Släpp ormen i läroboken fri

Engelska, Text, , ,

Nej, hon heter inte Anne-Marie, hon heter Eva-Marie! Du fåår inte säga fel på föräldramötet.

Dottern pinnar iväg till sitt rum och slamrar med skrivbordslådorna. Så hörs hon ljuda: K-o-m i-h-åååå-g.

Innan jag går sticker hon ner lappen med meddelandet i min ficka och säger:

Om du glömmer bort frökens namn igen, så tittar du bara på lappen i din ficka!

Jag åker iväg till föräldramötet och kramar tryggt lappen. Nu glömmer jag inte. Hon heter Eva-Marie.

Ord är betydelsefulla och dottern har hittat det. De är inte meningslösa OS, ORM och SOL tagna ur sitt sammanhang. Hade hon skrivit Akta dig för ormen! när jag skulle ut i skogen hade även ordet ORM kunnat bli betydelsefullt, men oftast använder vi det ordet om en sömning meningslös och trist varelse som solar i en bok. Hur som helst, jag är glad att hon hittat ordens meningsbärande betydelse.

Ändå träffar jag på lärare, när jag pratar om det här vid föreläsningar, som frågar mig om det inte är farligt att låta barnen skriva så här fritt när de är sig läsa och skriva. Om de inte lär in fel då.

Som om man bara fick använda det man var expert på utan att ha fått öva för att bli expert. Du får inte spela klarinett förrän det låter perfekt! Ungefär så. Är man inriktad på felanalys ser man felen. Är man inriktad på lärande och utveckling är det utveckling man ser och letar efter för att hjälpa vidare.

Det är av den anledningen jag sväljer en gång extra när jag hör pedagoger som berättar hur de alltid gör om elevernas första stapplande texter så att stavningen ska vara rätt. Annars går det ju inte att läsa.
Min erfarenhet är att alla texter går att läsa. På något sätt. Man kan vara ärlig mot barnen och säga att alla bokstäver har inte hamnat riktigt där de ska, men att man förstår vad det står där och så visar man det genom att läsa texten.
Som lärare hänger man över axeln på barnen i korta perioder när de skriver och snappar upp vad som ljudas och skrivs. Ibland behöver pedagogen vara snabb och skriva ett svar med pennan eller i samma dokument på datorn. Något som kan ge stöd för en själv att läsa elevens text för denne senare när han eller hon glömt vad som skrevs. Att få höra sin text uppläst är en bekräftelse och en viktig sådan.
Texten HXN KÅM TL SLTET kan kommenteras med Oj, kom häxan fram till slottet? Undrar om de blev rädda då? Senare läser pedagogen sin kommentar och kan på så vis läsa elevtexten. Eleven upplever sitt ljudningsarbete som viktigt och berövas inte skrivglädjen genom att pedagogen gör texten till sin: Så här skrivs det, förstår du: Häxan kom till slottet. Så ja, nu är det rätt! Jag skriver det här bredvid din text. Rätt och fel. Din text är den som är fel. Istället jobbar man vidare med att höra och se vokalerna och i nästa eller nästa text kommer de att finnas.

Men om eleverna vill ha rättning? Denna alltid lika aktuella fråga. Ja, självklart ska man diskutera stavning utifrån vars och ens utvecklingszon. Självklart. Läraren leder vidare, men det handlar om att eleven ska göra kunskapen till sin. Att stärka Du kan-känslan hos en elev som lär sig får inte förbises.
Många elever är så drillade i rätt-och-fel-tänket att de alltid vill att läraren kollar att det är rätt. De vågar inte ta ut svängarna och skriva den där berättelsen om Korvkändisen (Berättelse skriven i åk 1) som hamnade i ett hisnande äventyr. Det är lättare att skriva av orden som läraren skrivit på tavlan för då blir det rätt. Men det är inte säkert att ljuden formas inne i elevens huvud. Öga och hand samarbetar men går inte alltid via det lyssnande örat. Helord kan läras in så, men bland behöver man smaka på orden för att göra dem till sina.

Jag tänker vidare kring den inspelning jag gjorde nyligen när dottern 6 år sjöng It’s my life. Lyssna några sekunder om du vill: Dottern sjunger It’s my life
Orden är fel och ändå så rätt. Hon smakar på dem, sjunger från tårna och provar dem. Hon kommer kunna sjunga engelska låtar när hon är 15 år utan att ha tagit skada av att hon provade när hon var 6. Hon kommer det. Det är inte farligt.

På flera håll i landet arbetar man Tragetoninspirerat med att skriva sig till läsning. Det är bra. Vissa använder talsyntes, andra inte. Vissa tar vara på Internets möjligheter när man ska få igång ett kreativt skrivande, andra inte. Det finns många varianter och du hittar några kommuners arbete här sammanställda av Erica Lövgren.

Det viktiga är dock att titta på hur barn lär sig när de får utrymme att lära sig, när hindren är bortttagna. När vi verkligen ser till att eleverna får göra lärandet till sitt – inte till lärarens. Ska vi?

Släpp ormen i läroboken fri.

Share

”Berättar gärna mer om detta framöver”

Opinion, Sociala medier, , ,

Jag är väldigt glad. Just idag. Just nu.

För min del kom det uppbyggliga i form av ett mejl på morgonen. Någon hade konkreta, positiva idéer som denne delade med sig av. Sedan hittade jag den här kommentaren i väntekön på min blogg:

WOW! Vad jag är GLAD jag är att jag hittat till dej! Jag är en förskollärare med stort IT intresse och jag kommer att titta in här ofta. Vi har ett spännade projekt på vår förskola där vi jobbar med barnens digitala bilder. På tisdag ska vi besöka ett lokalt galleri där vi ska se på digital konst för att inspirera barnen. Berättar gärna mer om detta framöver när vi kommit igång.

Blir jag glad för att jag blir boostad? Nja, sånt är svårt, en upphöjning från någon får så gott som alltid någon annan att titta snett på en. Det tar ut varandra. Det jag blir uppriktigt glad för är istället att denna bloggläsare har lämnat avtryck. Hon delar med sig. Jag ska få veta mer om deras arbete med digitala bilder och om deras besök på galleriet. Hur hade jag fått den möjligheten om vi inte hade kommunicerat via bloggen? Om hon hade varit tyst.

Det är just det, om vi vågar berätta om än aldrig så lite, så kommer det att förbättra kompetensen hos någon. Och i förlängningen hos många pedagoger runt om i landet. Det handlar om spridningseffekt. Det handlar om att uttala det man kan och gör för att också reflektera själv och utveckla sina tankar ihop med andra.

När jag började blogga för ett antal år sedan kände jag mig ensam i bloggvärlden. Jag letade efter andra pedagoger med ljus och lykta, hittade några och släpptes in av i stort sett alla. Det var en ny värld, men en liten sådan.
Det som gör mig glad idag är att den här världen av uppmuntran, givande och tagande har blivit så oändligt mycket större sedan mina första trevande bloggsteg. En del känner sig stressade av det, att inte vara först med det bästa tipset, att inte vara mest intressant. Jag ser det enbart som positivt att fler delar och att det finns fler att kommunicera med. Men det innebär också att det finns så många intressanta bloggar att jag inte uppdatera min bloggroll i högerspalten i takt med att de startas. Därför läser jag mest bloggar när man länkar till dem via Twitter istället för att gå igenom samma bloggar varje dag. Det blir så.

Jag är glad att ni finns. Och jag hoppas det var okej att publicera kommentaren. Det som ligger öppet i kommentarsfältet ser jag inte som hemligt, men om du som skrev känner så får du höra av dig.

Jag ser fram emot att fler gärna berättar mer framöver!

Share

Att göra sin röst hörd, kanske genom iVoted

Publicera, ,

Att elever ska få höras, även de tysta, är något jag alltid har jobbat för. En del tycker att det är skönt att de tysta eleverna finns, att de inte stör undervisningen. Men inte alla som tur är. I en klass med många elever är det däremot ibland svårt att få alla att höja rösten och säga vad de tycker.

Med olika webbtjänster kan man komma en bit på vägen. Alla kan få känna att deras tyckande är viktigt och att man lyssnar på dem.

I gratistjänsten iVoted till exempel skrivs en fråga in och sedan några olika svarsalternativ. Ingen inloggning behövs, men registrerar man sig kan man spara omröstningarna. Eleverna eller publiken kan rösta antingen via sms, mail, länk på webben eller via Twitter. Alla svar kommer upp med en gång och utifrån det man får fram kan man få igång en diskussion om varför, hur och vad.

Det går att bestämma om man ska få rösta en eller många gånger. Själva röstandet är inte svårt; varje alternativ får en kod som man skriver in eller som man klickar på beroende på vilken väg man väljer när man vill rösta:

Det här är något man kan göra i klassrummet eller hemma i läxa när man har fått fundera ett tag.

Vill ni rösta på vem ni tror är skurk i en påhittad roman så kan ni göra det här. Bara för att prova. Jag tror att fröken Flundra är oerhört skum..

Share

Så blir din blogg lätt att läsa i mobilen

Publicera, Sociala medier, ,

Efter många års bloggande fick jag en uppmaning på Twitter som löd något i stil med:

”Hallå, kan du fixa så din blogg går att läsa i mobilen också?!”

Jag hade inte funderat på att webbsidor fungerar annorlunda i mobiler och att man kan behöva fixa till dem för att de ska gå lätt att läsa där. Men så är det. Så jag fick hjälp och fixade biffen.

Idag hittade jag en gratis onlinetjänst som hjälper till med just detta; Mobstac.com. Jag testade att skriva in webbadressen till en blogg jag har för lärare som använder Blogspot, fick ett meddelande om att skriva in en kod i bloggen och så var det klart. Tydligt och klart förklarade man för mig hur jag skulle göra: Gå till Design/ Redigera html och klista in en kod efter stället där det står <head>. Inte svårare än så.

I mobilen ser nu bloggen ut så här:

Istället för mobilsvårlästa:

Det som hände när jag skrev in bloggadressen i MobStac var att jag fick en ny adress till bloggen: larbloggen.mobstac.com istället för larbloggen.blogspot.com. Genom att klistra in koden efter <head> på bloggen dirigeras nu all trafik som kommer via mobiltelefoner om till den nya adresssen. Smidigt!

Att göra en blogg mobilvänlig fungerade på det här viset i Blogspot. Jag vet att det fungerar med WordPress i MobStac också och tror att även andra bloggtjänster fungerar där, men har inte testat.

I skolan använder en hel del lärare bloggverktyg för att eleverna ska lära sig publicera på nätet. Med tanke på hur många som surfar via mobiler, är det viktigt att skolan hänger med för att underlätta kommunikation den vägen. Att knacka kod är inte något som gemene man kan, men finns det tjänster som steg för steg visar hur man fixar olika saker med några musklick, är det bara att tacka och ta emot.

Share

Ett barns första möte med skolvärlden

Opinion, , ,

”Berättade du för fröken om det där roliga du gjorde i helgen?”

Mamman vet att det har bubblat i dottern och att man ibland berättar om vad man gjort, när man träffas på måndag morgon i skolan.

”Nä, jag fick inte säga. Och man kan inte berätta om man inte räcker upp handen, för då åker man ut i korridoren. Fattar’u väl! Pelle åker alltid ut.”

Mamman fattar inte. Berättar hon. Hon ringer mig en dag och berättar om händelsen som utspelats på en ort någonstans i Sverige. Hon fattar inte hur det är möjligt att barn som gått ett par månader i förskoleklass vet att man kan bli utkörd ur ett klassrum. För att orden slinter. Som det ibland gör när man är 6 år och armar och ben och mun far iväg. Hon fattar inte att de där tysta barnen ska bli ännu tystare för att de vill göra rätt, inte bli utskickade i en korridor. Ensamma. I en skolvärld som är ny för dem. Att man i just den klassen kan få höra ett barn undra vad ordet kvarsittning betyder. I förskoleklass.

Jag undrar försiktigt om det är en väldigt, hur ska jag säga.., bråkig klass? Nä, inte alls säger mamman. Hon har besökt klassen vid flera tillfällen. Barnen sitter tysta.

De övar mycket på rätt och fel i klassen. Man ska inte fråga sin bänkgranne, man ska placera cirklarna och kvadraterna på rätt ställe på papperet alldeles själv. Då är man duktig. Berättar flickan.

Mamman undrar. Hon frågar mig: Vad händer med kreativiteten, att våga göra fel, att prova? Ska de avläras sånt?

Jag vet inte vad jag ska svara. Får en klump i magen å flickans vägnar. Tänker på klasser där jag sett barnen fabulera, skriva fast de ”egentligen inte kan”. Ord som kårvtjndisn (=korvkändisen) ingår i sagor de skriver utan att de tragglat igenom hela alfabetet. Dessa barn ljudar när de provar att skriva, de delar upp i smådelar, de hittar helord och de tillåts lära. På många olika sätt. De får prata med varandra och fråga.

Grundtrygghet, att inte vara den som åker ut i korridoren redan i förskoleklass, att bli sedd av fröken; det borde alla barn få uppleva. Även de som har ord som bubblar ut.

Bild: Skip av Greencolander CC-licens BY attribution 2.0 Generic

Några av er som läser här tror kanske, att döma av innehållet på bloggen, att jag är extremt intresserad av IT, eller IKT som skolan envisas med att så exklusivt kalla det, men det stämmer inte. Oj då!
Jag är intresserad av att barnen ska få en utbildning som är relevant för dem. Och där är grundtryggheten oerhört viktig. Att bli sedd. Jag är intresserad av vägar för att stärka självkänslan hos barn, få dem att våga, få dem att prova, få dem att ta del av på-riktigt-saker. För att de ska känna att det de gör är viktigt. Där råkar IT komma in som en del just för att det stärker det kommunikativa i lärandet. Det finns där.

Jag hoppas flickan får behålla skuttet i sin kropp, sin glädje i att ljuda sig fram bland lappar, skyltar och juicepaket även om fröknarna inte har en aning om att det är där hennes glädje och nyfikenhet finns just nu. Man jobbar ju med cirklar och rektanglar; med att kunna utan att fråga. Även om. Trots att. Jag hoppas.

Share

Kommunicera mera med Micromobs

Diverse, Mikrobloggar

Det jag spanar nästan mest efter när jag är ute och nätspanar, är samarbetsytor. Såna där där elever och lärare kan kommunicera och hjälpa varandra vidare att bygga kunskap.
Därför var jag tvungen att prova Micromobs – ett slags Twitter som kan göras privat för en mindre grupp. Tidigare hart jag skrivit om Twiducate, som kanske ännu mer är riktat till skolan.

Men nu var det alltså Micromobs som skulle testas. Så här ser det ut:

Jag bjöd in mig själv. Futtigt, jag vet:

Men ett test en lördagmorgon kan man inte väcka polarna för. Då har man inga kvar.

I Micromobs kan man posta meddelanden som är runt 140 tecken. Hittar ingen exakt siffra, men testade.
Man kan bifoga en bild, men inte få in en länk på ett snyggt sätt. Basic alltså.
Precis som i Twitter kan man skriva ett @ framför ett användarnamn, så får den andre veta att man nämnt den. han eller hon hittar det under ”Mentions”.
Klickar man på Facebook-ikonen när man postar sitt meddelande hamnar det även på facebook. Bra för den som vill ha det så. Och bra att det inte rasslar iväg automatiskt. Själv gillar jag inte att få allt jag läser på Twitter även på facebook med automatik. Men smaken är olika.

Det går att välja om moben, som det kallas, ska vara privat eller publik. Här ska jag erkänna: jag vet inte hur man gör! Man ska få ett val när man startar sin mob, men jag fick det aldrig. Tror att min är privat. Ni som vill testa, får gärna leta efter gruppen ”hej” när ni är inne och se om ni får tillgång till den. Vore väldigt snällt.

Allt med Micromobs känns basic, men det behöver inte vara något fel med det. Huvudsaken är att man hittar en kanal som passar klassen, arbetslaget, gruppen och som kan användas för kommunikation. Så vi slipper sitta och trycka på vårt kunnande och istället kan dela med oss.

Prova, någon?

Share