Farligt eller bara ovant? | Christina Löfving

Jag letar gamla klipp om farligheter och ramlade över detta. Något att fundera på och som jag använde delar av på föreläsningen för två skolor i Göteborg idag. Vilka farligheter ser vi i ungdomars liv idag? Hur ser vi på Bilddagboken, facebook och annat? Varnar vi rakt av eller tar vi reda på vad det innebär? För dem?

Någon som kommer ihåg Greese?:

Och så detta om den farliga skateboarden:

Jag visade filmerna för 14-åringen och frågade om han höll med om att skateboardåkning är en ensamsport. Han tittade på mig som om jag var ett ufo. ”Åka skateboard ensam? Det gör man ju aldrig!”
Nä, det är ju det. Och vad gör de när de skejtar? De filmar och klipper ihop, lägger på musik och text. De är kreativa! De umgås.

Vuxna kan behöva få upp ögonen för sådant som de inte känner att de är en del av. Att fråga barnen och ungdomarna om vad de gör är en bra början.

Är det någon lärare som har hittat hit som jag träffade tidigare idag och som tappade bort länken till de saker jag tog upp på föreläsningen, så hittar ni den här. Roligt att träffa er! Önskar er all lycka i ert arbete!

11 reaktioner på ”Farligt eller bara ovant?”

Bra infallsvinkel jag länkar!

Om man bara lyssnar på Lars Orups intro verkar det ju knäppt, men Åke Gustavsson har en viktig poäng i intervjun: om vi inte i kommunerna tillhandahåller arenor för ungdomars egen kultur så överger vi dem i händerna på amerikansk kommersialism och reaktionär syn på könsroller. Det handlar inte om att förbjuda och fördöma utan om att erbjuda ett rikt utbud av möjligheter och alternativ.

Att erbjuda arenor är bra. Absolut. Men att såga ungdomars vanor och bestämma vad de ska syssla med utifrån ett vuxenperspektiv utan att lyssna på dem, det tror jag inte på.
jag tror att vuxna i alla tider har sett på världen utifrån sitt eget perspektiv och kan vara ganska motsträviga mot att ta in andras perspektiv. Inte alla, men en del. Jag själv behöver jobba med mina föreställningar och försöka bli bättre på att ta in andras tankar.

Utan att lyssna är inte bra, nä. Men jag tycker att jag som vuxen är skyldig att tillföra mitt perspektiv. Lika väl som jag är skyldig att lyssna på andra.
Att inte berätta vad jag tycker utifrån mina vuxenerfarenheter vore att svika.

PS. Jag älskar Grease och har sett den massor av gånger. Men dottern och jag är överens om att slutet är idiotiskt, och att det hade varit lika illa om Danny bytt stil. De borde gett tusan i vad kompisarna skulle tycka.

Man smilar… men jag tycker ändå att det är värt att problematisera lite. Vi vuxna måste våga bjuda motstånd, det är vår uppgift. Jag tycker inte om när MTV står på i skolkorridoren, jag tycker att många musikvideos ger en ”romatiserad och förljugen bild” av kärlek, av könsroller, av hur viktigt det är att vara rik, osv. Grease kanske var dåtidens symbol, löjligt idag, men idag finns det annat att bjuda motstånd mot. Då är det något helt annat när det gäller skateboardarenan, tycker i alla fall jag 😉

Jag tror vi är överens där egentligen. Vuxna är jätteviktiga i barns och ungdomars liv. Vuxnas guidning genom livet är ett måste.
Filmerna är bara ett sätt att visa att vi ibland kan tycka till lite för snabbt utan att ta reda på mer. Det är där jag vill att vi vuxna börjar resonera och prata med barnen om vad de gör på bilddagboken, på WoW och på andra ställen. Ta reda på. Hjälpa dem med sådant de behöver hjälp med. Livsfrågor.
Kommersiella eller sexistiska motiv bakom olika saker behöver vi prata med dem om. Jag kan hålla med om resonemanget i Greesefilmen till viss del och sågar den inte rakt av, men det jag vill diskutera är våra föreställningar.
Häromdagen mötte jag en lärare någonstans i Sverige som uttryckte att han ”föraktade folk som sysslar med facebook och sånt.” Han möter eleverna i det tyckandet. Vi måste prata om det.

Är inte ungdomar många gånger smartare än vi vuxna ibland tror och kan genomskåda ”budskap” i filmer, reklam mm. Ibland kan även ”budskap” bli antibudskap om ”budskapet” överdrivs.
Själv såg jag inte Grease i tonåren, det var inte alls min stil…
Nu spelar min dotter musikalen med Kulturskolan och jag är imponerad över deras prestationer, men inte av storyn – speciellt inte slutet. Se gärna lokaltidningens recension: http://vlt.se/kulturnoje/1.794167-egen-och-imponerande-grease

Bra recensioner ser jag, Clas! I den tar de upp att föreställningen har med existentiella frågor som präglar tonåren och att den speglar kvinnorollerna i det hårda klimatet som finns i samhället idag. Man kan göra något bra av ett kanske halvtaskigt manus. Ett deppigt innehåll kan leda till eftertanke.
Inte för att jag egentligen menade att diskutera just Grease, utan mer att vi ska prata med våra barn och ungdomar, men spännande vinkel.

Pingback: Konkret vad man kan lära av onlinespel at IT-mamman