Igår presenterades nyheten om Googles nya grej, Google Wave, för världen. På någon minut twittrades det tusentals tweets om tjänsten som kommer att underlätta, sammanställa och ta kommunikationen till nya höjder. Tror jag. Och hoppas. Läs en sammanfattning om tjänsten, som inte finns tillgänglig än men som kommer att komma senare i år, hos Skolväskan.
..tänker jag följa. Hon är gift med en Skolväska och verkar ha många bra idéer. Kika in hos henne!
-Nämn tio företagsledare i Sverige. (Ganska lätt.)
-Nämn tio skolledare i Sverige. (Inte så lätt.)
Ovanstående var något Richard Gatarskis sa (på ett ungefär) när vi småpratade i torsdags.
Varför hörs och syns inte skolledare? Varför pratar vi inte skolutveckling offentligt i högre grad än vi gör?
Kan det vara så att den som pratar ses med oblida ögon? ”Han vill bara synas”. Känns uttalandet igen? Är det farligt att lyfta fram människor? Jag tror det. I Sverige ska alla arbeta i sitt anletes svett, men ve den som tar sig ton. Har jag fel?
Men om jag har rätt.. Hur ska vi då få fart på utvecklingen i Skolsverige? Om vi inte lyfter fram, om vi inte vågar säga pip, om vi tystnar.
Den spik som sticker upp för mycket bland de andra, den träffar hammaren först.
Jag bävar för att vara den spiken. Jag vet andra som är sådana spikar. Som blir tilltufsade men som ändå inte kroknar. Sådan skulle jag väldigt gärna vilja våga vara. Och idag går mina tankar till en tilltufsad spik, en som jag vet kommer att räta på sig, när det har gått ett tag. Mina tankar går också till hammaren. Tur för den att den är långt borta.
Raz har gjort en tavla. Till mig (och lite till min man). Igen.
Förra gången ringde han mig när jag var i Hufvudstaden och bad om ett möte där han kunde få ge mig en hemlig sak att ta hem till mannen. Jag hade aldrig träffat honom förut. Överlämnandet av paketet skedde på Hornstulls tunnelbanestationen. Väldigt mystiskt och spännande för en enkel liten IT-mamma från en enkel liten Håla.
Den här gången hade jag beställt en tavla föreställande Bono i U2. Men jag fick inte betala. Dessutom kom han cyklande med den under armen hela vägen från Nacka till Centralen. Här syns han på bild med tavlan inslagen i tidningspapper.
Hur gör man i sådana lägen? Jag är inte särskilt bekväm med det, men jag fattade att Raz hade bestämt sig. Det var en gåva. Jag ska försöka återgälda det på något sätt, fråga mig inte bara hur. Kom med förslag istället, snälla! Hur ska jag göra för att gottgöra? Och titta på tavlan här – den är så snygg! Det går att beställa vilken artist som helst (Carola vet jag inte förstås…) från Raz och han är alldeles för billig, så passa på.
Tusen tack Raz!
Solen sken stundvis och de digitala vännerna dök upp en efter en på Rosendal. Maken och jag var tidigt där och viftade med plakatet som visade var vi fanns. Folk stannade till och läste:
Kom och träffa dina digitala vänner live, log och gick vidare. Några damer undrade lite försynt vad det hela handlade om och så pratade vi blogg där på parkbänken en stund. Jo då, en svägerska till den ena damen bloggade och de visste båda vad det handlade om. ”Mycket trevligt”, sa de uppmuntrande.
Och det blev det. Trevligt alltså. Runt 20 personer dök upp (Läs hos Lotten vilka som var där). En del kände ingen, en del kände några. Efter ett tag kände vi alla varandra lite bättre. Richard Gatarski bambusade från mobilen:
Här ser ni resultatet av det:
Och här ser ni en rektor och hennes Skolväska:
Här en apotekare av rang tillsammans med en konstnär av sällan skådat slag (Blogginlägg kommer om honom):
Tack alla som kom – bloggyaner, bloggare, twittrare och alla hangarounds!
Twitter kan ses som en hajp, men den är ack så bra så länge den varar. Ta bara gårdagskvällen som exempel. Mannen, samt en skön typ med alias Popfabriken och jag satt på Pressklubben och pratade. Jag twittrade ett snabbmeddelande om att det var där vi var och så var det inget mer med det. Trodde jag.
Tills… jag fick se ett ansikte tryckas mot rutan och kika in. Ett ansikte jag bara sett i cyberspace och som jag är twitter- och facebookvän med. Det tillhörde Christina Olsson, som bland annat skriver på Tara. Efter lite viftande såg hon oss och rusade in.
-Jag har cyklat. Och letat. Pressklubben är ju där intill, inte här, frustade hon.
Det visade sig att det var mitt twittermeddelande som hade fått fart på henne. Ibland är det inte helt fel att skriva triviala saker, det kan leda till något större. Och kanske ledde det till det. Intressant och skoj och allt på en gång var det iallafall att träffa dessa människor.
Jag struntar i om Twitter ses som en hajp. Det leder till saker som leder vidare till annat. Som ringar på vattnet.
Nu ska maken och jag till Rosendal och se vilka andra som hittar dit. Kl. 15 kanske vi ses över en kopp kaffe? Måste twittra om det.