Ettor som intervjuar och som lär mer om upphovsrätt

För ett tag sedan hade vi besök av Carina Näslundh på Datorn i utbildningen (DIU) i vår klass. Hon skulle skriva om hur vi jobbar med digitala verktyg. Men nu är det så att om vi får besök, då vänder vi gärna på steken. Klass 1c är ju en redaktion – alltså intervjuar vi den som kommer!

Carina var mycket vänlig och svarade ingående på barnens frågor – det uppskattade vi. Eleverna hade gjort en storyboard och bestämt var tagningarna skulle ske och vilka som skulle ställa frågorna. De turades sedan om att hålla i iPaden och filma. Som tack för att Carina ställde upp fick hon en pin som ett av barnen hade gjort. Det får nämligen alla som kommer på finbesök. Där står adressen till Jamals kompisar.

Samma dag som Carina var hos oss, tittade vi på en hälsning som författaren till Adamböckerna, Annelie Drewsen, hade spelat in. Eleverna hade mejlat frågor till henne och hon tog sig alltså tid att göra en film som svar. Det är stort! Vi fick följa med in i teckarens/ illustratören Markku Huovilas atelje och se hur en Adam-figur växer fram.

Och inte nog med det; vi fick samma figur i ett brev på posten. En egen Adam!

Där och då spånade vi kring vad vi skulle göra med Adam. Skulle han få vara med i en berättelse som vi själva gjorde? Men.. får man göra så? Kan man lägga ut en sådan berättelse på vår egen webbplats  utan att fråga upphovsmannen till figuren? Nä, det kan man nog inte.. Eleverna kom ihåg att Annelie tidigare faktiskt hade frågat oss om hon fick använda en av våra bilder som finns på vår webbplats. Och vi hade svarat ja. Självklart skulle vi också fråga. Så vi fick plita ihop ett mejl till Annelie och Markku. Det blev ett steg vidare i vår förståelse av det här med upphovsrätt.

Svaret kom strax. Vi fick gärna använda Adam i egna berättelser. Adam kände sig visst till och med hedrad.

Man kan börja prata upphovsrätt tidigt. Man kan börja i någon ände. Vi kommer under året att gå vidare och förhoppningsvis lära oss hur man kan använda fritt material med till exempel Creative Commons-licens, utan att ta bort det erkännande som varje upphovsman av ett verk förtjänar.

Det är roligt att jobba i skarpt läge. Att få komma nära författare och journalister och höra deras tankar och erfarenheter. Bara att de tar sig tid att hjälpa oss att förstå.. Stort. Jag hoppas och önskar att elevernas intresse för ord och innehåll utvecklas positivt av det här. Jag tror faktiskt att det gör det. Läslust, skrivlust och innehållslust hand i hand.

Vill ni se intervjun med Carina och läsa mer om Adam, så är ni välkomna att kika in på Jamals kompisar.

Share

Ettor som programmerar spel

Det finns olika sätt att göra dataspel. Man kan programmera med invecklad kod eller så kan man dra och släppa olika kommandon i en editor. Programmet Scratch brukar nämnas för det sistnämnda alternativet.

Men nu var det så att mina ettor ville göra spel, eftersom de gör en webbplats för andra barn, och de resonerade som så att barn brukar vilja hitta spel på webbplatser. Scratch kändes inte riktigt rätt i det läget. De kommandon man brukar kunna få till där handlar mer om att få en figur att röra sig. Att fixa ett helt spel tar ganska lång tid om man är sju år. Rätta mig gärna, jag vet att det går att göra hela spel, men som sagt, det kändes inte som om Scratch var grejen för oss nu.

Jag hittade istället en webbtjänst, Sploder, där man med dra- och släppfunktion kan skapa egna banor. Det går också att rita egna figurer. Spelen blir i flash, så vi skippade våra två iPads och tog våra datorer till hjälp istället.

Eleverna fick arbeta två och två, bestämma innehåll och hur många levels, nivåer, de ville skapa i sitt spel.

När de var klara fick de göra spelbeskrivningar. I Centrala innehållet i svenska för årskurs 1-3, Lgr11, står att man ska arbeta med:

• Instruerande texter, till exempel spelinstruktioner och arbetsbeskrivningar, och hur de kan organiseras med logisk ordning och punktuppställning i flera led.

Spelinstruktioner alltså.

Vi la ut allt på vår webbplats så att andra kunde använda våra spel. Det trillade snart in några uppmuntrande kommentarer från föräldrar och syskon. Roligt! När faddrarna kom på besök i klassen fick även de prova på att spela. Stolthet och lycka!

Innan jag lät eleverna börja hade jag själv testat Sploder lite. För att se vad det var, men inte för att kunna allt. Det jag märkte var att man kan välja att använda stora automatvapen i spelen. Vi pratade om det i klassen och kom överens om att inte ta just dem. Om våra spel riktar sig till andra barn, är det bra att tänka på innehållet. Men vissa svärd behövdes för att ta kål på fladdermöss och monster.. Några skrev i sina spelbeskrivningar att man bör tänka på att inte slåss. I verkligheten alltså. Det kan verka oviktigt, men jag tycker det är viktigt att prata om innehållet i olika spel. Inte bara stanna vid att varna, utan istället resonera kring det.

Uppdaterat: Jag ljög visst om hur jag registrerade konton. Inte meningen, men jag testade olika saker och så blev det som det blev. Beskrivningen som kommer nedan och som jag skrev först funkar i vissa webbtjänster. I Sploder fick jag dock ta bort plustecknet och så blev det som om det vore helt nya mejladresser. Inte helt ok, men eftersom man inte behövde klicka på någon länk i något bekräftelsemejl, så fungerade det. I andra webbtjänster, till exempel i WordPress, kan man göra så här:
Man måste nästan alltid skapa inloggningskonton utifrån epostadresser för att kunna logga in. Eleverna är för unga för att själva ingå avtal. Eftersom en ny epostadress behövs för varje nytt konto kan man göra så här:

  • Jag använder den gmail-adress som jag står för, men som är klassens egen.
  • För varje ny epostadress jag behöver använda för varje nytt konto, tar jag klassens gmail och lägger till +01, +02, +03 innan snabel-a (klassensmejl+01@gmail.com o.s.v.). Då känner tjänsten av att det är en ny epostadress och ett nytt konto kan skapas, men alla eventuella bekräftelsemejl går till klassens enda gmail, oavsett vilken siffra jag har lagt till.  Jag vet inte om jag kan förklara bättre än så. Hur som helst så gör det att ingen elev blir ansvarig, utan ansvaret tar jag på mig.

De elever som ville skapa spel hemma fick be sina föräldrar skapa konton.

Sploder är kanske inte nytt och det finns säkert sådant som är bättre, men det fungerade bra för våra behov just där och då.

Uppdaterat igen: Eleverna har gjort en egen instruktionsfilm till hur Sploder fungerar. Se den här.

 

 

Share

Läslusten – den där grymmeviktiga

Facebook, Twitter och bloggar stimulerar elevernas läsande. Men de används för lite visar Skolinspektionens granskning av högstadieskolornas läsundervisning.

Det går att läsa i Sydsvenskan idag. Och det är intressant. Vi sliter vårt hår över barns och ungdomarnas läsvanor och bristande läsintresse. Samtidigt har vi ofta svårt att hitta nya vägar för att stimulera och hjälpa det intresse som gror där någonstans. Det är här fnyset över barnens och ungdomarnas medievanor måste omvandlas till ett nyfiket: Vad gör du? Kan du berätta? Kan du visa? För det är där någonstans vi kan haka i och hjälpa vidare.

Vad kan man då göra? En sak kan vara att börja arbeta med texter i sociala medier. Varför inte granska påståenden på Twitter om att det simmar hajar på New Yorks gator? En annan sak kan vara att använda sociala medier för att hitta andras tankar och för att kunna ta reda på mer kring ett dilemma som måste lösas. Jag tror att den känsla av att bli tagen på allvar och den känsla av att utveckla något man har nytta av i vardagen kan vara en viktig nyckel i lärandet. Men skönlitteratur och poesi då? Ska vi skippa det? Nej. Men börja hitta andra vägar om de gamla inte leder vidare. Kan en bok omvandlas till ett spel? Hur skulle det kunna se ut? Tänk hur upplösningen är, vilka vägar huvudpersonen tar, vilka valmöjligheter som finns. Skissa, beskriv, koppla till den bok du nu ska läsa. (Jag spånar fritt – du får spåna utifrån ditt sammanhang).

Vi har inte råd att få en generation som ensamma famlar runt i de texter de har omkring sig. Ta vara på och bygg vidare. Snälla.

 

Share

Guldäpplet på Skolforum 2012

Ulrika Ryan, Lund, tilldelades Guldäpplet 2012 – stort grattis!

De tre finalisterna var alla värdiga äpplet, men bara en kunde vinna. Ulrika Ryans arbete med matematik för yngre elever är väldigt intressant. Inspirerad av Att skriva sig till läsning låter hon sina elever kommunicera matematik två och två tillsammans. De startar inte i matteboken utan i det konkreta. Hennes elever använder också datorn till att spela mattespel, rita grafer och programmera för att förstå matematik.

Ylva Pettersson, en av de andra finalisterna, är gymnasielärare från Skara som låter sina elever skriva Wikipediaartiklar i historieundervisningen. Hon förklarade elevernas engagemang när de får vara med och bidra på riktigt i sitt skolarbete.

Daniel Barker var ännu en av finalisterna. Han flippar sitt klassrum, det vill säga, han låter eleverna se inspelade lektioner i förväg och i efterhand för att kunna använda lektionstiden till diskussioner och annat viktigt.

Det var bara kort om var och en. Sök efter deras namn så hittar ni mer information. Jag ska erkänna att innan maj i år hade jag inte haft nöjet att råka träffat på någon av dem på nätet. Alldeles nyligen hittade jag Ylva Pettersson på Twitter. Och i samband med prisutdelningen fick jag höra om Ulrika Ryans arbete. Det är ju så, vi tar olika vägar och hittar inte allt på en gång. Men jag är väldigt glad att få ha lyssnat på just dessa och lära mer. Guldäpplet gör just det – lyfter fram lärares arbete i ljuset.

Naturligtvis finns långt fler lärare som gör ett fantastiskt arbete värt att uppmärksamma. Men det ena behöver inte utesluta det andra. Vi kan få lyftas i olika sammanhang och vi kan få vara glada för varandras skull. Jag blev oerhört glad att se pristagarnas kommuner finnas med på plats och gratulera. De uttryckte hur viktigt det var för dem och hur glada de var för sina anställda. Sådan support behövs för att kunna göra ett gott arbete i vardagen.

Jag fick också ett äpple, Guldäpplejuryns särsilda pris.

Det är jag väldigt, väldigt glad över. Mitt pris handlar om det jag har gjort för att lyfta det digitala i undervisningen under några år tillbaka, men också om det jag gör i skolan nu. När det hela började,  2007, fick jag kontakt med en liten skara lärare som famlade ganska ensamma i den digitala sfären. Under de senaste åren har denna lärarskara vuxit explosionsartat. Nu finns det så många som driver och drar och jag välkomnar och känner att jag inte behöver delta i alla sammanhang. Men om jag har fått betyda något för andra under mina år där jag har delat med mig, så är det värt mycket för mig. För andra har fått betyda mycket för mig med. Utan dem hade jag inte kunnat utvecklas på samma vis. Tankar som stöts och blöts, och får lov att göra det; de behövs.

Det var en hektisk dag, den där Guldäppledagen. Tal, mingel, föreläsningar, intervjuer och stand up. Och Max Entin som satt där och tecknade mitt i allt:

Inte en lärares vanliga vardag, men en fin uppskattardag. Tack!

Share

Programmera i skolan – en ingång

Via en kommentar hittade jag en intressant blogg om programmering i skolan. Simon Rybrand är lärare på gymnasiet, men skriver att han tror att det han tipsar om också kan användas på högstadiet. Jag tänker att det finns så många som vill lära just sådant som Simon skriver om. Här kan det finnas en ingång. Kika in! 

Share

Vi behöver mer action! (Nu uppdaterat)

Fredagen avslutades med utvärdering i Todaysmeet för eleverna och mig. Ja, det var de som tyckte till kring vår webbplats jamalskompisar.se, inte jag.

Eleverna spånade fram nya idéer som handlade om vilka de ville intervjua i andra avsnitt av Jamal-TV. De funderade också på om det kanske kunde vara bra att förbereda Jonny, vaktmästaren, på vad vi ville veta. Egna stora tankar.
Och så kom det fram att de verkligen vill göra spel. Ja, vi har pratat om det. Vi ska göra spel. Jag måste få delta i det livslånga lärandet. En spånade högt om olika banor på skolgården som vi kunde göra för olika lag, vilka kunde representeras av de fyra småkamelerna som vi har i klassen. Något att verkligen spinna vidare på. Analoga och digitala spel hand i hand.

Så såg vår sista lektion i fredags ut för mina ettor och mig. Något stort började där. Eller fortsatte där. Vi håller kvar i det och spinner vidare på det om en vecka när lovet är slut. Om en hel lång vecka.

En parentes på slutet: Det jag tycker är bra med Todaysmeet, Corkboard och andra samarbetstjänster är att man kan få en överblick över vad alla tycker och man kan snabbt hitta likheter och skillnader. Varje grupp behöver inte och ska inte, om du frågar mig, behöva gå upp och redovisa vad man skrivit ner i en sådan tjänst. Det är att förta tjänstens fördelar. (Bli nu inte orolig om det är just så du väljer att jobba – det här är en reflektion från mig). Vill man redovisa genom att stå framför klassen – gör det. Men använd samarbetstjänster till det de är bra till. Istället för att sitta inaktiva och lyssna på varje grupps redovisning kunde vi prata om förslagen utifrån vad vi hade skrivit i tjänsten och fick till ett levande samtal.

För visst är det väl så som en grupp skrev: ”vibhövermeräkkon”, att vi alla kan behöva lite mer action!

Uppdatering: Någon blev orolig att jag menade att vuxna på konferens inte kan få använda samarbetstjänster och sedan redovisa vad de har kommit fram till för varandra. Du som blev orolig, var inte det. Vuxna klarar andra saker än mina små ettor. Ibland. Att sitta stilla länge och lyssna till redovisningar kan vara en sådan sak. Det jag skrev här var en reflektion utifrån en lektion med yngre barn. Mina tankar är inte statiska och kan dessutom komma att ändras allt eftersom. De gör ofta det. Vill du kommentera här och diskutera det hela, så är just du varmt välkommen. Vi kan ha ett fint samtal.

 

Share