De beställda varorna kom med posten idag. Jag råkade spankulera förbi brevlådan just som Postis Per kom, så jag kunde personligen motta varorna. Hade jag inte varit så kontrollerad hade jag nog gett ängeln brevbäraren en kyss på munnen!
Nu växlar familjen mellan Uppesittarkväll på ena kanalen och Uppesittargokväll på den andra. Julgranen tindrar, glöggen värmer strupen och barnen är sams. Borde man inte stressa just nu? Är det något lurt, är något fel? Det visar sig nog snart i så fall.
Nu börjar Hulken på tv. Se där ja, lite äkta julstämning!

Hälsningar IT-mamman som fick lite skrivklåda
P.S Ni ser väl på Kalle imorgon vid 15-tiden? Bara så jag vet var jag har er. Känns fint på något sätt att veta det.

IT-mamman goes on holiday. Inte långt bort utan mer i sinnet, om man säger så. Denna blogg riskerar att bli mindre IT och mer mammig under denna ledighet, men ni som har hängt med ett tag, vet att jag pendlar mellan dessa båda delar av mitt jag i min blogg. Take it or leave it, snälla söta ni.

Julförberedelserna går som smort. Knäcken blev misslyckad, medan det gick bättre med tryffeln och mintkyssarna. That´s life. Och huset är städat. Eller, det var städat i morse. Men fönstren struntar jag i. Det blir jul utan att de är putsade. Ser man bara till att bara bjuda hit folk på kvällen, så är det ingen som ser något ändå. Klapparna är fixade. Eller nästan alla. Två väntas in med posten imorgon. De kommer säkert. Någon gång.

Till sist vill jag önska Danne Maräng och Lotta samt Tina och Lars en riktigt god jul om ni ramlar in här! Era kort blev inte skickade, men tack för era! Jag krälar och erkänner att jag inte alltid får till det. Men nästa år – då ska jag lyckas både med julkorten, knäcken och kanske till och med med fönstren. Och jag ska beställa julklapparna på nätet redan i augusti.

God Jul!

Får jag ge en julklapp till en lärare blir det boken Inte bara tennis av Peter Barlach. Det är egentligen en ungdomsbok, men den behöver läsas av dem som har barn och ungdomar i sin närhet. Som lärare har.

Boken handlar om en 12-årig kille, John, som mister sin mamma i en olycka. Kvar är han, hans syster och pappa. Johns tankar och känslor beskrivs på ett sätt som bara en som har upplevt hur det är att mista någon kan beskriva. Och Peter har upplevt det. Precis som bokens John var han 12 år när hans mamma dog. Han beskriver hur hans kompisar, lärare och andra vuxnar bemöter honom. Det är viktig läsning. Urviktig. För en tolvåring som mister en förälder kan också mista den förälder som finns kvar. Inte kroppsligen men själsligen. Han blir ensam. Och de vuxna, framförallt lärare, som finns i hans närhet kan förvärra så mycket genom att inte förstå.

En väg till viss erfarenhet är den här boken. Jag läste igenkännande och var glad och rörd över att någon kan beskriva det boken handlar om på det här sättet.
Hade den inte varit så viktig, hade jag inte tipsat om den. Men den är fantastiskt viktig. Det är en bok som man ger någon man vill ska ha det allra bästa.

Oj, jag ser nu att man måste beställa senast idag för att få boken före jul! Skynda att fynda. 100 spänn är inte mycket för något som gör skillnad.

Här tar en fyraåring för första gången på sig Luciakronan imorgon bitti. Ett ljus har visserligen gått sönder efter intensivt provande, men det gör inte så mycket. Huvudsaken är att det glittrar och lyser och att man får sjunga Natten går tunga fjät för full hals.
Jag ska lyssna och glädjas och har faktiskt kommit över att jag för ett antal år sedan själv var en fyraåring som inte fick vara Lucia. Jo, jag har kommit över det. Glitter på sné och rödgråtna ögon – det har jag inte längre. Inte alls.
Men jag känner av min egen fyraårings pirr och förväntan. Det liksom smittar.

Varsågod och ta en pepparkaka. Du får välja mellan brända eller lite ljusare.

Idén att bjuda på pepparkakor på bloggen är Anne-Marie Körlings och jag tar efter (F´låt A-M!) för jag tycker det skänker lite julstämning åt den här sidan. Och så skulle jag vilja be dig som tar en pepparkaka att lämna ett avtryck i en liiiten kommentar. En minikommentar duger jättebra.
De senaste dagarna har jag fått reda på att folk som jag inte hade en aning om läser min blogg och det är klart att jag blir uppmuntrad och glad för det. Men jag hade blivit så fantastiskt glad om du som är inne här just nu, lämnade ett avtryck.

Därför, varsågod och ta en pepparkaka (Jag hade valt de ljusa) eller flera. Smula gärna, jag behöver ändå dammsuga, och känn dig som hemma!

Efter en helg full av adventspyntande och bakande och fixande skulle jag göra en enkel liten sak. Jag skulle nämligen boka fyra biobiljetter så att familjen kunde gå på premiären av Les Grandes Personnes – De vuxna, där ena sonen har en statistroll. Baksidan av hans grå kavaj kanske syns, och det får vi bara inte missa. Så jag bokade som sagt fyra biljetter (Minstingen är inte så intresserad av kavajer, så henne har vi lejt bort).

När köpet var genomfört, vandrade blicken uppåt datorskärmen och se där: Jag hade bokat på Grand i Stockholm. Det är långt dit. Pinsamt långt. Och i Göteborg, visade det sig, fanns filmen inte ens med bland utbudet, så jag kunde inte boka något mer och låtsas som om det regnade. Det var bara att informera familjen om läget.

Och för att spä på mitt elände, skickade biografen en liten påminnelse om vad jag hade gjort. Inte snällt.

Nu tänder jag ljusen i badrummet, snor lillans badskum och kryper ner i det varma vattnet. Där stannar jag ett tag.