Jag har inte blivit utmanad och jag älskar att bli utmanad. 🙁
Så jag utmanar mig själv. Helt fel, totalt sinnesförvirrat, men vadå… Jag har en blogg! Jag gör som jag vill! Moahahahaha!
Denna utmaning är alltså snodd.
Fast när jag ska börja skriva hamnar jag åter igen i ett dilemma. Denna blogg skulle vara opersonlig. Jag startade den från scratch bara för att kunna börja på ny kula. Men JAG KLARAR INTE DET! Tyvärr. Så ibland måste jag få göra vissa utsvävningar och ni, kära läsare, får ta det onda med det goda.

Here vi go:
Första gången jag …

1. … åt tacos var i på en restaurang i New York när jag var ung (Alltså för väldigt länge sedan). Jag var en fattig student som oroade mig över att pengarna inte skulle räcka och jag trodde att man betalade för varje sak som stod uppräknad att taccon innehöll. Så jag var noga med att säga att jag bara skulle ha kyckling eller köttfärs eller vad det var och absolut inget annat i min tacco. Förstod på servitörens blick att jag var underlig och förstod sedan att varje grej inte kostade extra.

2. … körde bil var jag ännu yngre. Kanske åtta år. Morfar och jag brukade lämna mormor med disken och köra ut på en biltur. Han gasade, växlade och jag styrde. En gång höll jag på att köra ner i en damm och sedan tror jag aldrig att han lät mig köra mer.

3. … sov i tält var jag nog ganska liten. Alla semestrar innehöll tältövernattning, ofta i Norge där jag alltid kände mig instängd som i en gryta med lock. Alltså instäng mellan berg med moln som skymde himlen.

4. … drack alkohol var jag på språkresa. Suck.

5. … fick ett jobb var jag kanske tio år? Reklamutdelare behövdes i området och systern och jag ställde upp. Vi blev inte rika.

6. … stod på en scen var helt klart på Roliga timmen i skolan. Där var jag med så ofta jag kunde. Den första större föreställningen bjöd vi in en annan klass som satt och såg uttråkade ut. Vi lekte på scenen och hade inte övat in något slut. Till slut reste sig publiken upp och sa att de var tvungna att gå. Vi fortsatte spela vår pjäs tills läraren bad oss sluta.

7. … svimmade fick jag nog en spruta. Helt okej eftersom jag tycker det susar ganska härligt i öronen då. Fast det är inte så härligt att svimma i Coop-kön när man är gravid förstås. Vilket jag inte är nu.

8. … svarade på en fånig enkät kan väl inte jag komma ihåg? Sätter enkäter djupa spår?

Ja det var allt. Tack ni som orkade läsa ända hit. Nu har jag nog botat min utmanings-längtan för ett tag framåt. Och härmed utmanar jag alla som läser detta, jo just det, jag utmanar DIG!

Nu ska jag skriva ett inlägg som kommer att bli svårt att skriva. Jättesvårt. För hur ska jag kunna spela cool och låtsas att jag inte rusas av att sitta på ett rum Park Aveny och umgås med nyvunna och nygamla vänner? Eller låtsas att det där med att skaka hand med Brasse Brännström, utan att jag känner igen honom (mitt nöt) inte berör mig? Man måste betänka att jag är en trebarnsmor från en liten håla som inte är ute på vift särskilt ofta. Jag kan strunta i att nämna något om kvällen, men vadå.. Jag har en blogg! Jag får väl framstå som en skrytmåns, förlora i aktning och allt sånt där – jag tar smällen.

Det är underbart att blogga! Även om man har ett gäng taskiga mobilbilder…

Hela upprinnelsen till kvällen var ett uppdrag. Ett grymt viktigt sådant. Några bloggare hade bestämt sig för att sätta igång Operation Rädda Barlach. Peter Obama Barlach hade bett om hjälp. Han skulle stå-upp-trubadura med föreställningen Heliga Familjen i Uddevalla och endast 12 personer hade bokat biljett. Och så kan man inte ha det! Efter en del kampanjande på olika håll dök så till slut över 60 personer upp. Det gjorde de rätt i. Jag är fortfarande omtöcknad av det han gav.

Fenomenala texter och ett framförande som gör att man dör av skratt, blandat med allvar om död, saknad och längtan. Perter Barlach for president – du behövde inte räddas. Du räddade dig själv. Vi bara tog emot. Och klappade in dig tre gånger. Vet du varför? För att du var SÅ bra. Jag kan inte uttrycka mig bättre, men jag hoppas att det går fram: Det var en fantastisk föreställning. Jag har blivit ett fan.

Nu kommer vi till den del av inlägget som kan bli pinsam. Ocool. Sluta läs om du inte vill riskera att bli illamående.

Vi bloggare som hade slutit upp, fick den stora äran att få hänga med Peter efter föreställningen. Det skulle ske i Göteborg på Stadsteatern där vi skulle få mingla med Allan Svensson och lyssna på något band som ingen visste namnet på. Nu blev det inte så.

Vi blev hungriga.

Och stannade till vid Mc Donald´s. Även trubadurens mage kurrade och över telefon bad han oss att köpa med en hamburgare till honom också. Så satt vi där i foajén på Park Aveny och väntade på att bli insläppta till hans rum, Ataharis, Översättarhelena, mannen och jag.

Vi gick över mjuka heltäckningsmattor… (Sluta läs, för all del!)

…bort mot rum 212. Samma rum som författaren i pjäsen Park Aveny bor på i själva pjäsen. Coolt! (Om man är en trebarnsmor på vift…) Där inne bodde Peter.

På rummet fanns/ hamnade även Huskorset, Filmstjärnan och Översättarmannen och det blev liksom inget med att bli insläppta bakvägen på Stadsteatern. Jag blev ju liiite besviken över att inte få skaka hand med Allan Svensson, men det löste Filmstjärnan genom att ta med mig ner i baren där den store Allan skulle finnas tillsammas med ett gäng andra skådespelare, bland annat ovan nämnda Brasse, som presenterade sig som Lars och hur skulle jag då känna igen honom från Fem myror?! Jag bara frågar. Johan Wahlström kände jag dock genast igen på rösten. Man kan väl sin Molly Mus.

Allan, som jag trodde skulle vara en trevlig typ, en faderstyp, inte nödvändigtvis särskilt rolig, men en hyvens typ… kan säkert vara det. Om han vill. Vi lämnar det.

Back to Peter Barlach. 🙂 En av hans låtar handlar om det som IT-Jenny jag gick och klurade på när vi var i Stockholm för några veckor sedan: Om man skulle kunna ha en liten lägenhet där man kan leva särboliv ungefär en helg i månaden. Man vill ju inte bli av med mannen, men man kanske vill ha lite egentid ibland. Leva ett singelliv, helt enkelt. Peter har löst det så här:

Det är inte många som vet, att jag har en övernattningslägenhet.
Den finns bara i fantasin, men den ligger i stan och är jättefin.

Tänk om jag inte hade bloggat. Då hade jag inte hittat till Uddevalla just denna kväll. Inte hade jag hittat till rum 212 på Park Aveny och inte hade jag hittat till dessa vänner. Jag är en lycklig bloggare, en pinsam sådan, men lycklig.

Läs vad Peter själv säger om kvällen i sitt inlägg Helt sjukt magiskt.

Idag fick vi fint besök på jobbet när en IT-pedagog och en IT-samordnare från T-hättan kom och hälsade på en stund under eftermiddagen. Min ena kollega och jag fick en inblick i hur IT-arbetet i en annan kommun ser ut. Sånt här är viktigt – att blicka utåt för att kunna syna inåt.

Något annat som är gott är att sonens prao har utfallit väl. Han är sysselsatt. Igår fick han svabba golv och måla plastgubbar i spelbutiken i Stora Staden. Idag har erfarenheten av arbetslivet utökats till att han har suttit och spelat kort hela dagen med några grabbar i 20-årsåldern, bland annat med en som hette Stalin. Det är underbart att kidsen får se hur det är att jobba hårt. Verkligen. Och då ska alla veta att denna praoplats var ytterst svår att få tag i, så det är skönt att han verkligen har hamnat rätt. Heja prao!

En annan skön sak är att den andre sonen har lugnat sig lite när det gäller att avkräva sin mamma hjälp med att lära honom att konstruera dataspel. För jag vet inte hur man gör det! Faktiskt. Kompisens pappa vet tydligen det och jag får genast mindervärdeskomplex när jag som är IT-pedagog inte har en susning om i vilken ände man ska börja. Men nu har han provat Mushy Gushy (Se förra inlägget) och får vara en del av ett färdigt spel. Så han är nöjd. En stund. Men längtan om att bli spelutvecklare finns kvar. Att längta är gott det med!

 
Create Your Own GushyGram
Visit MushyGushy.com

Nu måste vi ställa upp. Förena oss. Göra något.

Peter Barlach har bett om hjälp. Han kör land och rike runt med sin enmansföreställning Heliga familjen. Nu har turen kommit till Uddevalla (lördagen den 15 nov kl. 18) och vad händer? Jo, häromdagen var, enligt Peter som hade ringt till Gulliga Gunhild på Turistbyrån för att kolla, endast 12 biljetter av 110 bokade. Till en pjäs som har fått strålande recensioner. Peter blandar, om jag har fattat det rätt, prat med musik på ett sätt som har gett honom recensionen fem spårvagnar av fem möjliga.

Jag vet egentligen inget mer om Peter än att han var först ut i matserien Halv åtta hos mig. Där hade han den klart mest avslappnade stilen av dem alla. Sen vet jag också att det kommer ett gäng bloggare som ska göra vågen för honom på hans föreställning. Och ha bloggträff efteråt. Men var har man det i Uddevalla? Som ni märker är allt inte klart inför kvällen på stan. Men det löser sig. Huvudsaken är att vi bloggare ställer upp för varandra. Du hjälper väl till genom att komma?

Boka här.

Nu kan jag kika fram bakom täcket, kanske till och med kasta det av mig och stiga upp ur sängen. Raz har förlåtit mig. Ni som läste det förra inlägget om den fina gåvan som jag nedvärderade så genom att egentligen inte ha en aning om motivet, vet att jag blandade ihop David Copperfield (Charles Dickens) med sångaren i Whitesnake och lät honom dessutom bli sångare i Iron Maiden för en stund. Jag hann inte ändra innan Raz hade sett det. Men nu är jag förlåten och upprättad. Tack!

Och Elza har bekräftat att jag inte for med osanning angående vad som hände på mässans After Fair. Tack Elza!

Den enda som är kvar att förlåta är Åsa. Sno bilder på små värnlösa barn bara så där! Kan man stämma henne?

Fast hon gör det bra. Så hon är förlåten, hon med. Idag ska vi vara storsinta. Bilden finns med förklaring på itpedagoger.se. Jobbar du med IT, IKT eller vad du kallar det för, så är sajten något för dig. Gå in och kolla och bidra gärna!

När jag satt ouppkopplad på tåget igår, ångrade jag nästan att jag hade skrivit att vi bloggare hade suttit och pratat pedagogik in på småtimmarna. Det låter ju inte klokt! Tråkigt och insnöat. Men när jag tänkte på hur vi bitvis hade skrattat så vi tjöt, så bestämde jag mig för att låta det få stå kvar. Så. Det är kvar.

Ett annat bloggprat hade jag på perrongen i Hornstull med Raz, en bloggare som jag aldrig tidigare hade träffat. Han mejlade och undrade om han fick lämna ett paket när jag ändå var i stan. Spooky… Men det skulle vara stort och lätt, så det borde inte innehålla knark. Eller? Nu ska jag förklara hur jag kunde gå med på en så farlig träff. Han och hans flickvän känner min man via sina bloggar och har träffats. Alltså inte så farligt. Men visst lät det så från början! Precis vad jag ville. Hur som helst, Raz tåg kom farandes…

…och så överlämnade han det. Ett paket som såg ut att innehålla en tavla. Han visade ett kort på den eftersom den var inslagen och skulle ges till min man och den föreställde, tada, David Copperfield i Iron Maiden David Coverdale i Whitesnake (Puh, tur att jag fick rättat till namnet på honom och gruppen innan någon hann se det fatala misstaget!). Som han vet att mannen gillar. Och som han hade målat bara till honom.

Jag kunde nästan ha börjat lipa över detta. Sen satt vi där och pratade om vad bloggandet gör med oss, hur vi möter människor som vi aldrig annars skulle ha mött och hur vi får betyda något för varandra. Raz och jag, två människor som aldrig tidigare hade träffats.

Tavlan ska nu få bästa platsen i vardagsrummet. Vill du se fler tavlor av Raz, så gå in här, men skynda dig att knipa en – han säljer till när och fjärran, så den du ser kan snart vara borta. Själv ska jag nog lägga in en beställning om en tavla med Bono, eller kanske hela U2, som motiv.

Som en liten parentes, måste jag berätta något som också handlar om bloggmöten och som jag inte vet om det är sant, men som jag berättar ändå. Enligt Jonas gick Elsa ”Nätkulturer” Dunkels förbi (Jo, det är sant, för jag såg henne) det lilla gänget som satt på restaurangen och var nervösa för att träffa oss andra på After Work Fair på Skolforum. De yrade något om att inbjudan hade gått ut på Facebook och att de aldrig hade träffat oss andra. Då sa Elsa med glimten i ögat:

”Det vet ni väl att man aldrig ska träffa någon i verkligheten som man bara har träffat på nätet!”

Varpå det lilla gänget höll på att dö av hjärtslag.

Allt enligt Jonas. Blame him, not me. Men ingen dog, så inte heller det mötet var så vidare farligt.

Ni som kommit hit för att läsa om Skolforum – gå in på vår jobblogg, där jag skrev om det idag. Det blir en viss tidsbesparing för mig att inte behöva skriva samma sak två gånger och jag kan istället ägna mig åt backhoppning. Alltså Wii Fit, min nya leksak. 🙂