Cinchcast – podcast smidigt och lätt

Podcast. Det har varit svårt att få kläm på tycker jag. Men nu har jag fått tips via från Martin Lindeskog, även kallad @Lyceum på Twitter, om tjänsten Cinch. Och jag är såld. Varför? Det är så lätt!

Vänta, det tar en stund innan den laddar upp:

Man kan logga in via Facebook eller Twitter och sedan är det bara att tuta och köra. Record, save – that’s it. Vill man, kan man ladda upp en bild. Man kan välja att lägga ut en länk till podcasten eller bädda in den så som jag har gjort ovan. Det går också att twittra eller facebooka ut den. Går man in via länken kan den som lyssnar kommentera. Vad mer kan man önska? Jo, att det är smidigt att följa andra som podcastar. Klicka på Follow precis som i Twitter, så håller du koll på andra och deras idéer.

Och det är gratis.

Och den finns som app. Podcast on the run alltså.

Jag är såld.

Share

En relevant skola – något alla vill ha

Den senaste tiden har debatten om skolan varit het. Det har rasats och granskats och lyfts. Många tycker, och i tyckandet vill alla ha rätt. Ibland tycker man så benfast att man inte lyssnar. Det är inget konstigt, det är en del av det vi skolats in i. Att vilja ha rätt. Att äga sanningen. Elza Dunkels har skrivit ett bra inlägg om hur debatten förts.

Men. Det är ganska intressant att lyssna.

Jag tillhör dem som rasade mot Aftonbladets vinkling när de kallade sin grävande journalistik för Skolraset. Det angav tonen och inriktningen. Protesterna fick dem att ändra namnet till Skolgranskning. Samtidigt är jag en av dem som kritiserar vad som ibland händer i skolan, men jag gör det alltid utifrån att jag vill ha en förbättring, inte för att hitta rubriker. Därför stödde jag Skollyftet. Ett lyft innebär att man ser vad som inte är bra, men man gör allt för att det ska bli bättre.

Lyssna, var det ja.

Jag började läsa kritiken mot skolan lite djupare. Jag läste dem som höll med Björklund om att skolan behöver tydligare styrning i klassrummet. Inget flum. Och jag märkte en sak. Egentligen vill vi samma sak. Egentligen. Men vi har ingen aning om det eftersom vi sällan lyssnar på varandra i egentlig mening.

Jag vill ha en skola som är relevant. För eleverna. Det är A och O. Att de får en utbildning som rustar dem inför nutiden och framtiden. Jag kan förstå att många kallar det som har varit Piaget-inspirerat i skolans värld för flum. Då när läraren inte har fått stå i vägen för barnets egna upptäckter utan mest ska stå vid sidan om. Det har blivit ganska ensamt för många barn. Egen forskning och ”Vad vill du göra?” när man inte vet vad man vill. När man skulle behöva ett bollplank i en vuxen och planket inte har vetat sin betydelse. Jag kan förstå att barn har resignerat.
Jag kan också se att i de klassrum där läraren har kört sin undervisning efter en och samma lärobok, där alla elever i alla lägen ska diskutera exakt samma sak vid samma tillfälle, har sina nackdelar. Det hjälper inte hur engagerad läraren är, några kommer ändå inte till sin rätt. Det hjälper inte att ett fåtal svarar förnuftigt, resten som suttit passiva har missat ett gott lärtillfälle. Jag håller med om att fakta är bra. Man kan inte googla allt om man inte vet att det finns saker att googla. Jag inser att kartkunskaper är bra. Men i min värld är det flum att elever ska banka in några namn och sedan inte veta hur det hela hänger ihop. Var är de djupa samtalen? Idag ges många prov runt om i vårt land där elever ska svara på ett antal faktafrågor och så kommer det en analysfråga på slutet. De kräver inget av eleverna, förutom ett bra minne. Var är de stora frågorna? De som kräver fakta. Men som sätts i ett sammanhang? Vem hjälper eleverna att analysera? Eller används analysfrågan på slutet av ett prov för att sålla agnarna från vetet, för att se vem som har den medfödda analysförmågan? Den som kanske inte är medfödd, utan som man borde få lära sig att utveckla i skolan. Var är de spännande uppgifterna som utmanar? Som kräver det yttersta av eleverna, precis som uppgifterna i onlinespelen gör? Var är de uppgifter som utvecklar den kreativa sidan att presentera och komma i kontakt med andra som kan hjälpa vidare i lärandet? För vi vill lära mer i ett konnektivistiskt samhälle. Ständigt.

Det är dags för läraren att inse sitt värde. Att ta plats bland eleverna. Att vara ett bollplank så som Vygotskij beskriver. Ibland kan bollen behöva fångas upp och ibland passar läraren bollen i en ny riktning. För läraren har koll. På lärande. Läraren har djupa ämnes- och omvärldskunskaper. Läraren vet att eleven måste göra kunskaperna till sina och att det sker i en process, inte i en korvstoppningsmaskin. Läraren vet att vi behöver vara kompetenta när det gäller att omforma den kunskap som kommer att förändras och att hitta vägar för att lära nytt. Läraren har koll och om han eller hon inte har det, så vet han eller hon hur man skaffar sig det, eftersom vi alla är en del av det livslånga lärandet. Vet man som lärare inte hur man ska gå tillväga, då har vi i och för sig ett problem. Och då hoppas jag inte eleverna idag ska få samma skolning som gavs för några decennier sedan, om man inte lärde sig vägar för att lära.

Djupa kunskaper. Inte de ytliga faktakunskaper som lämnas att sväva fritt. Elever är mer kompetenta än vi tror. Jo, det är de. Om vi bara utformar skolan till att visa att vi tror på dem, att de är något att räkna med och att de kan nå långt. Med vår hjälp.

Ingen vill ha en flumskola. Det vi vill ha är en relevant skola. Jag tror vi alla vill det, men vi pratar olika dialekt och vi förstår inte alltid varandra. Vi vill ha en skola där eleverna inte gäspar, somnar och önskar sig bort. Rätta mig om jag har missförstått det. Jag försöker förstå båda de läger som har uppstått. Inte hålla med i allt, utan bara ta till mig för att kunna se hur vi ska förändra och göra något bra av det hela. Nu inleder jag en semestervecka då jag bara ska skriva. Skriva klart. En bok håller på att ta form och är i sitt slutskede. Den handlar om den relevanta skolan.

Jag har mycket att fundera på.

Share

Programmera enkelt med Breadcrumb

Jag får ibland frågor från elever som vill lära sig programmera. Helst i programspråket java. Antagligen för att de vet att många spel är gjorda i det. Och varje gång jag letar efter onlinekurser är det lika svårt. En länk jag hittade, tyckte eleven var alldeles för komplicerad. När jag slängt ut frågan på Twitter eller i en facebookgrupp, får jag höra samma sak från folk som kan det där: Börja inte i java. Det är svårt. Börja enklare och lär dig förstå.

Jonas Nockert rekommenderar att de först ska lära sig programmeringsspråket Python. Som Spotify sägs vara gjort i. För att lära sig logiken, vilket även Erik Johansson trycker hårt på.

Java är svårt. Claes Magnusson tipsar om Appinventor som man kan lära sig här.

Jag testade en superenkel sak idag och tror att det kan vara ett sätt att förstå lite mer om hur man programmerar. De första stapplande stegen är tagna med hjälp av Breadcrumb. Man skriver vad som ska hända, ger olika alternativ och länkar till olika sidor. Och så händer det!

Klicka på länken och följ olika alternativ, så får du se hur det färdiga resultatet blev: Läskiga monstret

Jag är mäkta stolt! Först fungerade det inte, men det berodde på att jag glömt skriva in vart ett av alternativen skulle leda. Sedan hade jag svårt att få tag i den färdiga questen. Man skulle antingen klicka på QR-koden för att köra den i datorn eller fotografera den (jag valde appen QR reader) för att få in den i mobilen.

Har du klickat på QR-koden som dyker upp när du har gjort klart allt och då fått länken, kan du dela ut den till resten av klassen. Men det här ska eleverna själva göra. Här finns förresten en manual för hur det går till. Läraren kan väl också få prova, men låt eleverna få producera och lära sig att både fundera ut en berättelse, vad man ska fråga om och vart allt ska leda. På köpet lär de sig hur ett spel är uppbyggt. De första trevande stegen.

Jag är säker på att de kommer att göra en mycket mer spännande berättelse än jag gjorde.

Share

Samarbetaonline – ny tjänst av Ugglemamma

Åsa Kronkvist, also known as Ugglemamma, har gjort det igen. Förklarat så man förstår:

Det fanns en tid, för inte alls så länge sedan, då Internet främst sågs som en arena för att söka information. För dem som var någorlunda slängda i teknik var det dessutom möjligt att publicera information. Så är det inte längre. Med sociala mediers framväxt har vi gått från ett informationssamhälle till ett interaktionssamhälle. Eller för att vara noga, så står vi kanske med en fot i varje del. Det är ett bra och stabilt sätt att stå på. Med fötterna brett isär är det lättare att stå stadigt.

Hon har skapat sajten samarbetaonline där hon visar hur man gör för att just samarbeta via nätet. Och hon förklarar som sagt så man vill gråta av glädje. Med hjälp av kantareller fattar jag plötsligt det där om att man inte bara kan stanna vid problem. Säga att det inte går. Att man inte har tid. Det gäller här och nu.

Läs så förstår du vad jag menar. Och sprid denna fantastiska tjänst. Please. Våra unga behöver den nu. Vi behöver den nu. Inte sen.

Kantareller från i fjol. Nu uppätna och borta.

Share

Studier som både är intresanta och som får mig att klia mig i huvudet

Dagens datorvanor försämrar läsförmågan

Det kan man läsa i rubriken till pressmeddelandet där studien ”Förändringar i läskompetens under 30 år: En internationell jämförelse (FIL-projektet)”, som genomförts av Monica Rosén vid Institutionen för pedagogik och didaktik vid Göteborgs Universitet, presenteras.

Rosén visar att barns läsförståelse i 9-10-årsåldern har försämrats avsevärt de senaste åren i Sverige. Studien sträcker sig över drygt 30 år mellan 1970 och 2001 och omfattar elever i Sverige, USA, Italien och Ungern. Resultaten för eleverna i USA liknar dem hos oss. Det man kan se är att datoranvändningen på fritiden har ökat i dessa båda länder under samma tid. Det finns ett samband mellan ökad datoranvändning och minskad läsförståelse.

Jag hade gärna sett att studien fortsatt. 2001 är längesen och mycket har hänt sedan dess. I en annan studie ”Extramural English Matters: Out-of-School English and Its Impact on Swedish Ninth Graders’ Oral Proficiency and Vocabularysom gjordes av Pia Sundqvist vid Karlstad Universitet 2009, visar det sig att dataspel och internet på fritiden har stor positiv påverkan på elevers ordförråd och muntliga färdigheter i engelska. Sundqvist har låtit 80 elever i årskurs 9 delta i studien, där hon har studerat om den engelska de möter genom tv, böcker, tidningar, data, film, musik och Internet, har någon effekt på deras skolresultat när det gäller engelska. Det visar sig att att tiden de ägnar sig åt detta på fritiden är avgörande, men även vilken sorts aktivitet de använder sig av. Läsning, dataspel och Internet där ungdomarna tvingas lita på och använda sin språkliga förmåga ger mycket bättre resultat än om de bara tittar på film eller lyssnar på musik. Att producera är viktigare än att konsumera. Pojkar har här ett försprång med ett större ordförråd gentemot vad flickorna har, som inte sysslar med dataspel i lika stor utsträckning. Samtidigt konstaterar Sundqvist att om flickorna ägnade lika mycket tid på dataspel och Internet som pojkarna, så skulle flickornas språkfärdigheter antagligen vara vida överlägsna pojkarnas. Hon poängterar också att det inte finns någon koppling mellan elevernas förmåga att lära från fritidsengelskan och deras socioekonomiska bakgrund. Alla elever skulle tjäna på att lägga mer tid på sådana här aktiviteter. Sundqvist menar att lärare borde kunna anpassa undervisningen bättre om de vet hur eleverna påverkas av sina fritidsaktiviteter. Hon menar också att det kan vara intressant för föräldrar att veta vilka positiva effekter dataspelande kan ha.

Men så visar Roséns studie något annat. Datoranvändning på fritiden har negativ inverkan på läsförmågan på modersmålet. Det handlar inte om engelska som i Sundqvists studie, men det handlar om språk. Vad gäller?

När jag läser Roséns studie, som jag tycker är intressant, funderar jag. Det har hunnit gå tio år mellan det att de senaste uppgifterna samlades in 2001 och tills dess att rapporten kom ut. Vad har hänt under den tiden? Då, 2001, var det mest CD-ROM-spel som fanns på marknaden. Spel som inte gav samma delaktighet som onlinespel gör idag. Vad kan vi ha utvecklat för förmågor efter det att studien slutade, med tanke på att det har blivit så mycket lättare att vara delaktig, att producera istället för att konsumera – det som Sundqvist visar vara framgångsfaktorer i språkutveckling? Men Monica Roséns studie är ändå intressant. Vi behöver nämligen fundera över vad som påverkar. Frågan är vad vi gör med resultaten. Kanske är det så att vi i den tid vi lever behöver ha en annan sorts läsförståelse än den som undersökts. Kanske behöver vi kunna navigera oss mellan många olika sidor på Internet, läsa kortfattad information, se filmklipp och sätta samman det till förståelse. Vi behöver kunna kommentera och diskutera medan vi läser. Det är en annan typ av läsförståelse än den man behövde på 1970-talet när studien startade. Det är en annan typ av läsförståelse man behövde 2001. Vissa förmågor som vi behöver idag kanske är ytliga och inte djupa som de förmågor man kan behöva för att läsa Leo Tolstojs Krig och fred, med de behövs. Att tränga in i Krig och fred för att förstå och analysera är också viktigt, men inte den enda förmåga som ska utvecklas.

Jag vill lyfta blicken och titta med nyfikenhet och spänning på vad som sker i vår värld. Det finns förmågor vi alla kan utveckla. Därför är det extra viktigt att vi inte agerar impulsivt och slänger ut alla datorer som finns, när det kommer rapporter som pekar på att våra förmågor har ändrats. Istället behöver vi fundera på vad som är viktigt för oss idag. Och imorgon. Och vi behöver studera aktuella händelser. Rapporter om vad som sker här och nu i vårt delaktiga samhälle välkomnas.

Share

Skolverkets nya generaldirektör kommunicerar i Twitter

Skolverkets nya generaldirektör Anna Ekström twittrar. Och hon gör det med den äran. Inte för att rapa upp meddelanden utan för att kommunicera. Läs, så förstår du vad jag menar:

Och hennes mamma twittrar. Det ni!

Nyligen kom en undersökning som visade att det är ganska få svenskar som twittrar. Kan det då vara något att ha? Ja, säger Hampus Brynolf på Intellecta Corporate, trots att han visar i en egen undersökning att det egentligen är ännu färre svenskar som twittrar, endast 11 000 personer har skrivit minst en tweet varje dag de senaste 30 dagarna.

Med tanke på hur få som twittrar i Sverige så har kanalen stort genomslag och räckvidd, enligt Hampus Brynolf. Inlägg skrivs av få personer men läses av många och visas upp på bloggar och nyhetssajter.

– Vi ska kalla en spade för en spade. Och är det 10 000 som är aktiva ska vi säga det. En intressant sak som ligger i linje med de här resultaten är att ju färre det är på Twitter, desto större är den relativa “impacten” för varje twittrare. Om man tänker på mediegenomslaget så är det relativt lätt att bygga sig en plattform. Twitter är extremt relevant.

De som twittrar fyller twitter med innehåll. Sådant som snappas upp av media. Ibland handlar det om migrän, ibland om jordbävningar och ibland om länkar till längre blogginlägg. Folk kommunicerar öppet och den som vill kan falla in i samtalet.

Jag som tillhör de där 11 000 som twittrar varje dag, ser hur något har hänt bara den senaste tiden. Många lärare hittar in. Det kommer nya varje dag. Som pedagog ser jag vikten av det; att man börjar lyssna på andra utanför den vanliga sfären, att man märker att man kan prata med folk utan att bjuda hem dem på värsta fina middagen och att man kan dela med sig. Trösklar för att hitta nya sätt att se på saker sänks. Kanske, kanske kan vi i och med vår twittrande IT-minister och vår nya generaldirektör på Skolverket komma bort ifrån mantrat: ”Jag har inte tid med sånt där.” För vem tror att dessa båda har tid? De gör det ändå. Och de verkar tycka om det. De kommunicerar med vanliga Svenssons. Jag kan se framför mig hur de twittrar på väg till ett möte, medan de lyssnar på en dragning om något eller medan de sitter i taxin. De stänger med all säkerhet inte in sig i ett rum, slår på datorn och tänker: ”Hmm, vad ska jag skriva för klokt. Låt mig tänka några minuter..” De gör. Precis som de andas.

Det är liksom det.

Någon berättade att folk vid en lärarkonferens störde sig på oreflekterat twittrande. Jag tycker det säger något. Dels att man stör sig på att folk uttrycker sig på annat sätt än man själv väljer att göra, dels att man tror att allt som uttrycks måste vara djupa reflekterade tankar. Jag vill inte stå i kön till kaffeautomaten och diskutera utlandsskulden eller BNP i tid och otid. Jag vill kunna få säga att ”Jaha, så har mamma börjat twittra också”, hur oreflekterat det än må vara. Det är mänskligt. Precis som innehållet i Twitter får lov att vara.

Tack Anna Ekström för att du är mänsklig! Jag önskar dig all lycka till som generaldirektör. Vi lever i en högkommunikativ tid där våra elever behöver lära sig vägar för att påverka och delta i olika kommunikationskanaler. Att du deltar banar väg för fler.

Share