Guldäpplejuryns särskilda pris 2012 fick visst.. jag

Jag har fått ett pris, Guldäpplejuryns särskilda pris 2012. Det är en stor ära och jag är mycket, mycket glad! Så här står det om Guldäpplet och om motiveringen på Datorn i Utbildningens webbplats:

Guldäpplet är ett lärarstipendium, som årligen delas ut till en eller flera lärare som förnyat lärandet med stöd av IT i egen undervisning och som inspirerat elever och kollegor i ett lokalt, kommunalt och gärna även nationellt verksamhetsfält. Guldäpplet utdelas av Stiftelsen Yngve Lindbergs Minne.

Christina löfving, pedagog från Stenungsund, på nätet också känd som it-mamman, har tilldelats Guldäpplejuryns särskilda pris 2012. Ett pris som juryn kan tilldela ”en eller flera personer som har uträttat långvariga, betydelsefulla insatser för främjande av lärande med stöd av it och medier”.

– Lärarpriset Guldäpplet speglar utvecklingen av it i svensk skola. Med Christina Löfving lyfter vi fram en pedagog som sedan flera år är en av inspiratörerna i det växande lärarkollegiet på nätet, säger Peter Becker, ordförande i juryn som delar ut priset. med tillgång till och bra pedagogisk användning ger dagens digitala verktyg fler barn möjlighet att lyckas.

Juryns särskilda pris 2012 tilldelas Christina Löfving med följande motivering:

Christina Löfving är lärare i Stenungsund, engagerad skolutvecklare, föreläsare och författare. För många är hon känd som it-mamman på bloggen. Hon prövar nya vägar i egen undervisning, tillsammans med kollegor över hela landet. Hon delar flitigt med sig av sina erfarenheter, via sin blogg, föreläsningar, bok, twitter och andra vägar som bara en it-mamma kan. Christina har under lång tid betytt mycket för lärare och skolledare för diskussion och utveckling av arbetssätten med it i undervisningen.

Jag är tacksam över alla gratulationer på facebook, twitter och andra ställen. Tack alla!

(Foto: Äpple av David (Standout) CC-licens: BY)

Share

Elever skapar TV

Jag är stolt över mina ettor! De har bara gått i skolan en kort tag och är redan våghalsiga programledare. I första avsnittet av Jamal-TV på deras webbplats jamalskompisar.se intervjuade de självaste författarna Martin Widmark, Helan Willis (illustratör), Sören Olsson, Gunilla Bergström och Annelie Drewsen. Och nu ska en av dem skicka en bok till dem!

Gå gärna in och kolla det 6 minuter långa programmet. Och om du har elever – låt dem hjälpa eleverna med deras crowdsourcade (tillsammansskapade) berättelse om kamelen Jamal! Många kockar kan få idéerna att flöda.

Share

Bokmässan 2012 är över

Jag är slut. Som människa. Men glad.

Just i år föreläste jag på Bokmässan pga min bok.

”Christina Löfving” by kalexanderson flickr.com CC-licens: BY-NC-SA 2.0

Det filmades av UR/ Kunskapskanalen och finns nog att se så småningom. Och så höll jag en dragning i Lärarförbundets monter. Det förevigade Kristina Alexanderson (Tack!) och jag lägger ut hennes bild ”Christina Löfving” by kalexanderson flickr.com CC-licens: BY-NC-SA 2.0 här ovan.

Det kunde ha räckt att föreläsa två pass. För det tar mer på krafterna än man kanske kan ana att samla sig och leverera. Men jag hade råkat dra ihop två Twitterträffar, så kallade tweetups, samma dag och kunde ju inte utebli från dem. För visst är det roligt att träffa sina nätvänner om man ändå råkar befinna sig på ungefär samma yta.

Eftersom jag var en av talarna hade jag tillgång till Speaker’s Lounge. Där fick man äta bulle och macka med Lasse Åberg, Ingvar Carlsson, Susanne Brögger, Göran Rosenberg, Herman Lindqvist, Björn Ranelid och en hoper andra. Hälsa, lyssna, tugga och prata. Lite konstigt, men intressant på något vänster.

Dag 2 skulle jag ha gått på ett seminarium om Minecraft, men det glömde jag liksom totalt bort. Jag hade fullt sjå att hitta alla barnboksförfattare som skulle svara på mina elevers inspelade frågor. Sören Olsson, Martin Widmark, Helena Willis (illustratör), Annelie Drewsen och Gunilla Bergström fick kolla på klippen i min medhavda iPad och så spelade jag in svaren. Imorgon får eleverna jobba vidare med materialet. Det kommer bli bra. En del oväntade saker fick vi nämligen veta. Ni får nog se det med.

Men jag hann gå på Anne-Marie Körlings föreläsning. Hon värnar eleverna. Jag tycker om att lyssna på henne. Gör det du med om du får tillfälle.

Det var Bokmässan i år. Jag orkar inte skriva med mer finess. Slut som människa. Men glad. Glad över alla möten med människor som vill väl. Som ser framåt. Glad att få se Anna Kaya ta emot Svenska Akademiens svensklärarpris. Glad att få träffa det årliga uteätargänget. Tack alla!

 

Share

Ses vi på Bok och biblioteksmässan?

Just nu förbereder jag mig inför Bok och Biblioteksmässan, ja Bokmässan rätt och slätt, i Göteborg. Jag kommer att prata vid två tillfällen, en gång i Lärarförbundets monter vid 13-tiden:

Och en gång på ett seminarium kl. 16.00, som man måste ha biljett till för att få komma in till:

Det. Ska. Bli. Kul. Men en aning läskigt, det erkänner jag. Även om jag älskar Bokmässan och allt som händer där; alla blogg- och twitterträffar, räkmackor i Heaven23 tillsammans med människor som man känner från nätet, kvällen med det obligatoriska minglet på Park Aveny. Allt sammantaget är en kakafoni av intryck.

Förresten, om du ska till mässan så är vi några stycken som har dragit ihop en Twitterträff, en så kallad tweetup, i avdelningen Mat och Trädgård kl. 11 och 16.30 på fredagen. Vi samlas, viftar med telefonerna för att hitta varandra och pratar en stund. Alla är välkomna. Löst och ledigt.

Jag är där på lördagen också, men då ska jag jaga författare för mina elevers räkning. Och gå på seminarier själv. Landa i mässan alltså.

Ses vi?

Share

När vi hamnade mitt i filmen Avatar

En utflykt till en bäck. 21 ettor och två vuxna. Skrik och skratt. Plask. Insamling av växter. Vattenprover.

Efteråt redigerade två elever filmklippen från utflykten och hela klassen tittade på en av alla våra bilder därifrån.

-Vad tänker ni när ni ser bilden av bäcken? frågade jag.

– En orm, sa någon.

Ja men just det! Jag hade inte sett trädgrensormen. Där var den ju – mitt framför näsan.

– Avatar, sa en annan.

Så klart! Jag hade visserligen haft känslan av att vi var på en trollsk vacker plats när vi var vid bäcken, men jag hade inte kunnat sätta ord på känslan av att befinna mig i.. filmen Avatar. Filmen där blå varelserna far omkring i den vackraste av världar. Den.

Att eleverna tillåts koppla händelser i vardagen till sina egna och andras tidigare erfarenheter, att vi inte viftar bort deras film-, spel- eller vad det vara må-upplevelser; det vill jag som lärare bli bättre på. För känslan av att få vara mitt i Avatar – den är jag glad att jag fick vara med om. Och jag tror att eleverna kände en viss pirrande känsla de också. En känsla värd att vårda.

Share

Barn som vill lära sig programmera

Barn som vill lära sig programmera – hur hjälper man dem?

Eftersom jag inte är helhaj på att programmera själv, så är det inte så lätt. Men det finns sajter där de kan få hjälp med grunderna. Jag har skrivit om några sådana tidigare och du hittar dem bland annat här och här.

I somras fick vi en fråga från Twittervännen @ReneeGoth som jobbar för Roborobo om vi ville testa deras robotkit. Tja, varför inte. Om det inte finns några förbehåll, så kan jag visst testa (Nej, skicka inga förfrågningar från annat håll nu – jag hinner inte). Och dessutom kunde 13-åringen få vara testpilot.

Vi satte igång med kitet en sensommarkväll. Det var ett skruvande och pillande med små, små muttrar. En 13-åring, en 16-åring och en mamma satt där i ca en timme och hjälptes åt. Fredagsmys fast utan chips liksom. I kitet fanns delar till en mängd olika robotar, men man kunde bara bygga en i taget. Delarna skulle sedan återvinnas till nästa robot så att säga. Och det tog tid att bygga. Finmotoriken sattes på prov.

Vi hade lite problem med att få igång programvaran för programmeringen i datorn, men det berodde på att vi inte kände till funktionen för autokonfigurering som fanns i programvaran. Med support från dem vi fått låna kitet av gick det sedan vägen.

Här hade 16-åringen tröttnat. 13-åringen däremot fortsatte på egen hand. Programvaran installerades i hans PC och sedan var det drag och släpp som gällde. Olika kommandon i olika ordning gav olika resultat. En robot blinkade på olika vis, en annan körde enligt den ordning 13-åringen bestämt. Han var nöjd.

Här kunde det ha tagit slut. Klart liksom.

Men programmeringen gav mersmak. En bok i html letades fram. Javascript fanns att hitta på nätet. 13-åringen kunde inte från början, men han lärde. Snart hade han kodat ett test med olika svarsalternativ. Just nu är han inne på att programmera en annan grej. Något som verkar svårt för en itmamma, men som jag tror att han reder ut med lite hjälp från olika håll. Vid ett tillfälle lyssnade jag med ett halvt öra när han berättade om en programmeringsuppgift som han hade på gång. Jag frågade om han hade fått uppgiften i skolan, när han tystnade och tittade på mig som om jag var det dummaste på jorden. Men visst kan man väl få sådana utmaningar i skolan? Visst?

Lgr 11, kap 2.2:

Läraren ska

• ta hänsyn till varje enskild individs behov, förutsättningar, erfarenheter och tänkande

• stärka elevernas vilja att lära och elevens tillit till den egna förmågan

• ge utrymme för elevens förmåga att själv skapa och använda olika uttrycksmedel

Lgr11, Teknik, Syfte, kap. 3.19:

Undervisningen ska bidra till att eleverna utvecklar intresse för teknik och förmåga att ta sig an tekniska utmaningar på ett medvetet och innovativt sätt. (..) Undervisningen ska bidra till att eleverna utvecklar kunskaper om hur man kan lösa olika problem och uppfylla behov med hjälp av teknik. Eleverna ska även ges förutsättningar att utveckla egna tekniska idéer och lösningar.

Visst?

 

 

Share