Quick respons med QR-koder i undervisningen

Funderingar, Opinion, , ,

Första gången jag kom i kontakt med QR-koder (Quick Respons-koder) var på Sweden Social Web Camp på Tjärö sommaren 2009. Alla deltagare hade en namnlapp om halsen med en QR-kod som dolde kontaktuppgifter om deltagaren. Fotograferade man en kod med sin mobil togs man direkt till en blogg eller till ett twitterkonto som deltagaren hade. Smidigt. Man slapp leta upp penna och papper för att skriva ner en lång url för att komma ihåg.

Det är just så QR-koder fungerar. De döljer information och man behöver inte knappra in långa adresser, utan man hamnar direkt via dem på det ställe man ska hamna. En slags teleportering.

Sandra Wissting har skrivit en inlägg om hur hon har gjort en julkalender till sina elever. Läs här och använd hennes luckor om du vill. Öpedagogen Marie Andersson har också skrivit om det och berättat om hur hon kom i kontakt med QR-koder via Josef Sahlin på Årstaskolan. I sitt inlägg funderar hon över användningsområden.

Jag funderar så här. QR-koder är bra om de tillför smidighet i teleporterandet. Jag tror på Sandras idé med julkalender just för att julkalendrar ska vara spännande att öppna. Det är inte bara en som kan öppna klassens kalender utan alla kan. Om eleverna har en mobil, vilket många har .
Samtidigt är jag fundersam inför om de används endast för att de verkar vara en häftig teknik. Om inte innehållet i dem ger något nytt. Om de rymmer gamla principer för lärande som inte är i fas med forskning om hur elever lär sig. Det är en avvägning som man som pedagog får fundera över.

Som lärare behöver man känna till den teknik som syns i samhället. Jag har sett QR-koder på muséer som gör att besökaren kan läsa mer om något utan att behöva skriva ner en läs-mer-adress. I somras såg jag den här reklamen på Manhattan. Den dolde ett budskap för utvalda. För dem som behärskade tekniken.

Visst vore det bra om vi alla i skolan fick vara utvalda. Om vi fick använda de kunskapskanaler som står till buds. Om vi inte stängs ute från kunskap för att vi är teknikrädda. Släpp nyfikenheten lös och glutta bakom koder, hemliga tecken, i läroböckernas stora kunskapskälla och i nätets alla hörn.

Vill du göra egna QR-koder kan du göra det på den här adressen. Den som döljer som i koden nedan..

Share

Upplevelsebaserat lärande en måndagkväll i november

Annat

Det här blogginlägget är lite utanför det jag brukar skriva. Lite mer personligt. Men jag behöver en skrivyta för det jag vill skriva och så får det vara.

Jag råkade hamna mitt upp i någons sorg idag när jag körde från fritids där jag hämtat 6-åringen. En sorg som jag inte trodde fanns.

I det regnvåta mörkret letade sig bilens strålkastarljus till en liten, liten katt som rörde på sig, ryckte och slutligen blev helt stilla. En annan bil körde just därifrån och föraren visste antagligen inte att han eller hon just avslutat någons liv.
Jag är inte särskilt ömsint när det gäller djur, tycker mest de är lite hårigt jobbiga, men nu stannade jag bilen och klev ur. Tänkte att här kan man ju inte ligga och dö utan att någon bryr sig. Katten hade halsband och tillhörde någon. Någon som borde få veta.
Samtidigt kom det en annan mamma som var på språng till fritids och även hon stannade till. Sedan gav hon sig iväg för att ringa på i trappuppgången intill och höra sig för om någon kände någon som ägde katten.

Under tiden hände det märkliga. En annan katt kom ut ur skogsdungen, stirrade på kattungen på vägen och närmade sig som om han smög på en mus eller fågel. Försiktigt, försiktigt kom han närmare, tittade på blodet som rann, höll upp ena tassen som för att kanske rygga tillbaka, men närmade sig på nytt.
Trots att jag gick fram för att se hur jag skulle kunna flytta den ännu varma kroppen, stannade katten kvar. Även om jag skrämde den visade den det inte utan fortsatte att söka kattungens blick. Som om den väntade på att få se ett livstecken.

Så hördes det. En klagosång. Katten som letade efter livstecken kved.

Det hela var så märkligt. En katt som sörjer sin vän. Så höll det på ett långt tag och fortsatte även sedan ägaren dykt upp. Hon berättade att de två katterna alltid hängde ihop.

Jag trodde inte att djur kunde visa känslor på det sättet. Visst vet jag att de har känslor, men inte så. Inte på det viset. Jag har mest sett dem som, förlåt, objekt. Som något som är. Inte som känner. Men det där kvidandet ringer i fortfarande i mina öron.

Det var bara det jag vill skriva. Ikväll lärde jag mig något nytt. Det var upplevelsebaserat.

Share

När Mr Kay fick ett ansikte

Bild, Film, Opinion, Publicera, SO, , , ,

Spinning Jenny.

Det var ett av det mest trista ord jag visste under min skoltid. Det dök upp ibland och var alltid lika grått, trist och eländigt. Bilderna i boken förstärkte känslan. Jag pluggade snabbt in årtalen och namnen och så hoppades jag slippa den stackars Spinning Jenny-maskinen ett tag.

Så dök det upp i veckan igen. Sonen hade prov och bad mig förhöra. ”Men bara på de sidor jag säger, inte på en massa snack runt omkring!” Han känner mig. Så jag frågar på texten och får bannor så fort jag går utanför. Slinter ibland och vill dra paralleller, men dras snabbt tillbaka av sonen. ”Fråga på texten!”

Jag frågar på texten. Men börjar ändå fundera. Jag hade glömt att snubben som uppfann Flygande skytteln (ett annat av de ord jag hade på trista-listan under min skoltid) liksom uppfinnaren till Spinning Jenny fick fly hals över huvud för att folk retade upp sig så på dem eftersom de i och med sina uppfinningar tog jobben ifrån andra. Folk slog sönder deras hus och Flygande-skytteln-uppfinnaren, John Kay, tvingades i landsflykt. Vart flydde han? Till Frankrike. Ett land som några år senare skulle få uppleva Franska revolutionen. Var det så smart att fly dit? Jag bara frågar. Det skulle han ha tänkt på.
Vad hände med honom där då? Jag börjar fantisera och tänka mig in i hur han blir vän med några aristokrater för att sedan bli jagad av den uppretade pöbeln. ”Nej, inte nu igen!” Stackars krake. Eller så hann han dö innan allt satte igång igen, han borde ju ha varit ganska gammal då.

Industriella revolutionen och Franska revolutionen börjar få ljus igen. Mr Kay hjälper mig att binda dem samman. Jag skulle vilja vara elev igen och låta Mr Kay traska genom historien. Berätta den genom honom. Jag skulle vilja kunna välja mellan att filma hans berättelse, antingen med hjälp av kompisskådisar eller med bilder från Unlockning archives (Just nu verkar flera av deras sidor ligga nere, men jag hoppas det bara är tillfälligt) eller andra bilder som blivit fria att använda för att upphovsmannen sedan länge är död. Kanske lägga in dem i Pikistrips och göra en berättande serie. Jag skulle vilja intervjua Mr Kay. Göra en inspelning och kanske lägga ut som podcast. Om han vill prata med mig alltså.
Jag kanske gör en Glogster om honom och hämtar inspiration från den som redan har gjort en. Om någon annan har intresserat sig för min Kay före mig, kan det kasta ljus över det jag vill veta. Jag tackar och tar emot!
Kanske tar jag reda på mer genom Qwiki som både berättar och visar bilder om olika historiska händelser, platser och annat. Om jag har registrerat mig för att få en invite alltså. Tycker det är lite synd att man inte kan bidra till Qwiki själv utan bara titta på andras material, men det lämnar vi så länge.

Min tidslinje som jag gör på Timetoast hjälper mig att strukturera. Där kan jag länka vidare till andra ställen på webben och där kan jag lägga upp bilder. Med hjälp av embed-koden lägger jag in den här på bloggen:

(Riksantikvarieämbetet har lagt upp mängder av fria bilder på Flickr. Dyk ner i denna guldgruva om du vill och behöver bilder till din berättelse.)

Jag funderar på paralleller mellan vår tid och industriella revolutionen. Det står nämligen i läroboken att ett barn som föddes kring sekelskiftet 1800 i Storbritannien fick uppleva fler förändringar än någon tidigare fått göra under hela sin levnad. Är det samma sak nu? I den kommunikativa revolutionen. Framkallar det också känslor, fast av ett annat slag? Allt detta nya.

Jag går och sätter på mer kaffe. Mr Kay följer med mig ut i köket. Nu lämnar han mig inte.

Share

Jag önskar

Opinion, , , ,

Jag läser i en bok om sexåringen:

Från att ha varit en trygg femåring som stod nära sina älskade, ska sexåringen ut i vargavintern.

Och några stycken ner:

Till tröst önskar han sig vanligen ett litet djur.

Där ler jag och tänker på allt tjat om kanin hit och kanin dit. Jag som inte gillar pälsklädda djur..

De olika åldrarna som gås igenom i boken visar på en utveckling som jag med tre barn, och x antal hundra elever bakom mig, känner igen:

Ett år: Det goda livet
Två år: Kung över tillvaron
Trotsåldern: Jag vill, jag vill inte!
Tre år: Humoristen
Fyra år: På rymmen
Fem år: Fridens lilja

Sex år: Det svåra livet
Sju år: Skolbarnet
Åtta år: Magikern (Tänk va, så sant!)
Nio år: Sökaren
Tio år: På plats i livet
Elva år: Tricksaren
Tolv år: Relationsforskaren
Tretton år: Allvaret
Fjorton år: Ensamheten
Femton år: Vuxen?
Sexton år: Integriteten

Jag läser återigen ord som jag läste när mina två äldsta var små och som hjälpte mig där vi bodde långt från släktingar och hjälpande händer. En bok som jag läste sönder, men som min syster nu i veckan på nytt köpte till mig.

Jag läser om hur det lilla barnet vill vara delaktig i det föräldern gör, inte vara medelpunkten, utan vara med i själva sysselsättningen; den som är medelpunkten. Att vara viktig. Jag läser om barn som mår bra av att få vara med när föräldern diskar, snickrar eller gräver i jorden. Som inte kräver att alla släpper allt de har för händerna och ibland gästspelar i barnens värld. Just det, gästspelar. Som istället får vara en del av det viktiga.

Boken jag läser är Barnaboken av Anna Wahlgren.

Jag skriver om den här på bloggen eftersom synen på barn som kommer fram där; barnet som kompetent varelse, är viktig. Att man behöver titta på barnet, klura ut vad trygghet är och se till att barnet känner sig värdefull, inte kvävd. Jag tilltalas av det vuxenansvar vi måste ta. Ett barn har inte helikopterperspektivet i nödsituationer utan behöver en trygg vuxen, en som visar att den har koll på läget.

Jag ser paralleller till lärar-elev-förhållandet i skolan. En trygg vuxen som tar barnet vidare till nya utvecklingszoner. Som visar att vi klarar det här och du är viktig för att det ska fungera. Elever och lärare som inte gästspelar i skolan utan som jobbar med på-riktigt-saker ihop.

De ord jag läser är skrivna av en mamma med stor kärlek till sina barn. Jag ställer inte upp på den den ryktesspridning som florerat på nätet kring henne. Det är en mamma som ville klura ut och ta reda på hur barnen kunde få må bra. Jag önskar att vi tog oss tid att klura på detta även i skolan och om vi tycker oss ha ont om tid; att vi kan ta hjälp av varandra och av varandras klura-ut-erfarenheter.

Anna Wahlgren vill med sin bok ge:

Åt föräldrarna: råg i ryggen.

Åt barnen: frihet från skuld.

Jag önskar detsamma till lärare och elever. Så in i bomben önskar jag det.

Share

En personlig present med driv

Bild, Publicera, ,

Jag öppnar ett personligt inslaget paket. Kortet, allt, vittnar om att det är ett speciellt paket. När jag tar fram innehållet och stryker med handen över boken vet jag att det är en mycket, mycket speciell present.

I förordet kan jag läsa:

Systerdottern är min och jag är mostern.

Får många år sedan fick jag den pysselbok hon skrev då. Med blyertsteckningar och blyertsord. Det var fint. Det var en mycket speciell present det också. Under åren har hon behållt sin kreativa ådra och gjort något av det. I och med boken jag fick idag kan jag lära mig hur jag ska göra mina egna knappörhängen, bullringar och annat. En bok bara till mig. Formgiven och genomtänkt. Med datorn gick det lätt att dra bilder till rätt plats, att skriva text som blev snygg och få allt så där som hon ville ha det.

Kanske kan en uppriktigt menad fråga leda till att den som får frågan bär den inom sig och gör något av den, om inte nu, så kanske sedan. Ställer vi uppriktigt menade frågor i skolan? Något som får eleven att fundera och vilja. Som sätter igång ett driv?

Jag letar ständigt efter de frågorna. I min hand håller jag ett av alla svar. Tack Matilda!

Share