Pokemon ror, Pokemon är rar

Bild, Resurser, Text
Utifrån frågor på Twitter om  att vi i veckan gjorde Pokemonkort i klassen, så skriver jag ett inlägg. Lite tankar kring läs- och skrivutveckling helt enkelt. En utveckling där Pokemon kan ha sin plats.

Os, is, as, vas. Det finns barn som närmast dör av att behöva skriva sådant vecka efter vecka. Särskilt om de har haft en bokstav i veckan i förskoleklass och nu måste ha det i ettan igen.

Jag gör som så att mina elever i ettan får skriva så mycket som det bara går. Vi har knappt med teknisk utrustning och bara några få halvklasstimmar, vilket gör att vi måste vara uppfinningsrika. Ibland skriver barnen i par på någon av våra två iPads, ibland på någon av våra fem datorer och ibland skriver de för hand. Barn har 100 språk och jag vill inte beröva dem något. När de skriver på ett digitalt verktyg eller för hand vet de att det inte blir helt rätt alltid, men att budskapet är viktigast. Ingen säger: ”Jag kan inte” utan alla försöker. Det ljudas och hummas och låter. På så vis får även läsningen fart. Därför läser några i tjocka böcker och några andra i tunna lättare böcker. Men alla läser redan efter några få veckor i skolan.

Lgr11, kap. 1:

Språk, lärande och identitetsutveckling är nära förknippade. Genom rika möjligheter att samtala, läsa och skriva ska varje elev få utveckla sina möjligheter att kommunicera och därmed få tilltro till sin språkliga förmåga.

Vi prövar på att forma bokstäver, jodå. Det finns hemliga bokstavslådor i klassrummet. Behöver alla arbeta med alla lådor då? Nej, kan man visa att man har full koll på hur den skrivs så är det bättre att jobba med annat. Just nu introduceras lådorna och sedan får vi se vad som passar varje elev.

I skrivandet försöker jag ofta utgå ifrån något spännande. Det står ju om det i läroplanen (kap. 2.2):

Läraren ska

ta hänsyn till varje enskild individs behov, förutsättningar, erfarenheter och tänkande.

Vi kan starta i en skattjakt eller i en bild och ta avstamp i det. Nu senast gjorde barnen egna Pokemonkort på bighugelabs.com (Välj Trading cards). Där fick eleverna fundera över sina styrkor och beskriva vad de är bra på. Här en lätt maskerad bild:

Några barn fortsatte sedan på Pokemonspåret; en fotograferade sina kort och skrev:

Detta är meganium och cresselia.domskadar.60+60 och 20
Och cresselia.skadar.50.och.10

Det gav ytterligare frågor om Pokemon och samtal kring det. Utifrån elevernas erfarenheter.

Eleverna har gått några få veckor i första klass. Pokemon ror, jag menar Pokemon rockar. Fett.

 

Share

Skolappar är igång!

iPads

Skolappar är igång! Äntligen. Ett ställe där man kan få tips om appar för olika ämnen likaväl som om övergripande iPad-appar. Det jag gillar är den pedagogiska kopplingen – att man har tänkt till. Det blir inte bara en app som ”är rolig bara för att det är en app”, om ni förstår vad jag menar. Kika in så får du själv bilda dig en uppfattning!

Share

En himmelsk lektion som blev medioker i ett annat sammanhang

Funderingar, Opinion

Kollegan, här kallad Lönngrenskan, rusade in i lärarummet med en ”I have seen the light”- blick och utbrast: ”Vet ni, jag testade Today’s Meet med klassen och det blev en närmast himmelsk lektion!”

Det är sådant man kan säga i ett givande- och tagande klimat. Jag tittade på Lönngrenskan och kände närmast vördnad. Today’sMeet efter ett par dagar i ettan. Oj. Kan det funka, alltså? Hon berättade vidare om hur eleverna hade samarbetat och hur de hade varit aktiva tillsammans.

Today’sMeet fungerar som så att någon (t.ex. läraren) startar ett mötesrum gratis på webben i på Todaysmeet.com. Adressen till mötesrummet bestäms av vad rummet sedan kallas, t.ex todaysmeet.com/klassradvecka37. Eleverna går in på adressen och skriver i grupp (eller enskilt) vad de tänker om ett givet ämne. Det används ofta vid större konferenser för att samla deltagarnas tankar. När man sedan tittar på allt som har skrivits, kan man koncenterera sig på innehållet och diskutera utifrån det. En sak som är bra med det här är att även de som ofta inte vågar räcka upp handen, kommer till tals. Deras tankar kommer lättare fram.

Hur som helst, kollegans euforiska berättande om sin lektion gjorde att jag också ville pröva. Något jag egentligen inte hade tänkt göra första veckan i ettan. Men så blev det.

Sista lektionen på fredagen bad jag eleverna att i grupper fundera på vad vi hade gjort under veckan. Vad hade vi egentligen varit med om? En utvärdering helt enkelt.

Suddig bild av sammarbete vid Today’s Meet

Det utbröt ett smärre kaos. -Christiiiina! Var? Hur?

Jag visade och sprang runt för att logga in på de datorer som hade hunnit logga ut under rasten. Eleverna tog sig an uppgiften och tankarna om att de geocachat och gjort annat kom fram.

Men jag kunde inte direkt beskriva det som en himmelsk lektion. Varför blev det så? Kanske, kanske att jag inte skulle ha introducerat det en fredag eftermiddag. Det kunde jag ha tänkt på.

En vecka senare prövade vi Today’sMeet igen. Nu som klassråd. Det fungerade fantastiskt. Eleverna visste hur de skulle göra och kom snabbt igång.

Jag tänker så här:

  • Jag är glad att kollegor kan berätta vad de gör i klassrummen. Jag är glad att det kan få andra (läs mig) att våga pröva.
  • Jag är än mer övertygad om att frasen: ”Fungerar det?” är en av de mest överskattade som finns. Det som fungerar i en klass kanske inte alls fungerar i en annan. Allt beror på situation och sammanhang. Därför är jag trött på prat om att saker och ting bara blir trovärdiga om någon som jobbar med elever pratar pedagogik och metodik. Jag vill ha olika infallsvinklar för att kunna komma fram till vad som passar den situation där mina elever och jag befinner oss. Kollegan lyckades, jag gjorde det inte. Men i en annan situation gick det bättre även för mina elever och mig. Att det fungerar på ett ställe är ingen garanti att det gör det rakt av på ett annat.
Det är härligt att kasta sig ut. Det är bra att ha höga förväntningar på eleverna. De kan skriva första veckan i ettan. Någon bokstav kan alla leta fram, särskilt som de flesta har haft en bokstav i veckan i förskoleklass. Vi tar avstamp i det och eleverna får delta i riktiga och viktiga skrivsituationer. Då är det inte konstigt att frågan om hur ”ng” stavas kommer. Någon är mogen för det.
En himmelsk lektion kan bli medioker i ett annat sammanhang. Det är inget farligt med det. Det kan förhoppningsvis sporra till att våga försöka igen, fast på ett annat sätt.

 

 

Share

Så var det att bli lärare igen, del 1

Funderingar, Opinion, Publicera

Det har gått några veckor sedan eleverna började skolan. Det har gått några veckor sedan jag blev deras lärare. Så hur har det gått då?

Ja, kan jag skriva det utan att lämna ut eleverna? Utan att få ett mejl om att jag vänligen bör ta bort något? Oron över att mitt bloggande ska äventyra barnen på något vis gör att jag knappt bloggar alls.

Men så var det en förälder som sa något uppskattande om det jag skriver här. Hen uttryckte ingen oro. Jag vet att de andra föräldrarna uppskattar klassens nätaktiviteter väldigt mycket. Det är något jag tar upp med var och en under våra samtal, eftersom det är viktiga frågor.

Så jag gör ett försök.

Ett kan jag konstatera, jag hade inte glömt allt. Många har uttryckt farhågor för det, under de fyra år som jag har arbetat med annat än att ha en egen klass. Själv har jag aldrig varit orolig för den biten, utan tror att pedagogiska tankar kan få näring från många olika håll.

En annan sak jag kan konstatera, är att jag inte är någon superpedagog. Ingen är det. What the..?! Men jag är en lärare som vill utvecklas av det jag ser i undervisningen, som vill vända och vrida på varför saker och ting blev som de blev och hur de kan göras bättre. Skulle jag tro att jag var en superpedagog som ”kunde trycka på rätt knappar” så skulle jag inte ha i skolan att göra. Barn är inga maskiner.

Det kan vara lite läskigt att veta att andra vet att jag har skrivit en bok. En bok om sådant där med teknik och lärande. Jag borde få allt att fungera. Och om jag inte får det? Vem trodde hon att hon var?!
Fast det är ju just det jag skriver om – att ingen kan göra sitt jobb i ensamhet, utan hjälp från andra. Och att det därför är otroligt viktigt med en ledning som uppmuntrar att ingen gömmer misslyckanden i någon rådande talanginställning, där ingen är tillåten att göra fel.

Men jag älskar att gå till mitt jobb varje dag. Och jag tror att barnen känner så ibland också. Till och från.

Jag älskar att mina två närmaste kollegor, de andra som har ettor, och jag kan berätta för varandra om hur vi har agerat i olika situationer. Ibland har vi gjort galet i någon situation och då kan vi ge och ta råd om hur det hela skulle kunna göras bättre. Det. Älskar. Jag. För det är så ovanligt i många sammanhang. Vi suckar inte över barnen, utan vi inser att det hänger på oss.

Sedan ska jag inte sticka under stol med det där om att jag varken har lärardator eller lärariPad, det är inte hemligt, men det kan jag inte påverka. Inte ens som IT-ansvarig där jag ska ordna med lösenord och annat IT-relaterat. Jag löser det genom att ta med min egen dator och iPad. Eller genom att stå i kö i skolans lilla arbetsrum. Det är så vardagen ser ut för tusentals andra lärare i landet. Vi lever i en brytpunkt, där det snart inte är möjligt att ha det så längre. Det kommer andra tider. Jag vet det.

Därför försöker jag göra det bästa av att vi har två iPads i klassrummet, som aldrig riktigt hinner gå runt till alla. Vi har tre fungerande datorer för tyngre webbsidor och två andra datorer om man bara behöver skriva. Vilket vi sällan bara behöver. Vi har ingen utskriftsmöjlighet i den byggnad där jag håller till med min klass, så jag skriver ut när barnen är på fritids. Det kräver en hel del meck och den snabba smidigheten lyser med sin frånvaro. Vi lärare trollar ofta och så gör jag även nu. Det får gå. Det är inga hemligheter jag avslöjar, det är vardagen som är som den är.

Mitt i allt detta har vi vår blogg där eleverna visar främst föräldrarna och andra släktingar vad de gör. Det är mycket uppskattat.

Vi har även vår andra webbplats, Jamals kompisar, som vi har som bidrag i Webbstjärnan. Där får eleverna noga tänka ut vad de vill ge sin målgrupp: andra elever i deras egen ålder. Därför måste de göra research av andra webbsidor och analysera vad som är bra och mindre bra i deras ögon. Analysförmåga ska tränas tidigt.
I centrum för vår webbplats står kamelen Jamal och hans fyra barn. Lite som Bolibompadraken. Vi tar vår kamel på allvar och funderar mycket på hur kameler och andra lär. Och därmed hur vi själva lär. Metakognition på barnens vis. Så är tanken.

Vi har gjort en film som berättar mer om vår webbplats. Eleverna är otroligt stolta över den och vill se den om och om igen på stora duken. Jag tror på positiva gemensamma upplevelser. Om du vill se den, så bäddar jag in den här. Min blogg är inte kommersiell, så jag anser det vara okej. Varsågoda, mina elever in action:

 

Share

En omfamning mitt i ett språng

Funderingar, Opinion

– Fröken, din mage kurrar.

En liten en har smugit sig intill och lägger örat mot min mage. Jag kramar om samtidigt som jag hjälper en annan elev. Mitt i hjälpandet tittar jag ner, ser vem jag kramar om och ler.

Jag blir varm inuti – det är liksom det. En oväntad kommentar, en omfamning mitt i ett språng.

Jag är lycklig. Jag är lärare. Och jag är tydligen hungrig.

 

 

Share

Skolan och världen – kanske har de utbyte av varandra?

Funderingar, Opinion

Jag fick en gång en skeptisk fråga: Vad exakt har dina nätkontakter gett dig som gagnar arbetet?

Jag svamlade något till svar om tankar och idéer och tänkte på allt som grodde för att en dag falla på plats. Men jag hade svårt att svara på frågan som krävde ett direkt svar.

Ibland är skolkulturen sådan att det bara är gott nog att prata med andra inom skolvärlden. Det är bara vi som kan lösa frågan om elever ska twittra eller inte eller som kan vända och vrida på argument om arbetstiden eller kaffemaskinen. Jag tror inte på det. Risken är att vi plaskar runt i en ankdamm och inte hittar de bästa lösningarna. Vi behöver varandras olika idéer för att skapa nytt. Därför älskade jag att höra @emanuelkarlstens tal från Sweden Social Web Camp via webben i helgen (cirka tio minuter):

Därför älskar jag okonferenser (konferenser som främst byggs av deltagarnas egna viktiga frågor och vilja att dela med sig) utanför skolan där man pratar om stort och smått och ibland även om skola.

Därför älskar jag Sweden Social Web Camp (SSWC). Lika mycket som jag älskar det har jag svårt att förklara varför. Sedan 2009 träffas varje år en helg i augusti människor med kärlek till webben på en ö i Blekinge och pratar idéer, bränner låtsasfår (det är inte så farligt som det låter) och dansar sig svettiga. I år crowdfundade (=samla in pengar för att göra något möjligt) de från Stockholm pengar och chartrade ett eget tåg till Blekinge – bara det. Så många olika idéer på en plats!

Jag har inte kunnat vara med sedan den där första gången 2009, bara via webben som åskådare. Nej, ingen kommun eller skola skickade mig då heller, utan jag tog ledigt. Det är inget att deppa för. Nu är jag bara tacksam för det jag har fått bära med mig sedan dess. Och jag är tacksam för att Cela gjorde Learning is the Shit i juni i år i Ronneby Brunnspark. Det hade många likheter med Sweden Social Web Camp även om det inte var så många som inte hade skolbakgrund som deltog. Men det innehöll inslag av craziness; viktigt prat blandat med dans i natten. Tänk! Tänk om alla de konferenser som riktar sig till skolan kunde innehålla lite mer av sådant. Fler bastuflottar, fler utklädda konferensdeltagare som här under Kristina Alexandersons session om tanken med och hur hon gör när hon fotograferar Storm troopers,

group photo-session by kalexanderson flickr.com CC-licens: by-nc-sa

Mer galenskap.

Men mest av allt, varför alltid stänga in sig? Både i diskussioner på nätet och i konferenslokaler? Kanske är vi några som kliver ut ur skolbyggnaden eller kommunhuset och nästlar oss in på Sweden Social Web Camp nästa år? Vem vet, det kan ge något. Exakt vad vet jag inte, men något oanat och stort är möjligt.

 

Share