Nu ska jag skriva ett inlägg som kommer att bli svårt att skriva. Jättesvårt. För hur ska jag kunna spela cool och låtsas att jag inte rusas av att sitta på ett rum Park Aveny och umgås med nyvunna och nygamla vänner? Eller låtsas att det där med att skaka hand med Brasse Brännström, utan att jag känner igen honom (mitt nöt) inte berör mig? Man måste betänka att jag är en trebarnsmor från en liten håla som inte är ute på vift särskilt ofta. Jag kan strunta i att nämna något om kvällen, men vadå.. Jag har en blogg! Jag får väl framstå som en skrytmåns, förlora i aktning och allt sånt där – jag tar smällen.

Det är underbart att blogga! Även om man har ett gäng taskiga mobilbilder…

Hela upprinnelsen till kvällen var ett uppdrag. Ett grymt viktigt sådant. Några bloggare hade bestämt sig för att sätta igång Operation Rädda Barlach. Peter Obama Barlach hade bett om hjälp. Han skulle stå-upp-trubadura med föreställningen Heliga Familjen i Uddevalla och endast 12 personer hade bokat biljett. Och så kan man inte ha det! Efter en del kampanjande på olika håll dök så till slut över 60 personer upp. Det gjorde de rätt i. Jag är fortfarande omtöcknad av det han gav.

Fenomenala texter och ett framförande som gör att man dör av skratt, blandat med allvar om död, saknad och längtan. Perter Barlach for president – du behövde inte räddas. Du räddade dig själv. Vi bara tog emot. Och klappade in dig tre gånger. Vet du varför? För att du var SÅ bra. Jag kan inte uttrycka mig bättre, men jag hoppas att det går fram: Det var en fantastisk föreställning. Jag har blivit ett fan.

Nu kommer vi till den del av inlägget som kan bli pinsam. Ocool. Sluta läs om du inte vill riskera att bli illamående.

Vi bloggare som hade slutit upp, fick den stora äran att få hänga med Peter efter föreställningen. Det skulle ske i Göteborg på Stadsteatern där vi skulle få mingla med Allan Svensson och lyssna på något band som ingen visste namnet på. Nu blev det inte så.

Vi blev hungriga.

Och stannade till vid Mc Donald´s. Även trubadurens mage kurrade och över telefon bad han oss att köpa med en hamburgare till honom också. Så satt vi där i foajén på Park Aveny och väntade på att bli insläppta till hans rum, Ataharis, Översättarhelena, mannen och jag.

Vi gick över mjuka heltäckningsmattor… (Sluta läs, för all del!)

…bort mot rum 212. Samma rum som författaren i pjäsen Park Aveny bor på i själva pjäsen. Coolt! (Om man är en trebarnsmor på vift…) Där inne bodde Peter.

På rummet fanns/ hamnade även Huskorset, Filmstjärnan och Översättarmannen och det blev liksom inget med att bli insläppta bakvägen på Stadsteatern. Jag blev ju liiite besviken över att inte få skaka hand med Allan Svensson, men det löste Filmstjärnan genom att ta med mig ner i baren där den store Allan skulle finnas tillsammas med ett gäng andra skådespelare, bland annat ovan nämnda Brasse, som presenterade sig som Lars och hur skulle jag då känna igen honom från Fem myror?! Jag bara frågar. Johan Wahlström kände jag dock genast igen på rösten. Man kan väl sin Molly Mus.

Allan, som jag trodde skulle vara en trevlig typ, en faderstyp, inte nödvändigtvis särskilt rolig, men en hyvens typ… kan säkert vara det. Om han vill. Vi lämnar det.

Back to Peter Barlach. 🙂 En av hans låtar handlar om det som IT-Jenny jag gick och klurade på när vi var i Stockholm för några veckor sedan: Om man skulle kunna ha en liten lägenhet där man kan leva särboliv ungefär en helg i månaden. Man vill ju inte bli av med mannen, men man kanske vill ha lite egentid ibland. Leva ett singelliv, helt enkelt. Peter har löst det så här:

Det är inte många som vet, att jag har en övernattningslägenhet.
Den finns bara i fantasin, men den ligger i stan och är jättefin.

Tänk om jag inte hade bloggat. Då hade jag inte hittat till Uddevalla just denna kväll. Inte hade jag hittat till rum 212 på Park Aveny och inte hade jag hittat till dessa vänner. Jag är en lycklig bloggare, en pinsam sådan, men lycklig.

Läs vad Peter själv säger om kvällen i sitt inlägg Helt sjukt magiskt.