På slingrande stigar – Lärartycket 10

Bloggstafetten av lärare om lärare som startades av Anne-Marie Körling och som Camilla Lindskoug hjälpte till att rodda igång har hittat hit. Jag tar över stafettpinnen från Patricia Diaz som skriver om stoltheten över att vara lärare. Och som hon säger: ”Det finns få yrken där man dag efter dag får uppleva känslan av att man gör något viktigt åtta timmar om dagen”. Och jag kan bara hålla med. Nu tar jag pinnen, snubblar till lite men springer vidare. Bry er inte om att jag flåsar och har lite håll i sidan. Det är smällar man får ta som lagom otränad.

Jag längtade efter att bli lärare. Frisör, busschaufför, informationschef och andra yrken hägrade också när jag var yngre, men det var till läraryrket jag sökte mig.

Min bakgrund är ganska typisk många andra lärares; mina föräldrar hade samma yrke. Och de tyckte om sitt arbete. Det märktes tydligt i alla diskussioner hemma. De klurade ofta på hur de skulle utveckla undervisningen. Jag kommer ihåg att min pappa drog igång ett projekt mellan skolan och människor i så kallade arbetsmarknadspolitiska åtgärder så att en naturstig där klasser fick arbeta konkret blev verklighet. Han deltog aktivt i studier om försurning och såg till att skolan knöts till riktiga projekt. På-riktigt-uppgifter. Mattelektioner skulle inte bara beröra boken, eleverna skulle lära sig att verkligen tänka. Sådant pratade min pappa om. Han skrev böcker och föreläste lite vid sidan av. Det gav honom inspiration. Min mamma tog med sina språkelever utomlands och uppmuntrade till kontakter utanför klassrummet. Det var sådant hon brann för.

Det här påverkade mig. Jag ville också bli en skicklig spanare och stigfinnare.

Alternativa stigar

Blev jag det då? Nja, ibland har jag bemött mina elever bra, ibland mindre bra. Det blir så när beslut ska fattas snabbt och man inte alltid hinner rådgöra och fundera ordentligt. Jag kommer ihåg.. Nej, usch, det var inte bra.. Men jag har lärt mer och mer om hur det är att vara lärare och det har jag gjort tillsammans med kollegor och elever. Tillsammans har vi gjort så gott vi har kunnat. Och jag har lärt mig en urbota viktig grej:

Att inte glömma att dessa elever är någons barn.

De går från ett sammanhang till ett annat. I detta nya är jag den trygga vuxna personen. Den som har ansvar. Mitt uppdrag är att skapa ett tryggt sammanhang för att ge möjlighet till lärande. En parvel som kan slappna av kan lättare våga ta vara på sin nyfikenhet. Och utveckla den. En gänglig tonåring behöver hopp. Han eller hon kanske inte verkar så mottaglig på ytan, men yta är inte allt. Jag vill skapa ett klimat där eleverna inte behöver vara rädda för om de ska göra rätt eller fel när de går över tröskeln. Inte att de ska spana efter hur mitt humör är den dagen. Jag vill vara trygg och signalera den tryggheten oavsett. Det ingår i mitt jobb och kan inte skiljas från de ämneskunskaper jag ska undervisa om. De ämneskunskaper som integrerade med varandra bildar ny förståelse som är så viktig.

Oroliga föräldrar kanske jag en gång i tiden bemötte med tankar om att ”det var värst vad de curlar”. På senare år har jag börjat lyssna mer och ta in – allt för att skapa en helhetsbild. Föräldrar är inget hot och jag vill inte bemöta dem så. Jag kan vara tydlig med min pedagogiska tanke och jag kan välkomna dem att möta mig i den om jag vågar bjuda in dem till att prata om mer än matsäck och badkläder. Vi kan förstå att vi vill barnets bästa allihop. Det tar inte mer tid; tiden omfördelas istället och läggs på andra saker. Oroliga samtal uteblir och konstruktiva samtal tar vid.

Det låter kanske präktigt. Mmm. Jag vill inte att det ska vara präktigt. Jag vill att det ska vara naturligt.

Look both ways

Detta att skapa en helhetsbild där eleven och föräldrarna inte är ett hot eller där jag inte bildar mig uppfattningar om dem grundade på hur livet har färgat eller missfärgat mina tankar – det är något jag jobbar på. Detta att istället skapa ett tryggt lärandeklimat – ja, det är nog en av de viktigaste saker jag har insett sedan jag knallade ut från lärarutbildningen för 20 år sedan. Jag säger inte att jag är klar, men jag jobbar på att utveckla den professionaliteten.

Under senare år har jag slagit in på nya, för mig outforskade, stigar i mitt läraryrke. Jag har fortbildat mig i sådant jag tyckte mig kunna för lite om. Jag har också jobbat några år med att utbilda andra pedagoger. Varit lärare för lärare. Valet har inte gjorts för att komma bort från eleverna utan av nyfikenhet. Det är en utmaning att undervisa så väl elever som lärare.

Till hösten kommer förmodligen att vara klasslärare igen. Att ha provat livet utanför klassrummet gör att jag börjar tro av vi i skolan behöver människor med lärarutbildning men med olika erfarenheter i bagaget. Någon kommer utifrån, någon har alltid funnits på plats. Inget är bättre eller sämre, det är bara olika infallsvinklar och olika sätt att se på saker som gör att vi kan komma närmare en bra lösning av något. Jag skulle vilja att vi välkomnade detta och välkomnade varandra.

Livet är sällan en motorväg. Men allvarligt, hur kul är det att somna bakom ratten medan man forsar fram i 120 km/h?

Jag tycker om mitt yrke. Jag tycker om att vara lärare. Jag vet att vi är många som kämpar, precis som andra yrkeskategorier, och att vi är många som älskar vårt omväxlande arbete. Om vi pratar om vad som gör vårt yrke så utmanande och lustfyllt kanske vi kan smitta av oss vår nyfikenhet till någon som just funderar på att bli lärare. Ännu en som vill finnas där för eleverna. Och vi kan säga: Välkommen, du kommer att bli väl mottagen!

Fler detektivhattar åt folket, fler snåriga stigar, fler uppmuntrande blickar och goda möten. De finns.

Nu lämnar jag bloggstafettpinnen vidare till Peter Habbe. Du hittar alla inlägg i stafetten här.

Share

En reaktion på ”På slingrande stigar – Lärartycket 10

Kommentarer inaktiverade.