Nedräkningen har börjat. Om 6 timmar kommer de – tioåringarna. Dags för årets barnkalas alltså.
Tidigare år har detta inträffat på något av alla de barnkalas som har gått av stapeln i vårt hus:

• En parvel drog fram en stol och höll på att ramla ut från ett takfönster. Jag lyckades få tag i ett ben.
• Två försökte döda varandra med träsvärd. När inte det gick hittade de några boxhandskar och provade med dem. De lyckades nästan.
• En krake satt tyst vid kalasbordet. Efter en stund kräktes han ut över hela duken.

Det är sådant man får räkna med. I ett försök att undvika ovanstående har vi tidigare försökt att sprida ut barnen. Gett dem uppdrag att lösa ute i skogen bredvid huset. I hällregn. Fy vad taskiga vi är! ”Medtag oömma kläder” visade sig uppfattas som ”Medtag sandaler och framför allt ingen jacka”. Pulkakalas med korvgrillning i trädgården trodde vi också skulle bli en hit. Det var det också. I fem minuter. Sedan ville det första barnet gå in.
I år blir det inga sådana försök. Det blir film projicerad på väggen. Barn med chips i mun och festis i handen. Jag tror de tycker att det är OK det också.

Fast nu snöar det! Om man skulle skicka ut dem i pulkabacken ändå.. Med sandalerna på.
Hur som helst, wish me luck!

Idag fyller 9-åringen 10 år! Och därmed byter han namn till 10-åringen. Det är sådana regler som gäller på den här bloggen. Jag blir så där knepig som alla vuxna blir ibland och undrar hur åren kunde rusa iväg så snabbt. Så tänker jag tillbaka tio år i tiden, på den där kalla soliga dagen i Helsingborg när en liten, liten kille tog sitt första andetag och hela världen stannade i ett slag. Var det någon mer än jag som märkte det?

Första dagen på jobbet efter resan till Bett-mässan i London. Massor av mejl och annat fixande väntade. Samtidigt ville man få tid att summera sina intryck, tipsa kollegorna ute på förskolorna och skolorna via skolportalen om sådant man hade hittat, men det fick vänta. Var sak har sin tid. Tankarna svävade dock iväg till London och alla upplevelser jag varit med om där de senaste dagarna och till alla möten mellan it-pedagoger, ikt-pedagoger, e-utvecklare och allt vad vi kallar oss. Till höger är en bild tagen av Anette Holmqvist, Skolverket, som visar ett möte mellan en IT-mamma och en e-utvecklare. Vi har något i blicken – kan det vara samförstånd, en aha-upplevelse eller något annat?

En bit ner i inkorgshögen fick jag i alla fall iväg en liten hälsning till Trollhättekollegan IT-Christina, hon som inspirerade mig så med sin enorma entusiasm.

Jag hade tur och hamnade bredvid henne på restaurangen i Covent Garden där alla DIU:s resenärer åt på torsdagkvällen. Det var en galen restaurang med en galen kypare som mimade till operamusiken (OBS, varning för ännu en suddig mobilbild):

Toaletten var ännu mer galen än kyparen. Detta är ett exempel på en dekoration inne på damtoaletten som var av det mildare slaget.

De andra målningarna får ni inte se – man vill ju inte att ens blogg ska stoppas i eventuella filter. När dörren öppnades och det blev min tur kom denna person ut med kameran i högsta hugg efter att vilt ha plåtat väggarna.

Känner någon igen henne? Jag säger inte vem det är, eftersom jag inte har frågat om jag får publicera bilden, 😉 men alla gissningar är välkomna.

Nu ska jag sluta med denna bildfrossa och istället skicka er till en podcast där Randall Fielding pratar om hur vi kan skapa innovativa skolor, som jag hittade genom Skolmarknad. Tack Richard Gatarski, ännu en positiv bekantskap som var med på resan!

BETT-mässan är enorm. Jag klarade mig bra med karta, men när jag tappade bort den, tappade jag bort mig själv.

Som tur var kom Unikum-Jonas förbi och hjälpte mig just som jag såg som mest förvirrad ut. Änglar finns även på Bett!

Lunchen intogs tillsammans med folk ur bland annat Skolverkets IT-pedagognätverk.

Vi summerade intryck och tipsade om olika saker. Jag älskar att nätverka – det ger så många kickar! Tack Anette och Seija för att ni ordnade träffen!

Jonas Hällebrand, som har bloggat en hel del från Bett redan, och jag smet in på Bectas föreläsning om hur man ska få ordentlig fart på IT-användandet i Storbritannien.

Neil McLean, Chief Executive på Becta, berättade att man kommer att se till att alla låginkomsttagare får möjlighet att skaffa dator till hemmet och att man kommer att se till att föräldrarna inlvolveras i barnens skolgång. Alla föräldrar ska erbjudas datorsupport. Här görs inget halvdant utan man går hela vägen. Infrastrukturen måste fungera för att lärandet ska få en skjuts. Det handlar om otroligt mycket pengar, men det kommer det med all sannolikhet att vara värt. Alla måste få en möjlighet att lära och verka i dagens samhälle. Jag förväntar mig att Jonas bloggar om detta, så kika in där och läs mer!

Även idag fanns det en hel del bra saker att upptäcka i montrarna. Mina kollegor och jag har delat upp vad vi ska inrikta oss på och jag letar mest onlineapplikationer och skolsamarbetsytor på nätet. En del saker hoppar man inte jämfota över, men en del saker snappar man upp och det tänker jag kola upp mer noggrant de närmaste dagarna. Man pratar ju med massor av folk i olika montrar, men sen tar det tid att själv kolla upp allt. Imorgon ska jag blogga på jobbloggen om sådant som jag har hittat, så jag hänvisar dit då.

Nu ska vi snart på middag tillsammans med de andra resenärerna på Datorn i Utbildningens resa: Piteågänget, Stockholmsgänget, Trollhättegänget och alla de andra. Det är så många svenskar här och jag förstår varför. Vi har massor att snappa upp på Bett-mässan.
Imorgon ska jag dit igen. Med karta.

Som ni kanske har märkt av mina tidigare nlägg, så har vi nu kommit fram till London, mina kollegor och jag. Vi hann med en sväng till BETT-mässan för att skanna av utbudet idag. Och vilket utbud! Ett tag gick jag vilse…

Dagen började annars grymt tidigt: kl. 4.00. Efter cirklande med planet i luften en låång stund på grund av tät dimma, landade vi till slut på Heathrow och fixade fram oss till hotellet. Bilden nedan är hämtad lagligt på hotellets hemsida och visar hur det såg ut när vi klev in:

Fast vi åkte inte taxi och ingen i hög hatt kom och öppnade dörren åt oss. Jag hade ingen röd dräkt på mig, utan hasade fram i mina vanliga gamla kläder och någon karl som rusade fram för att stifta bekantskap med mig såg jag inte till… Ack, varför kan inte livet vara som på en hemsida? Men jag måste säga att hotellet är finfint. En annan har bara bott på skrutthotell i London tidigare och detta är riktigt normalt och bra!

Vissa av DIU:s resenärer droppar in idag och vissa lite senare. Vi har träffat några, men om en liten stund ska vi träffa de andra och se om vi kan hitta på något tillsammans. Under de här dagarna hoppas jag få knyta många nya kontakter med annat IT-skolfolk. Det finns så mycket att lära av hur andra jobbar runt om i landet och inte minst i världen. För även om det finns massor av svenskar här, kommer mässan vara full av andra nationaliteter också. Så klart.

Imorgon ska jag blogga lite om sådant som jag har snappat upp på mässan. Internetuppkopplingen där är svajig, men det kan gå. Men det blir nog inga fler bilder skickade från mobiltelefonen via Flickr. Jag pratade nyss med barnen och mannen på Skype och mannen var orolig över att det skulle generara en skyhög telefonräkning. Men nu har jag trådlöst Internet, så det kan bli något uppsamlingsinlägg i slutet av dagarna här.

Nu måste jag tvätta fötterna – man får ju tänka på sin rumskompis också. Vi hörs!

Ömsom prinsessa, ömsom Robot-Ralf. Och ibland överraskar hon mig med eget hopplock av kläder och pipa i munnen. Man gör så gott man kan som mamma. Ibland är datorer lättare att ha att göra med, men de kan aldrig bli charmigare än ett barn. Tur.