Jorå, vi har telefon och sms. Bara så ni vet.

Lyssna 10 sekunder här (På min dator släpar ljudet och rösten blir mörkare, men man kan inte få allt)

Frågan är om 4-åringen har sett för mycket på reklam…
Eller om hon har sms:at för mycket…

Anne-Marie (som inte kunde lyssna), prova om den här funkar bättre: ”Andra chansen”

Jag har varit på plats i Idrottssverige. Ni vet, stället där man ska lära sig laganda, kamratskap och postivism.

Sonen spelade handbollsmatch här i Hålan mot ett lag någon annanstans ifrån och våra killar förlorade traditionsenligt, denna gång med 24-10. Under matchen vrålade det andra lagets tränare med halvhysteriska spruckna röster och manade sitt lag till bättring. Sonens lags tränare ropade också, fast lite mer sansat och med ett visst inslag av uppmuntran i rösten.

Efteråt hörde jag hur vinnarlagets ena tränare sa till en av hemmalagets tränare:
”Det här var en av de sämsta matcher vi har spelat. Våra killar kan mycket bättre. Du vet, vi brukar vinna… bla, bla, bla…:” Senare hörde jag honom på nytt utanför omklädningsrummet. Nu diskuterade han en av spelarna, en som hade fått sitta på bänken mest hela matchen:
”Ja, han fick sitta där. Han kan ju inte ta instruktioner och då ska han inte vara med och spela heller. Hemma är han visst också som en Duracellkanin och så kan man ju inte ha det. Jag kallar det idrottsfostring, att han får sitta där och lära sig.”
De andra föräldrarna nickade förstående.
Jag mitt nöt höll klaffen, men tänkte att grabben kanske inte förstår alla vrål om att röra på fötterna. Han kanske viftar på tårna allt vad han kan inne i skorna utan att någon ser? Han kanske inte hör orden bakom tränarnas vredesutbrott?

När vi går därifrån säger hemmalagets ena tränare – han som inte har något barn i laget men som är tränare för att han tycker det är roligt:
”Det här var en av de bästa matcher vi har spelat! Vilka passningar! Som de har utvecklats de här killarna!”

Ett lag har återigen vunnit och ser purkna ut. Ett lag har återigen förlorat och ser glada ut. Jag vet vilket lag jag föredrar att min son är med i. 🙂

Han kommer hem idag.
Den bortreste sonen.
En hel vecka har jag varit utan honom och det har gått bra, men… han är ju bara tolv år! Och jag är bara 38.
Han har fått några förmaningar med sig på resan. En har varit att ringa en gång per dag. Har han gjort det? Nej. Så framåt sena kvällen har jag eller mannen ringt och ibland sms:at. Det har kunnat se ut så här:

Sms dag 1
Jag: ”Har du det bra?”
Sonen: ”Jepp.”

Sms dag 2
jag: ”Du kan väl ringa när du får tid.”
Sonen: ”Vrf?”

Så han verkar ha haft det alldeles utmärkt utan oss i en hel vecka. Jag får vänja mig. Men när han kommer hem åker skylten och ballongerna upp:

Nej, jag skojar bara. Nu blev du en aningens aning orolig! Jag ska vara helt opinsam och normal. Bara ge honom en kram som man tappar andan av.

Familjen far iväg åt alla håll. Mannen och ena sonen har kommit fram till Falun där de ska åka skidor. Den andre sonen är skjutsad till kompisen och ska åka med honom och hans familj till Idre imorgon bitti. Det är bara 4-åringen och jag som håller ställningarna här hemma. Konstigt och tomt.
Men jag försöker att se det positivt. När 4-åringen har lagt sig kan jag ha hela soffan för mig själv.
Ovanligt.
Konstigt.
Men jag ska klara det.

När jag skjutsade äldste sonen till hans kompis förmanade jag honom som jag alltid gör när han ska iväg en längre sväng från hemmets trygga vrå. Det blev det gamla vanliga om

• att ta det lugnt i backen.

• att inte kasta sig handlöst utför när man inte vet var det hela ska sluta.

Men det blev inte bara förbud, utan även påbud. Man vill ju uppmuntra när det går.

Fast snart är man där igen och förmanar.

Vad skönt när de är hemma igen.

De har gått hem nu. Alla 10-åringar lämnade kalaset med alla ben i behåll.
Ett tag såg det riskabelt ut.
Efter att paketen hade slitits upp for de ner i källaren, stängde in sig i ett rum, släckte lamporna och lekte ”Vi attackerar varandra med de stora löstagbara armstöden som hör till soffan och med den hårdpumpade fotbollen.” Det verkade vara en kul lek…
Så drog vi fram vårt trumfkort – det som skulle rädda kalaset: Filmen Kung Fu Panda.
Mannen och jag tittade på barnen som skrattade och var uppslukade av filmen och gratulerade oss själva med självbelåtna miner till ett lyckat val.
Ända tills filmen var slut och alla grabbar började leka.
Kung Fu Panda.
Alla ville vara den stora pandan som bufsade bort allt som kom i dess väg med den stora tjocka magen.
Det gick rätt vilt till här ett tag.
Men nu är det lugnt. Bara det beskedliga Körslaget på tv. Lugn och ro.
Åtminstone en stund till innan det är dags att hämta äldste sonen på disco.
Hoppas han har dét bra…
Kung Fu Panda inom hemmets väggar kanske inte är så farligt ändå. Om man tänker efter.
Jag åker nog dit lite tidigare och sätter mig och spanar.
Säg det inte till någon bara.
Man vill ju inte vara en hönsmamma.