En utflykt till en bäck. 21 ettor och två vuxna. Skrik och skratt. Plask. Insamling av växter. Vattenprover.
Efteråt redigerade två elever filmklippen från utflykten och hela klassen tittade på en av alla våra bilder därifrån.
-Vad tänker ni när ni ser bilden av bäcken? frågade jag.
– En orm, sa någon.
Ja men just det! Jag hade inte sett trädgrensormen. Där var den ju – mitt framför näsan.
– Avatar, sa en annan.
Så klart! Jag hade visserligen haft känslan av att vi var på en trollsk vacker plats när vi var vid bäcken, men jag hade inte kunnat sätta ord på känslan av att befinna mig i.. filmen Avatar. Filmen där blå varelserna far omkring i den vackraste av världar. Den.
Att eleverna tillåts koppla händelser i vardagen till sina egna och andras tidigare erfarenheter, att vi inte viftar bort deras film-, spel- eller vad det vara må-upplevelser; det vill jag som lärare bli bättre på. För känslan av att få vara mitt i Avatar – den är jag glad att jag fick vara med om. Och jag tror att eleverna kände en viss pirrande känsla de också. En känsla värd att vårda.
Utifrån frågor på Twitter om att vi i veckan gjorde Pokemonkort i klassen, så skriver jag ett inlägg. Lite tankar kring läs- och skrivutveckling helt enkelt. En utveckling där Pokemon kan ha sin plats.
Os, is, as, vas. Det finns barn som närmast dör av att behöva skriva sådant vecka efter vecka. Särskilt om de har haft en bokstav i veckan i förskoleklass och nu måste ha det i ettan igen.
Jag gör som så att mina elever i ettan får skriva så mycket som det bara går. Vi har knappt med teknisk utrustning och bara några få halvklasstimmar, vilket gör att vi måste vara uppfinningsrika. Ibland skriver barnen i par på någon av våra två iPads, ibland på någon av våra fem datorer och ibland skriver de för hand. Barn har 100 språk och jag vill inte beröva dem något. När de skriver på ett digitalt verktyg eller för hand vet de att det inte blir helt rätt alltid, men att budskapet är viktigast. Ingen säger: ”Jag kan inte” utan alla försöker. Det ljudas och hummas och låter. På så vis får även läsningen fart. Därför läser några i tjocka böcker och några andra i tunna lättare böcker. Men alla läser redan efter några få veckor i skolan.
Lgr11, kap. 1:
Språk, lärande och identitetsutveckling är nära förknippade. Genom rika möjligheter att samtala, läsa och skriva ska varje elev få utveckla sina möjligheter att kommunicera och därmed få tilltro till sin språkliga förmåga.
Vi prövar på att forma bokstäver, jodå. Det finns hemliga bokstavslådor i klassrummet. Behöver alla arbeta med alla lådor då? Nej, kan man visa att man har full koll på hur den skrivs så är det bättre att jobba med annat. Just nu introduceras lådorna och sedan får vi se vad som passar varje elev.
I skrivandet försöker jag ofta utgå ifrån något spännande. Det står ju om det i läroplanen (kap. 2.2):
Läraren ska
ta hänsyn till varje enskild individs behov, förutsättningar, erfarenheter och tänkande.
Vi kan starta i en skattjakt eller i en bild och ta avstamp i det. Nu senast gjorde barnen egna Pokemonkort på bighugelabs.com (Välj Trading cards). Där fick eleverna fundera över sina styrkor och beskriva vad de är bra på. Här en lätt maskerad bild:
Några barn fortsatte sedan på Pokemonspåret; en fotograferade sina kort och skrev:
Detta är meganium och cresselia.domskadar.60+60 och 20
Och cresselia.skadar.50.och.10
Det gav ytterligare frågor om Pokemon och samtal kring det. Utifrån elevernas erfarenheter.
Eleverna har gått några få veckor i första klass. Pokemon ror, jag menar Pokemon rockar. Fett.
Skolappar är igång! Äntligen. Ett ställe där man kan få tips om appar för olika ämnen likaväl som om övergripande iPad-appar. Det jag gillar är den pedagogiska kopplingen – att man har tänkt till. Det blir inte bara en app som ”är rolig bara för att det är en app”, om ni förstår vad jag menar. Kika in så får du själv bilda dig en uppfattning!
Det har gått några veckor sedan eleverna började skolan. Det har gått några veckor sedan jag blev deras lärare. Så hur har det gått då?
Ja, kan jag skriva det utan att lämna ut eleverna? Utan att få ett mejl om att jag vänligen bör ta bort något? Oron över att mitt bloggande ska äventyra barnen på något vis gör att jag knappt bloggar alls.
Men så var det en förälder som sa något uppskattande om det jag skriver här. Hen uttryckte ingen oro. Jag vet att de andra föräldrarna uppskattar klassens nätaktiviteter väldigt mycket. Det är något jag tar upp med var och en under våra samtal, eftersom det är viktiga frågor.
Så jag gör ett försök.
Ett kan jag konstatera, jag hade inte glömt allt. Många har uttryckt farhågor för det, under de fyra år som jag har arbetat med annat än att ha en egen klass. Själv har jag aldrig varit orolig för den biten, utan tror att pedagogiska tankar kan få näring från många olika håll.
En annan sak jag kan konstatera, är att jag inte är någon superpedagog. Ingen är det. What the..?! Men jag är en lärare som vill utvecklas av det jag ser i undervisningen, som vill vända och vrida på varför saker och ting blev som de blev och hur de kan göras bättre. Skulle jag tro att jag var en superpedagog som ”kunde trycka på rätt knappar” så skulle jag inte ha i skolan att göra. Barn är inga maskiner.
Det kan vara lite läskigt att veta att andra vet att jag har skrivit en bok. En bok om sådant där med teknik och lärande. Jag borde få allt att fungera. Och om jag inte får det? Vem trodde hon att hon var?!
Fast det är ju just det jag skriver om – att ingen kan göra sitt jobb i ensamhet, utan hjälp från andra. Och att det därför är otroligt viktigt med en ledning som uppmuntrar att ingen gömmer misslyckanden i någon rådande talanginställning, där ingen är tillåten att göra fel.
Men jag älskar att gå till mitt jobb varje dag. Och jag tror att barnen känner så ibland också. Till och från.
Jag älskar att mina två närmaste kollegor, de andra som har ettor, och jag kan berätta för varandra om hur vi har agerat i olika situationer. Ibland har vi gjort galet i någon situation och då kan vi ge och ta råd om hur det hela skulle kunna göras bättre. Det. Älskar. Jag. För det är så ovanligt i många sammanhang. Vi suckar inte över barnen, utan vi inser att det hänger på oss.
Sedan ska jag inte sticka under stol med det där om att jag varken har lärardator eller lärariPad, det är inte hemligt, men det kan jag inte påverka. Inte ens som IT-ansvarig där jag ska ordna med lösenord och annat IT-relaterat. Jag löser det genom att ta med min egen dator och iPad. Eller genom att stå i kö i skolans lilla arbetsrum. Det är så vardagen ser ut för tusentals andra lärare i landet. Vi lever i en brytpunkt, där det snart inte är möjligt att ha det så längre. Det kommer andra tider. Jag vet det.
Därför försöker jag göra det bästa av att vi har två iPads i klassrummet, som aldrig riktigt hinner gå runt till alla. Vi har tre fungerande datorer för tyngre webbsidor och två andra datorer om man bara behöver skriva. Vilket vi sällan bara behöver. Vi har ingen utskriftsmöjlighet i den byggnad där jag håller till med min klass, så jag skriver ut när barnen är på fritids. Det kräver en hel del meck och den snabba smidigheten lyser med sin frånvaro. Vi lärare trollar ofta och så gör jag även nu. Det får gå. Det är inga hemligheter jag avslöjar, det är vardagen som är som den är.
Mitt i allt detta har vi vår blogg där eleverna visar främst föräldrarna och andra släktingar vad de gör. Det är mycket uppskattat.
Vi har även vår andra webbplats, Jamals kompisar, som vi har som bidrag i Webbstjärnan. Där får eleverna noga tänka ut vad de vill ge sin målgrupp: andra elever i deras egen ålder. Därför måste de göra research av andra webbsidor och analysera vad som är bra och mindre bra i deras ögon. Analysförmåga ska tränas tidigt.
I centrum för vår webbplats står kamelen Jamal och hans fyra barn. Lite som Bolibompadraken. Vi tar vår kamel på allvar och funderar mycket på hur kameler och andra lär. Och därmed hur vi själva lär. Metakognition på barnens vis. Så är tanken.
Vi har gjort en film som berättar mer om vår webbplats. Eleverna är otroligt stolta över den och vill se den om och om igen på stora duken. Jag tror på positiva gemensamma upplevelser. Om du vill se den, så bäddar jag in den här. Min blogg är inte kommersiell, så jag anser det vara okej. Varsågoda, mina elever in action:
Under året har det pågått massiv utbildning i webbpublicering runt om i många av Sveriges skolor. Stiftelsen för Internetinfrastruktur har genom Webbstjärnan hjälpt och coachat lärare och elever när det gäller att skapa en webbplats.
Att arbeta med detta är en viktig del av text-, bild- och filmskapande idag. Det är en viktig del när det gäller att lära sig om upphovsrätt och källkritik.
Jag har varit en av dem som har utbildat lärare i verktyget WordPress under året och det har hjälpt mig att bättre förstå vilka frågor många brottas med som lärare idag. Det har varit en fantastiskt spännande och lärorik tid även för mig.
Men idag var det alltså dags för prisutdelningen. Se sändningen här nedan från hotell Rival och se vinnarna koras. Och anmäl själva ett lag till hösten. Den 15 augusti öppnar anmälan. På www.webbstjärnan.se får ni massor av hjälp och där kan ni även se exempel på de bidrag som tidigare har varit med i tävlingen. Runt om i landet ordnas dessutom kurser för lärare så att man kan våga sparka igång en webbplats med sin klass. Det är helt gratis. Håll utkik efter det!
Många gillar och använder EtherPad eller likande tjänster för att låta eleverna samarbeta. I dessa kan man skriva tillsammans utan att registera sig. Man slipper att mejla text fram och tillbaka och man slipper att låta några vara inaktiva i en grupp som det kan bli när endast en skriver. Andra tjänster där man kan samarbeta finns i till exempel Google och de brukar fungera bra, men det är inte alltid man vill eller kan registera sig för att få ett konto där. Det kan handla om åldersgränser och sådant.
Nu finns också sätt att arbeta tillsammans med kalkylark utan att man behöver registrera sig. Det var en tweet från Emil Jansson som gjorde att jag hittade det. EtherCalc startar du genom att gå in på www.ethercalc.org och klicka på Create Spreadsheet.
Den URL, webbadress, som då visas i adressfältet är den länk du skickar till dem du vill samarbeta med. Sedan är det bara att börja.
Jag är inte helt bekväm med att arbeta med kalkylark. Kan inte alla funktioner. Men jag testade att mata in enkla uppgifter och det funkade. Resten får du testa.
Jag tror på möjligheten att samarbeta. Ju mer aktiva och involverade eleverna kan vara kring det de arbetar med, desto mindre risk att tappa tråden. Tror jag. Det är inte bara en som gör medan de andra väntar och sitter av tiden. Grupparbeten kan bli innehållsrika och just det de är tänkta att vara – ett sätt att lära mer ihop med andra.
