Ståhejet kring barns fritidsaktiviteter

Nu ska vi tycka igen. Tycka till om ifall dataspelande är bra eller dåligt. Svart eller vitt. Tobias Tobé vädjar till föräldrarna att de ska begränsa sina barns speltid till förmån för läxläsning.

Jag blir en aning trött.

Av flera anledningar. En av dem är att livet inte är särskilt svart eller vitt. Forskarna Daniel Kardefelt Winther, Marcin de Kaminski, Elza Dunkels och Håkan Hydén tar upp det i en debattartikel i DN i dag. Dataspelande är inte en och samma sak för alla. Det finns nyanser där med. I artikeln säger de bland annat:

Varje lösning behöver baseras på pedagogisk kunskap och kunskap om ungas uppväxtvillkor i dag, snarare än ett avstånds­tagande från hur unga lever och umgås.

Debattörerna får naturligtvis genast ris och ros av andra på sociala medier, av kreti och pleti likväl som någon forskare som misstycker. Det är som sig bör. Man forskar inom ibland väldigt små områden, vänder och vrider, bemöter och kritiserar – det är det som forskning är till för. Forskning är inte svart eller vit den heller. Precis som livet är svårgreppbart har forskningen inte alla svar. Den spretar. Problemet blir när människor som läser forskares olika utspel tolkar dem utifrån en svartvit syn på livet. ”Jaha, han säger så – alltså är det så. Han är ju en erkänd forskare.” Eller som när en spelforskare varnade mig för att någonsin ge mig in på området spel om jag ville forska vid ett visst lärosäte: ”Du kommer bli krossad. Där finns en forskare där som inte tål att någon hittar något annat än just det hen är ute efter att hitta.” Det är synd.

Jag tycker att debattartikeln idag lyfter fram att det finns nyanser. Allt är inte bra, för mycket av något kan ge positiva saker men också negativa. Jag tänker också att för mycket träning kan vara direkt hälsofarligt, det visar bland annat reportaget om min facebookvän Thereses son. Han sitter just nu i rullstol och hoppas kunna gå igen. Men inte skulle jag säga att all träning är farlig för det. De av mina elever genom åren som inte har gjort sina läxor har ofta hoppat över dem på grund av att de har haft träning. Vi kanske ska prata lite svart-vitt om det? Ett politiskt utspel? Nej, jag tror inte det.

Vad jag däremot tror är att vi behöver möta våra unga som de människor de är. I den värld av olika färger vi lever och verkar i. De behöver inte en klubba i huvudet vare sig de tränar mycket, spelar mycket eller gör något annat vi kan ha svårt att relatera till. De behöver vår hjälp att mötas mitt i det ibland ganska svårnavigerade livet.

Share

Mitt i vårt Storyline-arbete kom det en bok

Det här läsåret har tvåorna på min skola jobbat med storyline. I vår klass har vi gjort det utifrån ett samhälle, Star City, där vi arbetar ämnesövergripande med en mängd olika mål i Lgr11. Ibland hälsar vi på våra parallellklasser Discostaden och Trästaden på deras bloggar och i deras arbete. Och de hälsar på hos oss. En dag blev vi bjudna på disco till Discostaden – det var uppskattat.

Alla elever har fått skapa sin egen karaktär som har fått flytta in i ett hus. Eleverna bygger ut och lägger till nya saker som behövs i ett samhälle – det är samhällsplanering på hög nivå. Senast behövdes en rymdbas – lätt fixat när slöjdläraren är inkopplad. Ibland blir det ett oljeutsläpp som får oss att tänka till över jordens tillgångar och vad vi gör med dem.

olja

Kartor ritas och ritas om, statyer på stadens torg stjäls och berättelser skrivs. Det händer saker när eleverna involveras.

karta

Nu har vi legat lågt ett tag, men snart är det dags för karaktärerna att lägga sig på rygg och spana upp i rymden på stjärnorna (reflexklistermärken och ficklampor kommer att komma väl till pass, mer avslöjar jag inte ifall någon elev letar sig in här).

ParkenKanske var det Eva Gustafsson Marsh som fick in lärarna i de andra två klasserna och mig på idén att arbeta så här. Hon och jag träffades i samband med startskottet för arbetet och Evas uppmuntran och goda idéer var värdefulla. Eva har skrivit några böcker med konkreta upplägg kring Storyline ihop med Ylva Lundin och tillsammans håller de i kurser för lärare. Nu har Ylva kommit ut med ännu en bok: Parken – En storyline med fokus på NO och Teknik.

Det är en bok som jag tror verkligen kan göra nytta. Bland annat därför att jag råkar tro att just teknik och kanske fysik ibland får väldigt lite utrymme i år 1-3, trots Lgr11:s riktlinjer. Man kanske känner osäkerhet som lärare, vad vet jag. I just den här boken tar författaren upp hur man kan arbeta med tyngdkraft, friktion och en mängd andra naturvetenskapliga begrepp, men också hur man kan arbeta ämnesövergripande med tydlig förankring i Lgr11. Du hittar boken här.

Jag läser och läser igen och funderar på hur Parken och Samhället kan förenas. Det är det här som gör arbetet som lärare så roligt! Man blir liksom aldrig klar..

Share

Mina bästa tips om du vill föreläsa

Jag minns det. Skräcken. Det var för några år sedan. Jag hade blivit tillfrågad om jag ville komma och föreläsa och jag hade hört mig själv svara ja. Vägen till bilden nedan skedde inte utan vånda:
The_star_of_the_day_kalexanderson_CC BY-NC-SA 2.0
Christina Löfving by kalexanderson CC: BY; NC, SA

Anne-Marie Körling blev min räddning. En van föreläsare. En vänlig själ. Hon svarade som alltid på mitt panikmejl med orden: Ring mig!

– Vad är det värsta som kan hända? frågade hon.
– Att tekniken inte kommer funka, att jag står där som ett fån och inte får igång presentationen. Typ det.
– Då är du där i god tid och ser till att det funkar. Mer?

Och så höll vårt samtal på. Det finns alltid lösningar på problem. Hon gav mig också rådet att alltid ha en pappersnäsduk i kavajfickan – mer om det kan du höra i Skolsnack där Fredrik Svensson och jag pratade om denna viktiga detalj när vi träffades på Bett i London.

Nu har det gått några år. Jag har varit runt och föreläst över hela landet, via länk i Finland och så på plats i London några gånger. Jag har föreläst i Kunskapskanalen på TV. Jag har studerat hur andra gör, funderat över vad jag själv kan göra bättre och jag har utvecklats utan att på något vis ha utvecklats färdigt ännu. Nu tycker jag till och med att det där berget, som det kändes som jag skulle bestiga när jag skulle föreläsa, mer känns som en kulle, ibland en liten sandhög. Och då tänker jag att det är dags att låta andra kliva fram – få ta på sig klätterutrustningen och känna kittlandet i magen. Jag vill fortsätta utmanas och ge mig på farligheter, men göra sådant som också ger mig själv nya insikter. Paneldebatter är utmanande! Men att föreläsa? Jag kommer göra det igen, men det måste få gå ett tag mellan varje gång. Så jag inte tröttnar på min röst och mina egna tankar.

Nu delar jag istället med mig av mina tips till dig, så att du kan ta tjuren vid hornen och kliva upp på scenen! Brasklapp: Mina tips kanske inte passar dig. Det kan finnas mycket bättre tips på annat håll, men om du har googlat dig hit, får du fortsätta läsa om du vill.

Tips nr 1. Förbered dig. Och förbered dig igen. Åhörarna kan ha rest långväga för att höra dig. De vill inte mötas av: ”När jag började förbereda den här föreläsningen kl. 03.00 i natt, så kom jag på..” De vill känna att du tar dem på allvar. Därför har du tagit reda på vilken målgrupp det är som ska lyssna och du har anpassat ditt material just för dem. Kör igenom din föreläsning någon dag innan. Tänk igenom den tyst för dig själv. Det gör att du ser om tiden håller, du kan känna dig lugn och du kan improvisera mer på själva föreläsningen om du skulle vilja det. Men förbered dig.

Tips nr. 2. Använd hängsle och livrem. Ta backup på något smart sätt. USB-minne kan vara grejen om uppkopplingen fallerar i salen med tjocka betongväggar. En skärmdump på en webbsida som du vill visa kan funka om uppkopplingen inte gör det. Långväga gäster ska inte ha åkt 30 mil förgäves – de måste få något. Om datorn går sönder ska det gå att köra presentationen på någon annans. Jag tar alltid med extra minihögtalare om jag har ljud i min presentation. Och ja, jag har fått låna ut dem till andra föreläsare som hamnat i klistret. Det är inte överambitiöst, nej då.

Tips nr 3. Var på plats i god tid. Testa tekniken. Spana in rummet. Varva ner. När åhörarna kommer in, välkomna dem. Du bjuder in att lyssna även om ni är på deras hemmaplan.

Tips nr 4. Tyck att det är roligt att möta åhörarna. Om du inte tycker det, jobba på det. De ska känna att du gillar vad du gör. De har bjudit dit dig, de vill höra vad du har att säga – det är ju fantastiskt roligt! Det är skönare att lyssna på en glad, engagerad människa än en som är butter och oengagerad. Simple as that.

Tips nr 5. Om något strular – ta kommandot över situationen. ”Nähä, nu kom inte den som skulle ha.. så då får väl jag..” är ingen bra inledning. Det gör att åhörarna får känna sig obekväma till ingen nytta. Gnissla lite tänder om du vill innan du går upp på scenen, men lägg det sedan åt sidan. Ring ett förargat telefonsamtal efteråt till den ansvarige om det behövs. Men åhörarna ska inte behöva ta det. En gång var jag med om att min inskickade presentation, som skulle ligga klar, inte fanns. (Den gången var det dåligt bevänt med livrem..) Jag hade åkt 50 mil. Vad göra? Jag vinkade till publiken för att de inte skulle känna katastrofen närma sig, sa till arrangören som ursäktade sig inför publiken att det absolut inte var någon fara och var beredd att köra utan presentation. Då fick arrangören plötsligt fram keynoten och jag körde. Allt går. Det är innehållet som är det viktiga.

Tips nr. 6. Våga köra utan presentation, våga testa något annat om det kan få budskapet att gå fram på ett bättre sätt. Jag inledningstalade förra året tillsammans med några andra på Framtidens lärande på Stockholm Waterfront inför mer människor än jag någonsin gjort förut. Utan slides. Men till det tillfället hade jag också med en film på mina elever. Den startade när jag ropade på deras hjälp. De fick prata. Det funkade bättre än slides just då. Vi gjorde det tillsammans.

Tips nr 7. Om du ändå måste ha en presentation (Jag har oftast det), öka typsnittet. Inget under 32 i storlek. Det går inte att se. Använd ett tydligt typsnitt, inget snirkligt som inte gör sig för dem som glömt glasögonen hemma. Använd hellre en bild som förstärker det du ska säga än att ha en massa text. Om åhörarna ska sitta och läsa samtidigt som du pratar blir det inte bra. Skala bort. Jag är rätt dålig på det själv och tror att alla mina bilder är viktiga. Det är de inte. Jag ska jobba mer på det.

Jag vet att många vill föreläsa. Man kan lockas av att få åka runt och bo på hotell, casha in pengar och knappt lyfta ett finger. För visst är det så det är att föreläsa? Nja, inte för mig. Hotell är roligt at bo på någon gång ibland, om det inte blir för ofta. Och casha in? Det vanligaste är att beställaren säger i en bisats: ”Och förresten har vi inte riktigt ekonomi för att betala för så mycket mer än din resa, men du får se det som att det kan ge nya uppdrag.” Den är bra. Kostnaden finns alltid. Den läggs ofta på föreläsaren. Så du kommer inte bli rik. Men du kommer lära dig så oerhört mycket om det ämne du fördjupar dig i. Om det handlar om att berätta om din undervisning, kommer du att lära dig reflektera än mer över den. Det gagnar dina elever och det gagnar dig i din profession. Så våga!

Och du, vänta inte på att bli hittad, delta och bidra på det sätt du kan. Säg: Här är jag, jag vill hjälpa till. Det kommer tacksamt tas emot.

Share

Nu kommer ABC-raketen

UR:s nya programserie Livet i Bokstavslandet har mottagits väl. Nu släpps appen som UR har filat på den senaste tiden: ABC-raketen, väldigt passande på självaste författaren August Strindbergs födelsedag den 22 januari.

Jag har fått kika in under förarbetet. Dromedaren Jamal och jag var på UR i maj och då pågick arbetet för fullt. Nu ryktas det om att de har ännu en språkutvecklande app på gång. Vi håller utkik!

Här hittar du appen på Google Play: https://play.google.com/store/apps/details?id=air.se.ur.raketen

Här hittar du appen på itunes: https://itunes.apple.com/se/app/id787216503?mt=8&affId=1990154

Jamal hade svårt att slita sig från sin nya vän Björne.
Jamal hade svårt att slita sig från sin nya vän Björne.
Share

Min syn på digital teknik

Skolan är het. Det är bra – bildning är viktigt. I går blev jag uppringd av Aktuellt som ville att jag skulle komma till kvällens program och diskutera digital teknik i skolan utifrån två skolreportage. Dessa skildrade hur olika skolan kan se ut när det gäller tillgång till och användande av datorer och pekplattor.

Nu blev det ingen tid i rutan för mig. Jag kunde inte kasta mig iväg till Stockholm med så kort varsel och att ta det via länk från Göteborg visade sig inte vara möjligt. Men vi hann med en förintervju innan det hela blåstes av. Den satte igång tankarna på hur ett resonemang skulle kunna se ut. Jag förstod på redaktionen att man hade hört något om att det fanns elever som skulle skriva mindre textmassa om de fick använda dator i skolan. Mindre? Mina erfarenheter säger något annat och jag letade febrilt i minnet efter forskning som visar på motsatsen. Att slänga ur sig: ”Forskning säger..” utan att namnge forskaren duger inte. Ingen kan kolla upp sådana påståenden och det är retoriskt förkastligt att använda sådana uttryck, enligt mig.

Namnet på forskaren som nyligen kommit ut med en rapport, Improving literacy skills through learning reading by writing: The iWTR method presented and tested, dök senare upp med hjälp av @cilladahlen på Twitter: Åke Grönlund, Örebro universitet. Hans studie visar följande angående om barn får använda IT-stöd i den tidiga läs- och skrivundervisningen:

Barnen lär sig läsa snabbare, det vill säga de får upp hastigheten i läsningen, men framför allt förbättras skrivandet och kommunikationsförmågan oerhört mycket. Eleverna skriver längre texter med bättre struktur, tydligare innehåll och ett mer genomarbetat språk. (forskning.se)

Skolforskarna Maria Westman och Eva Hultin har i Sandviken sett liknande resultat, även om man arbetar något olika på de olika ställen där studierna har genomförts.

I min egen undervisning har jag under de 20 år jag varit lärare också sett denna utveckling. När digital teknik används genomtänkt kan det öppna för att ta snabbare steg i lärandet. Elever som med teknikens hjälp kan komma åt skrivandets hantverk och läsningens mysterier, kan hinna ägna sig åt mer djupgående uppgifter. Som att själva få läsa och diskutera skönlitteratur tidigt.

Datorer och böcker står enligt mig inte i något motsatsförhållande. Mina elever är läsare av stora mängder skönlitteratur och vi hade redan i årskurs ett hunnit gå på djupet i texter. De spännande frågorna har fått infinna sig. Tekniken kan hjälpa oss att öva ett källkritiskt förhållningssätt på olika sätt och med dess hjälp har vi kunnat inhämta kunskap utan att motoriken alltid har satt stopp. (Detta utan att vi är överösta av tekniska hjälpmedel. Hade vi haft mer, hade vi kunnat göra mer, man använder det man har.) Jag berättar mer om vårt arbete i ett kapitel i antologin Interaktiva medier och lärandemiljöer av docent Elza Dunkels och professor Simon Lindgren, Umeå universitet, som kommer ut i vår.

Samtidigt är tekniken i sig är ingen undergörare. Inte om man inte hjälper eleverna vidare i den digitala verklighet vi står inför. Om allt vi gör är att skriva Word-dokument eller låta eleverna söka fritt utan handledning. Om vi inte följer läroplanens text om att lära sig olika uttryck eller om kommunikationens betydelse, om vi inte ägnar sig åt de viktiga frågorna som utvecklar elevernas nyfikenhet att vilja lära mer, då kommer vi kanske inte se resultat. Om vi suckar över elevers nätanvändande på fritiden och anammar en minsann-mentalitet där världarna krockar. Så som vi vuxna ofta gör när vi ska diskutera digital teknik utifrån olika synsätt. Som väl är har vi en läroplan, Lgr11, som är tydlig med att

Läraren ska:
ta hänsyn till varje enskild individs behov, förutsättningar, erfarenheter och tänkande. (Kap. 2)

Det står så oavsett om vi tycker att det går att följa eller inte. Jag menar att vi inte kan ha en minsann-mentalitet där vi utgår ifrån vårt eget tyckande, utan att ha en gnutta nyfikenhet inför våra elevers kunnande.

Och det går att skaffa sig denna nyfikenhet i sin profession. Tidsbrist kan aldrig ursäkta att inte vara nyfiken på sina elever.

För eller emot digital teknik i skolan? Jag är för bildning. Jag är för det djupa kunnandet. Digital teknik kan underlätta, men om det på allvar ska kunna göra det får vi vara nyfikna inför varandras erfarenheter och de goda exempel som finns.

Share

Internetdagarna 2013 och skolans arbete med integritet

Internetdagarna 2013. Ett ställe med det mesta om Internet via olika spår för olika inriktningar. Jag var på skolspåret och lyssnade till sådant som vi sällan talar om på de stora skolkonferenserna, kanske av rädsla för att skrämma iväg någon,  men som är sådant vi måste börja tala om. Bland annat integritet.

Vet dina elever vilka möjligheter men också risker det finns med att befinna sig på nätet? Mer än att man ska vara vänlig, alltså? Vet de till exempel hur Google använder den information de lämnar ut och inte lämnar ut (lyssna på Kristina Alexanderssons session, så förstår ni vad jag menar)? Det borde de få veta.

Hur hanterar skolan åldersgränser på nätet? Får eleverna ingå egna avtal? Är man tvingad att lägga ut de djupaste dikterna som skolarbeten eller kan man välja något annat? Vad händer med skolbloggen när läraren har slutat på skolan, eleverna vuxit upp och ingen kommer ihåg lösenordet längre? Ligger den kvar och skvalpar?

För mig är det frågor som inte skrämmer bort. Det är viktiga frågor som man ställer om skolarbetet på webben är värdefullt arbete. Viktigt arbete. Nästa år hoppas jag att några fler med ansvar för den övergripande skol-IT-satsningen i kommunerna kommer på Internetdagarna. Även om det innebär att man får välja bort att åka på en konferens som man åker på så gott som varje år.

Förutom Kristina Alexanderson talade också David Mothander från Google. Mycket intressant. Och så pratade Dylan och hans pappa Roger om hur ett barn och hans pappa tänker kring integritet. Lyssna gärna!

Och här kan ni lyssna på sju talare som berättar i fem minuter var om hur de arbetar med integritet i sina klassrum. Varsågoda: Ignite-talks!

Share