi tror är viktigt genom de erfarenheter och de pusselbitar som livet har gett oss.
Men jag har hört människor med specialistkompetens kring barn grunda sina antaganden på ”Jag känner att..” och det är inte alltid bra. En som har specialistkompetens och som har ett barns framtid i sin hand kan låta sig färgas av att han eller hon känner att till exempel datorer inte är bra. Man måste eftersträva att hämta intryck och erfarenheter från andra, från den forskning som finns och sätta sig över att man själv inte ”känner” att till exempel datorer är så lätta att förstå sig på. Man måste följa styrdokumenten även om man inte ”känner” att elever ska lära att lära eller att de ska få vara kreativa. En utbildningsminister måste sätta sig in i vissa grundläggande fakta. Han måste kunna styrdokumenten på sina fem fingrar.
Jag önskar att vi kan vi få en skola där vi kan vara kreativa och utveckla båda våra hjärnhalvor.
Men jag vill fortfarande ha en minister som inte låter göra sina egna känslor till de enda rätta. Det får konsekvenser för en hel nations elever.
Joakim Jardenberg, av många ansedd vara Sveriges internetguru nummer ett, intervjuas i Skolsnack under Bett-mässan i London. Det är klart värt att titta på.
Jag har stort förtroende för Joakim. Ända sedan jag hörde honom i samband med Sweden Social Web Camp 2009, och sedan i olika sammanhang så som Webcoast och i sociala medier, har jag förstått att han har ett hjärta som brinner för skolan. Man kan ha det. Utan att vara lärare. Och jag blir otroligt glad när folk med stort kunnande från olika håll i samhället bidrar med vad de kan och vet.
Kan jag få tjata om något så är det det: Vi inom skolan får inte bara stänga in oss. Vi är en del av samhället och samhället är en del av oss. Vi måste hämta intryck och lära av varandra, av folk inom skolan såväl som utanför dess väggar.
Faran är om man allt för ofta upprepar orden: ”Vi måste få tala med varandra inom skolan i våra stängda zoner” och sedan tryggt stannar där. Eller säger något av följande alternativ: ”Men har han/ hon någon lärarutbildning? Vem är han/ hon att komma här och tala skola?” ”Vi är inte där än.” Om du har hört dessa mantran allt för ofta eller själv har uttalat dem, uppmanar jag dig att kika på följande korta klipp där Joakim utvecklar varför det är dags nu. Wikipedia kom till ”när en snubbe satte ner spaden i marken och började gräva”. Vi behöver inte vänta in att någon organisation eller annan stor apparat ska ta ansvar för att det ska hända. Det börjar med oss – här och nu.
Bemötande beskrivs som en viktig nyckel till framgång.
– Jag kan komma och hämta och så frågar personalen hur jag har haft det på jobbet. De ser hela familjen, säger föräldern Fredrik Nordberg som har barn i både förskolan och skolan.
Och enligt vd Birgitta Arosenius bemöts respektfullt från hantverkare, till föräldrar, besökande eller en ledsen elev. Rektor Anders Berghall betonar också att föräldrarna är viktiga både för barnens utveckling och lärarnas.
Jag ser inget i artikeln om att man säger att man blev lärare för att lära ut, inte för att ta hand om. Att lära och att se varandra som människor går hand i hand, det är inget tudelat. Därför ger artikeln hopp. Jag hoppas ingen blir provocerad av den utan istället att man låter orden sjunka in och tar sig en funderare på hur trivsel kan få genomsyra en skola. Hur det kan få visa sig i blickar, i nickar, i leenden och handslag. Och att det är de vuxna som har mandat att tillåta detta att utvecklas och få näring.
Med detta önskar jag alla ett gott nytt skolår, ett riktigt gott!
Skolflöden är namnet på en ny sajt som samlar rrs-flöden från flera olika bloggar, vilka har det gemensamt att de ofta skriver om skolan.
Det är roligt att itmamman.se får vara med där, visst tycker jag det, men framför allt tycker jag att det är en otroligt snygg och lättöverskådlig sajt. Man kan enkelt skumma av rubrikerna och se vad man vill läsa. Det blir på ett annat sätt än i sin egen rrs-läsare.
En undersökning gjord av Michigan State University visar att man blir mer kreativ av att spela spel. Det gäller för båda tjejer och killar oavsett vilket spel det är, huvudsaken är att det är ett spel där man interagerar med andra. Alltså ett onlinespel där det är möjligt.
Intressant.
Andra undersökningar, bland annat Pia Sundqvists forskning Extramural English Matters: Out-of-School English and Its Impact on Swedish Ninth Graders’ Oral Proficiency and Vocabularyvisar att det finns ett samband mellan goda kunskaper i engelska och läsning, dataspel och användande av internet eftersom man tvingas lita på sin språkliga förmåga när man sysslar med sådana aktiviteter. Det passiva kunskapsinhämtandet, där vi inte är särskilt motiverade eller aktiva, verkar inte vara något att hänga i granen.
I dataspel är vi inte passiva. Undersökningar har gjorts där man ser om vi lär extra bra om vi får spela dataspel samtidigt som vi ska komma ihåg fakta. Det har inte visat sig särskilt framgångsrikt. Dataspelandet och faktan har då inte haft något med varandra att göra. Det säger sig nästan självt att det inte är så utvecklande. Jag tänker också på alla typiska skolspel där man ska klicka i rätt svar och få medaljer om man svarar rätt. Där har jag för dålig kunskap om forskning, men jag har svårt att tro att det skulle vara särskilt utvecklande. Tidsfördriv och ett avbrott från skolböckerna möjligtvis. Alla iPadtips om appar där behaviorismens guldstjärnor regnar ner över eleverna får mig ibland att bli ganska matt.
Därför är forskning som talar om interaktion och kreativitet intressant. Det kan få oss att tänka till. Och att börja våga ta reda på hur eleverna använder spelen när de är hemma. När de inte alltid är så fokuserade på guldstjärnor, utan där dessa stjärnor eller poäng bara är en av alla saker på vägen. Ett sätt att veta var man befinner sig. Inte det som är avgörande för att spelet ska bli intressant, vilket vi vuxna ofta tror.
Vi blir mer kreativa av att spela spel där vi interagerar. Vad betyder det för oss i skolan?
I går fick jag äntligen komma till toppen av Sverige. Eller kanske inte toppen precis, men väldigt långt upp. Till Piteå. Jag har inte så mycket koll på norra Sverige, måste jag erkänna. Den koll jag har, har jag skaffat mig på senare år, främst genom bloggvänner som Persilja, Ingela (som du ser här nedan och som jag nu fick träffa för första gången sedan vi lärde känna varandra på nätet för flera år sedan),
Anledningen till att jag faktiskt känner till en hel del om Piteå beror just på dessa som arbetar på CMit, Centrum för Media och IT, som servar skolor och förskolor i området. Deras arbete med film, med läs- och skrivutveckling och med IT i allmänhet är vida uppskattat runt om i landet. Piteå har blivit känt som en kommun som satsar på skolan. Kanske är det extra viktigt att satsa på utbildning av idag, där IT är en viktig del, när kommunen ligger lite avigt till. Inte vill man se folk flytta därifrån i framtiden? En skola som utbildar sina elever att bli världsmedborgare och att kunna delta i arbetslivet oavsett var man bor är viktigt. Det ska Piteå ha en eloge för. Jag hoppas kommunen inser hur viktig deras satsning på skolan är och att man fortsätter att arbeta i samma anda.
En av de andra föreläsarna, Veronica Grönte, var jag nära att slarva bort. Vi hade lite tid innan mässan drog igång och skulle iväg för att hitta lunch. Men innan dess ringde en reporter från Piteå-Tidningen och ville intervjua mig. Hon kom direkt från ett annat reportage i en potatisåker, vilket kändes jordnära och trevligt. Jag bad att få ta ett kort av henne och hon ställde snällt upp.
Sanna Eriksson
Artikeln blev nog bra. Jag har bara kunnat läsa början av den än eftersom jag inte har inloggning till deras nätversion. Artikeln hittas här.
Veronica, ja. På väg till lunchstället kom vi på att det inte var mycket tid över innan hon skulle upp på scen för att prata. Vi bad därför om att få våra hamburgare i en påse för att kunna ta med dem tillbaka. Jag hade full koll på var vi var och älgade iväg. Mot fel håll. En snäll brevbärare fick hjälpa oss: Stadshuset? Det är åt andra hållet. Ditåt. Säkert över en kilometer. Förvirrade svettades vi iväg i motsatt riktning och slog följe med självaste NE Skola, som visade sig ha full koll på läget, fastän han kom från Malmö. Det är skönt med institutioner man kan lita på! När Veronica drog igång sin föreläsning på utsatt tid märkes inget av min bortslarvning av henne. Inte en svettdroppe, inte ett kurr från magen, fastän att hon inte hade hunnit röra sin lunch. Det kallar jag närvaro.
Veronica Grönte har utvecklat Makete-metoden. Läs mer om den här. Hon menar att man kan få till språkutveckling i alla ämnen om man har fokus på berättelse. Elever stärks dessutom i sin självkänsla och motivation om de känner att de lyckas. Om de får till det. Och för att få till det behöver de få hjälp med hur man bygger upp en handling och en struktur. Det går alldeles utmärkt att ta avstamp i en film, för att se hur den är uppbyggd och sedan använda samma struktur när man skapar sin egen berättelse. Tyvärr är det nog ofta så att eleverna bara får ett ämne att skriva om och sedan lämnas de ganska ensamma. De ska ge respons på varandras texter, men de vet inte alltid riktigt hur. Men alla kan utvecklas, det är inte bara vissa som har så kallad fantasi, och det är vår uppgift som vuxna och pedagoger att hjälpa eleverna vidare.
Det var väldigt intressant att lyssna på Veronica och att själv få pröva på att bygga upp en handling. Att få hjälp att ta sig vidare. Samtidigt inser jag hur sällan det har skett under min egen skoltid. Sällan fick man höra: Nu verkar det som om handlingen är klar. Nu ska du nog sätta punkt. Istället har det vanliga varit: Skriv lite mer! Det är sällan en författare får den responsen, istället brukar det handla om att stryka och korta ner, att förklara på annat sätt och förtydliga. Aldrig bara Skriv lite mer.
Jag hann också lyssna på Anki Forsberg, en av läs- och skrivutvecklarna i Piteå, om hur man kan gå vidare med att Skriva sig till läsning. Intressant på många sätt. Att höra hur andra gör ger alltid näring till idéer och utveckling.
Stort tack till arrangörerna av NorrLär! Som ni har slitit för att få till ett så proffsigt upplägg! Sponsorer var ordnade, TeachMeet arrangerades och allt flöt på väldigt smidigt. Hoppas det kan bli ett återkommande event. Norrbotten är inte en bortgömd del av Sverige. Eller, det behöver inte vara det. Tack!
