Det sker en lavinartad ökning av samtal om förändring av skolan på sociala nätverk. Det är bra. Väldigt bra. Det börjar höjas röster om att ”man kan inte bara prata teknik, man måste prata lärande, varför och hur, också.” Helt riktigt.
Sakta men säkert har det genom åren gått upp för mig att pedagoger inte alltid har lärande i fokus när man pratar metodik. Man vill ha käcka saker att fylla lektionen med. Digitala verktyg blir ytterligare något som är coolt och som gör att man kan hålla ännu en lektion som man kan känna sig nöjd med. Rätta mig om jag har fel. När jag visar nya verktyg här på bloggen gör jag det alltid utifrån att man ska fundera på varför det ska användas. I vilket sammanhang passar det in i din situation bland eleverna? Jag tror att alla pedagoger har det tankesättet i bakhuvudet och omsätter nya tips i relation till vad man vet om lärande. Det är nog inte alltid så. Men det borde vara. Det är det en pedagogsik utbildning måste handla om; att bli rustad att se lärandeutveckling och att anpassa sig efter hur världen förändras. Att ha ett didaktiskt tankesätt.
Därför är det bra att man börjar diskutera det här mer och mer i olika forum. I sann svensk tradition har det inte alltid varit lätt att diskutera. Vi har ett rätt- och-fel-tänk djupt rotat (Undantag finns, jag vet) som gör att vi ibland har svårt att hålla samtal utvecklande. Om någon säger något och jag tycker annorlunda, måste den andre ha fel. Vi rapar upp tyckanden, klappar oss för bröstet och tycker att det är att diskutera. Man avfärdar någon och håller sedan den personens tankar för mindre värda även i andra sammanhang. Den har ju bevisat vad den går för.
Inom grupper uppstår alltid konflikter. Det är bra. Om de hanteras vuxet. Om man inte pekar på personen när man kommer med invändningar. Konflikter kan skapa tillit. Man märker att man får ha en avvikande åsikt och att det är okej: ”Ja, hur menar du nu? Nä, så tycker nog inte jag, men..” Det kan leda till verklig utveckling. Tillit. Är vi ovana vid gruppdynamiska processer kan vi kasta ur oss argument utan att lyssna på andra och tro att det är ett bra sätt att föra fram sin åsikt. ”Man måste få tycka olika.” Ja, det får man. Men man ska behandla varandra väl. Annars motverkar man varandra.
På bloggar och facebook har vi ofta varit övermåttan positiva till varandra. Tummen upp och Bra! Jag tror att det har varit en viktig del i att våga trycka ner tankar med hjälp av tangenterna. Att sätta dem på pränt. Blickar, och tyckanden i personalrummen har inte alltid varit av det slaget. Det har behövts en positiv motvikt.
När vi nu mer och mer börjar bolla idéer i forum på facebook och andra ställen får vi inte glömma att vi har ett gemensamt mål: att få en bra skola, en skola av idag. En skola med framtidshopp. Det kan vara svårt att hålla en nyanserad ton när man skriver. Folk uppfattar orden olika. Jag hoppas att vi inte sabbar chansen vi har att göra diskussionerna levande, gungande och upplyftande. Att vi inte delar in folk i olika fack där vi sedan inte släpper ut dem.
Jag hoppas att vi med hjälp av ett utvecklande tankesätt kan bemöta varandra på ett positivt sätt. Och få till en utvecklande diskussion, inte en tillplattande.
Det var det jag hade på hjärtat.
Så viktigt, och så bra formulerat!
Bra där, men hur gör vi om vi på vår arbetsplats plattar till varandra och ingen kan hjälpa oss att få den utvecklande diskussionen som du efterlyser? Rektorn är ytterst pedagogiskt ansvarig och jag tror på en tydlig ledare som ser till att skoldiskussionerna utvecklas mot uppställda mål. Om sedan inte rektor finns där vid fikarasten, kopieringsmaskinen eller i matkön får vi alla fundera på hur vi alla kan bidra till den utvecklande diskussionen.
Det är viktigt med fungerande arbetsplatser, Marie. Vi vill inte att eleverna ska platta till varandra. Hur beter vi oss själva? Jag tror att många är inskolade i ett negativt beteende när det gäller utveckling och att mötas. Vi vill hävda oss istället för att hjälpa varandra vidare. Vi framför ståndpunkter istället för att lyssna och vara beredda på att ändra dem. Tankar måste vara färdigtänkta innan vi vågar ventilera dem. Vi vågar inte göra fel. Vygotskij är helt enkelt inte levande.
Samtidigt fortsätter vi överföra det beteendet på eleverna. De har inte bra strategier för att samarbeta och nå vidare. Att våga uttrycka sig. Hårddraget alltså. Det är inte så överallt. Självklart inte.
Jag tror att vi måste börja tala utveckling av oss själva. Att se att pedagogerna behöver arbeta med gruppdynamik och lärande. Ständigt. Den som har hand om gruppen, kollegiet kan sätta nivån. Det påverkar hela gruppen och blir därför extra viktigt.
Och om det inte görs…
Det får vi prata vidare om.
Vilken glädje jag har haft av dina inlägg. Du sätter fingret på det som är viktigt, alltid på det som är viktigt. Måste upprepa här.
Dessutom skriver du utifrån dig själv. Du är grundad.
Detta inlägg berörde mig extra mycket då du (återigen) går till grunden med vad, hur och varför vi gör saker. Jag känner att du vill nytt, i denna nya tid. Och har sett hur tex rätt-fel tänkandet står i vägen. Dessutom reflektar du över sociala mediers inverkan/påverkan på ett intressant sätt.
Grunden och kärnan, eleven och skolans uppdrag, med eller utan nya verktyg är det som ska vara i fokus.Det ska vi tala om, inte käbbla om i rätt och fel termer. Utvecklande diskussioner -med lärandet i fokus.
Heja dig IT-mamman!
Christina, jag håller ofta med dej i det du skriver, och denna gång gör jag det av hela mitt hjärta. Jag skulle vilja påstå att bristen på lyssnande och ovana att reföektera kring icke-färdigtänkta tankar är ett stort problem i våra skolor.
Tack för ditt gensvar!
Det gläder mig att du fick ut något av inlägget och att du tog dig tid att skriva det! Vi är många som vill; du är en av dem. Glad, glad att du finns!
Oj, där såg jag Ingelas svar också! Och Janis, som jag heller inte svarat på. Mitt senaste svar får gälla för er alla. Era gensvar betyder mycket. Ni hade gärna fått tycka olika och jag vet att ni hade skrivit det med omtänksamhet. Tack för att ni lämnar avtryck här.
Och lite utförligare respons på ditt inlägg, som fick mig att fundera:
http://metabolism.wordpress.com/2011/01/07/utvecklande-diskussioner-ja-tack/#comment-5496
Har läst, Janis. Glad att du utvecklar tankarna och för resonemang också på annat ställe. Leder till vidare samtal. Gillar’t!
Jag minns att vi var många som reagerade på våra lärare på högskolan under min utbildning. De verkade leva i någon slags drömvärld, där skolan var teoretisk, och metoderna vi skulle använda för att förmedla kunskap var mer baserade på olika filosofers dröm om hur världen skulle fungera – Vi såg ju under vår praktik att det inte var så som föreläsarna påstod!
Samma schasm verkar till viss del finnas i skolvärlden: Det finns människor som plattar till med pessimistens evigt kletiga tumme: Det är ingen idé, det provade vi när jag var ung också, men det funkade inte då heller, jasså, det har gått så lång tid nu att DEN trenden är modern igen… Ja, ni vet…
Sedan finns det den andra sortens tillplattare: Teoretikern, den som kommit så långt i sin egen pedagogiska utveckling att den lämnat nuläget och desillusionerat fnyser åt det som är verkligheten och spyr över det vi andra, som fortfarande klafsar omkring på verkstadsgolvet, och tycker att det är ganska kul, gör för det är inte ”fiiint” nog, inte tillräckligt grundat i den eller den teorin, inte tillräckligt framsynt eller tillräckligt ”verkligt”.
Det är den sista tillplattaren som jag har svårast för, för fast jag vet att jag inte borde, så gör den att jag känner mig inadekvat och dålig. Det är den som får många av mina kollegor att känna sig som mindre värda, för att de inte använder SMARTboard eller ens datorn varje lektion och för att de använder material, som visserligen har några år på nacken, men som de VET funkar.
Vi måste ha förståelse och tålamod med varandra, och lära oss av varandra, precis som IT-mamman säger. Man slänger inte ut barnet med badvattnet; man tillsätter mer örter och oljor till badvattnet och tar ut lite skitvatten i taget, fyller på med mera varmt DÅ får vi ett gott och långt, välgörande bad! Vi kan bada hela livet utan att frysa!
Tack för en mycket trevlig blogg, med fötterna på jorden och huvudet bland molnen; eleven och glädjen att lära i fokus (men med lite tanke på egen utveckling också) precis som det ska vara!
På CMiT i Piteå där jag jobbar driver vi olika projekt med media och IKT. Projekt som pedagoger deltar i.
I dessa projekt har vi alltid något som heter kollegiesamtal för att lyfta pedagogiska ärenden. Vi mediepedagoger är handledare i dessa samtal.
En lämplig storlek på gruppen är runt 8 – 9 deltagare med kollegiesamtalsledaren. Ett samtal pågår i ca 45 minuter.
Man sitter i ring, stänger av mobiler, har fikat innan, sitter i ett fredat rum osv. En pedagog ska lyfta ett pedagogiskt ärende. Han/hon har upp till 10 min på sig att berätta fram sitt ärende. De andra i gruppen lyssnar aktivt utan att avbryta. När pedagogen pratat klart, är det dags för några runder med förtydligande frågor (inte lösningsfokuerade) så att man förstår vad det är pedagogen vill att vi andra ska reflektera om.
När denna fas är klar, så backar pedagogen som lyft ärendet ut ur ringen och ska nu lyssna aktivt på de andras reflektioner utan att själv komma in i samtalet. Kollegiesamtalsledare fördelar ordet – man brukar gå rundor så att alla får komma till tals. Den som pratar, ska inte bli avbruten utan lyssnas på aktivt. Sedan går ordet vidare tills nästa som är på tur osv. 20 minuter ägnar man åt själva reflektionsdelen. De som är i reflektionsringen flikar inte in med sitt när någon annan pratar, utan väntar på sin tur. De för heller inga anteckningar, men den pedagogen som lyfte ärendet får föra anteckningar när denne/denna sitter utanför ringen.
När 20 min gått välkomnas ärendelyftaren tillbaka till ringen och får nu avsluta samtalet med hur han/hon tänker nu osv när han/hon har hört kollegorna samtala om sitt ärende.
Det är en strikt form på själva samtalet – som kollegiesamtalsledaren har koll på (kollegiesamtalsledaren kan också komma in och ställa frågor om t ex reflektionsrundan har gått i stå eller föra tillbaka reflektionen till ämnet om man frångått det), dvs med tiden, turordning, aktivt lyssnande osv – men dessa samtal ge så OTROLIGT mycket – både till den som lyfte ärendet och till de andra som reflekterade över ärendet. Helt enkelt kvalitetstid att diskutera pedagogiska spörsmål!