Kategoriarkiv: Funderingar

Min syn på digital teknik

januari 18, 2014Funderingar, I media, Opinionitmamman

Skolan är het. Det är bra – bildning är viktigt. I går blev jag uppringd av Aktuellt som ville att jag skulle komma till kvällens program och diskutera digital teknik i skolan utifrån två skolreportage. Dessa skildrade hur olika skolan kan se ut när det gäller tillgång till och användande av datorer och pekplattor.

Nu blev det ingen tid i rutan för mig. Jag kunde inte kasta mig iväg till Stockholm med så kort varsel och att ta det via länk från Göteborg visade sig inte vara möjligt. Men vi hann med en förintervju innan det hela blåstes av. Den satte igång tankarna på hur ett resonemang skulle kunna se ut. Jag förstod på redaktionen att man hade hört något om att det fanns elever som skulle skriva mindre textmassa om de fick använda dator i skolan. Mindre? Mina erfarenheter säger något annat och jag letade febrilt i minnet efter forskning som visar på motsatsen. Att slänga ur sig: ”Forskning säger..” utan att namnge forskaren duger inte. Ingen kan kolla upp sådana påståenden och det är retoriskt förkastligt att använda sådana uttryck, enligt mig.

Namnet på forskaren som nyligen kommit ut med en rapport, Improving literacy skills through learning reading by writing: The iWTR method presented and tested, dök senare upp med hjälp av @cilladahlen på Twitter: Åke Grönlund, Örebro universitet. Hans studie visar följande angående om barn får använda IT-stöd i den tidiga läs- och skrivundervisningen:

Barnen lär sig läsa snabbare, det vill säga de får upp hastigheten i läsningen, men framför allt förbättras skrivandet och kommunikationsförmågan oerhört mycket. Eleverna skriver längre texter med bättre struktur, tydligare innehåll och ett mer genomarbetat språk. (forskning.se)

Skolforskarna Maria Westman och Eva Hultin har i Sandviken sett liknande resultat, även om man arbetar något olika på de olika ställen där studierna har genomförts.

I min egen undervisning har jag under de 20 år jag varit lärare också sett denna utveckling. När digital teknik används genomtänkt kan det öppna för att ta snabbare steg i lärandet. Elever som med teknikens hjälp kan komma åt skrivandets hantverk och läsningens mysterier, kan hinna ägna sig åt mer djupgående uppgifter. Som att själva få läsa och diskutera skönlitteratur tidigt.

Datorer och böcker står enligt mig inte i något motsatsförhållande. Mina elever är läsare av stora mängder skönlitteratur och vi hade redan i årskurs ett hunnit gå på djupet i texter. De spännande frågorna har fått infinna sig. Tekniken kan hjälpa oss att öva ett källkritiskt förhållningssätt på olika sätt och med dess hjälp har vi kunnat inhämta kunskap utan att motoriken alltid har satt stopp. (Detta utan att vi är överösta av tekniska hjälpmedel. Hade vi haft mer, hade vi kunnat göra mer, man använder det man har.) Jag berättar mer om vårt arbete i ett kapitel i antologin Interaktiva medier och lärandemiljöer av docent Elza Dunkels och professor Simon Lindgren, Umeå universitet, som kommer ut i vår.

Samtidigt är tekniken i sig är ingen undergörare. Inte om man inte hjälper eleverna vidare i den digitala verklighet vi står inför. Om allt vi gör är att skriva Word-dokument eller låta eleverna söka fritt utan handledning. Om vi inte följer läroplanens text om att lära sig olika uttryck eller om kommunikationens betydelse, om vi inte ägnar sig åt de viktiga frågorna som utvecklar elevernas nyfikenhet att vilja lära mer, då kommer vi kanske inte se resultat. Om vi suckar över elevers nätanvändande på fritiden och anammar en minsann-mentalitet där världarna krockar. Så som vi vuxna ofta gör när vi ska diskutera digital teknik utifrån olika synsätt. Som väl är har vi en läroplan, Lgr11, som är tydlig med att

Läraren ska:
ta hänsyn till varje enskild individs behov, förutsättningar, erfarenheter och tänkande. (Kap. 2)

Det står så oavsett om vi tycker att det går att följa eller inte. Jag menar att vi inte kan ha en minsann-mentalitet där vi utgår ifrån vårt eget tyckande, utan att ha en gnutta nyfikenhet inför våra elevers kunnande.

Och det går att skaffa sig denna nyfikenhet i sin profession. Tidsbrist kan aldrig ursäkta att inte vara nyfiken på sina elever.

För eller emot digital teknik i skolan? Jag är för bildning. Jag är för det djupa kunnandet. Digital teknik kan underlätta, men om det på allvar ska kunna göra det får vi vara nyfikna inför varandras erfarenheter och de goda exempel som finns.

John Hattie och hur man kan läsa hans studie

oktober 4, 2013Annat, Funderingar, Opinionitmamman

John Hatties stora studie var på tapeten i Varberg idag när flera talare bidrog med sin syn på densamma. Jag tror att många av er känner till Hattie och hans tal om effektstorlek. Ofta slänger man sig med siffrorna från studien när man ska tala om vad som ger effekt för eleverna i deras lärande och vad som inte ger lika stor effekt. Bosse Larsson, James Nottingham, Bengt Lennartsson och Bitte Sundin fördjupade och problematiserade på ett nyanserat och mycket intressant sätt.

Ta det här med läxor. Det är hett. Enligt Hatties studie ger det en effekt på 0,29, alltså når det inte upp till 0,40 som är det magiska talet för märkbar effekt. Förenklat kan man då säga att läxor är något dåligt. Men det kanske inte är så enkelt. Tittar man på effekten flör yngre elever upp till 10- 11-årsåldern är effekten 0,01, alltså typ ingenting. Däremot inte sagt att barn far illa av att uppmuntras till att läsa böcker hemma, att bygga koja och där läsa för nallen och pappa. Att få ett förhållande till böcker. Det är en sorts läxa. För äldre barn, tonåringar, är siffran 0,54. Där ger läxor effekt. Men inte vilka läxor som helst. Det är just det, Hatties studie används ofta för att passa våra egna syften och slängs in lite här och där. Tillbaka till läxorna – de heta. Om man ger elever i uppdrag att fundera på eller ta reda på något inför ett arbetsområde, ger det hela 0,90 i effekt. Förförståelsen gör att man kommer lättare in i och kan ta till sig det man sedan ska arbeta med. Men är sådana läxor självklara? Eller är det mest repetitionsläxor som ges? Det är kanske inte så enkelt, inte så svart eller vitt. Det finns fler saker att väga in, men jag lämnar det här just för tillfället.

En annan intressant sak var att flera av talarna refererade till kopplingen mellan Carol S. Dweck och Hattie. Jag har skrivit om henne i min bok Digitala verktyg och sociala medier i undervisningen och hur viktigt det är med på vilket sätt vi talar med elever och får dem att utveckla en vilja att ta sig an utmanande uppgifter. Hur vi kan stjälpa eller hjälpa genom vårt förhållningssätt och hur viktigt det är att vi är medvetna om det. En nyhet var att Dweck kommer till Sverige september 2014. Var, när, hur visste de inte, men jag ska hålla utkik.

Som med all forskning, så även Hatties omfattande sammanställning – det ÄR inte. Det indikerar något. Det ska nagelfaras. Inget konstigt med det. Invändningar och funderingar kring Hatties studie har bland annat gällt att materialet mest har hämtats från undersökningar i engelskspråkiga länder, inte från Sverige. Det kan vara svårt att överföra effekten av minskad klasstorlek (endast 0,2) på våra förhållanden när man har tittat på stora klasser i länder där eleverna är vana vid ett annat arbetssätt. Det kan vara så.

Man måste också ställa sig frågan: Även om det ger liten effekt kanske något inte ska ratas helt? Inte om insatsen som krävs är låg. Det ger ändå viss effekt. Det kan vara värt att tänka på om vi vill komma ifrån det svart-vita när vi talar om studien.

Annat värt att notera:

Lärares relation med elever, att eleverna känner sig sedda av läraren ligger på 0,72. Gränsen går vid 0,40, remember?
Lärares tydlighet med vad som förväntas av eleverna ligger på 0,75.
Det pratades om feedback som också ligger på 0,75, men med det menas lärares feedback av varandra. Elevers feedback av undervisningen. Elever ger varandra feedback i väldigt stor utsträckning, dock ofta med uttryck som ”Äh!” och liknande. Inte så genomtänkt. De behöver lära sig hur man ger feedback. Det är ingen medfödd gåva man föds med.
När jag ändå rabblar spännande siffror kan jag lika gärna dra självskattning av elevers förväntningar/ betyg: 1,44. Det är viktigt att få redskap att tänka till och fundera över sitt lärande.
Eleverna behöver få känna att de får ett genombrott i sitt lärande – att det är spännande att inte kunna men att få vara med på en läranderesa. Och då är vi tillbaka till Dweck. Vi kan inte slänga ur oss feedback till eleverna som: ”Fint!”, ”Bra!” i tid och otid. Vem vill då prova nya svåra saker? Tänk om det inte blir fint och bra? Nej, vi behöver uppmuntra risktagande och annorlunda tankesätt. Vi behöver fråga hur eleven tänkte och vara uppriktigt intresserade. Något man går in för på till exempel Stonefields school i Nya Zeeland. Värt att kolla in.
Eleverna behöver få hjälp att veta vart de är på väg, hur stora framsteg de gör och vad nästa steg är. Det är inte att beröva dem något slags spänningsmoment, det är att ge plats för kreativitet.

Jag har antecknat massor av fler intressanta saker, men det här var ett axplock. Vi var flera från vår skola på konferensen och jag lovar att vi inte kommer släppa utmaningen att få skolan att bli utmanande och viktig för våra elever. Det är spännande att leva.

Är det självklart att använda Facebook som intranät i skolan?

augusti 6, 2013Facebook, Funderingar, Opinion, Sociala medieritmamman

För några år sedan: ”Nä, ungdomarna är inte på Facebook. Det är ett ställe för vuxna.”

Senare: ”Oj, nu har ungdomarna hittat till Facebook. Vad bra, då kan vi samsas där.”

Och så hände det sig att vuxna skulle nätvandra på Facebook, lärare skulle bli Facebookvänner med elever (med ett lärarkonto alltså, för vem vill egentligen vara vän med sina elever?!) och skolan skulle skicka meddelanden via kanalen. Allt var vuxenbra. Allt var rätt. Man fanns till hands.

Det låter så bra och jag har tyckt att det har verkat fint. Men jag vill att man vågar kika närmare på saker och inte kopplar bort förmågan att se efter om de verkligen är vad de verkar vara. Så därför har jag börjat fundera på några saker. Det är bara några ofarliga funderingar. Lovar.

Några ungdomar berättar att.. (Nu kommer det!).. de inte orkar med Facebook längre.

Det handlar ändå bara om att få så många likes som möjligt. Vadå? Jo, de berättar om hur bilder läggs upp och hur användaren sedan efter ett tag taggar sig själv i bilen för att den ska synas så många gånger som möjligt. Allt för att få optimalt med likes. Om du inte får likes är du nämligen en loser. Så en del har slutat lägga ut något för att slippa bli utan tillräckligt många likes.

Det är den här kanalen många skolor använder för att nå elever med snabb information eftersom det är ”där eleverna är”. (Uppdaterat: Ofta har skolorna även andra kanaler så som lärplattformar för inlämningsuppgifter och annat. Facebook kan vara en liten del i det stora hela, men jag vill ändå fundera över det.)

En del skapar som sagt lärarkonto för att skilja på privatliv och lärarliv. Man vill ju inte att eleverna ska få veta allt om en. Då kommer frågan: Har man funderat på om eleverna vill att läraren ska veta allt om dem? Jo, jag vet att en del gärna vill det. Men de som inte vill? Ni vet, vi är olika. Då skapar en del skolor istället Facebookgrupper där information läggs ut. I en sådan grupp kan man dela information utan att vara Facebookvän med varandra. Om man vill vara på Facebook. Om det inte är en pina att gå in på communityn och se alla obefintliga likes.

Men om vuxna nätvandrar och tvingar barnen att vara Facebookvän med en själv, så att man kan se att alla uppträder juste? Då borde det väl funka? Om man kollar så att de har ett vårdat språk och inte mobbar? Jag tror det kan ge en falsk trygghet. Har du koll på det där med bilder som läggs upp och sedan taggas och sedan..? Allt för att öka mängden likes? Syns det subtila i att frysa ut någon och aldrig ge likes? I att ignorera? Nej, det är svårt. Det blir en falsk trygghet som möjligen stillar vuxnas oro.

Jo, men på vår skola funkar det! Vi har frågat eleverna och de tycker det är okej att använda Facebook i undervisningen. 92% svarade det. Jaha. Roligt för dem. Tråkigt för de andra.

Under sommaren har jag kommit i kontakt med flera föräldrar som berättar att deras barn hatar Facebook och går in där så lite som möjligt.

Det har fått mig att börja fundera på om det är rätt att använda kanalen för information om läxor, uteblivna lektioner och annat i skolan. Om det är naivt. Eleverna kommer inte själva att dra läraren i skjortan och be hen om en annan kanal. Men om man använder skolans intranät eller en ren skoltjänst som Edmodo eller liknande, kommer eleverna använda den då? ”Det var ju så dåligt med inloggningar från elevernas sida där innan vi började använda Facebook”. Mm. Kanske för att allt även delades ut på papper? För att de inte fick ansvaret att logga in? För att man hade en krånglig tjänst? Som lärare kanske man inte är medveten om att det kan vara minst lika svårt att nå en del användare på Facebook. Man kan nämligen stänga av möjligheten att se uppdateringar som görs i Facebookgruppen på sin startsida. Som lärare kanske man inte har koll på att detta stängs av automatiskt om man varit inaktiv i Facebookgruppen under en viss tid. Då får man inte reda på vad som skrivs i gruppen om man inte aktivt klickar sig in där för att se om någonting har hänt.

Det där som verkar coolt och smart med vuxenglasögon – kanske bör vi se över det. Gå lite på djupet. För elevernas skull.

Så där, det var min fundering. Du har rätt till din. Ingen fara. Bara det funderas. Hej!

Webbcoast 2013 – en rapport

mars 17, 2013Funderingar, Opinionitmamman

En 10-åring lär deltagarna fingervirka på egen session bland webbfolk och nördar! Vi följde tråden..

och där var hon. Och där virkades det. Jag livesände.

Det är sådant som kan hända på en knytkonferens som Webcoast. En knytkonferens, eller en unconference, är ett ställe där deltagarna själva skapar innehållet genom att sätta upp vad de vill prata om på en grid, ett rutnät av lappar som visar vart man ska ta vägen och när. Ungefär så.

Det är inte många skolmänniskor här, däremot webbutvecklare, mediafolk och sådana som bara har en stor kärlek för vad man kan göra med hjälp av webben. Att vara i ett sådant sammanhang ger mig mycket. Förlåt alla skolmänniskor, jag tycker om er också – lovar! Men det är här och på Sweden Social Web Camp som jag hittar de riktigt djupa kunskaperna om webb som jag har nytta av i mitt arbete. Sådant jag kan överföra på min arbetsvardag och koppla till skolans styrdokument. Det är i sådana sammanhang jag kan diskutera med andra utanför min vanliga sfär och få andras perspektiv som berikar. Jag har absolut inget emot rena skolkonferenser. Men jag kan fundera över det här med att åka dit år efter år utan att hitta till andra sammanhang där man pratar om lite andra saker. Kanske är man rädd att vara den som ingen känner igen? Att hamna utanför tryggheten? Nu behöver naturligtvis inte alla tycka som jag. Alla kanske inte heller vill lägga sin fritid på att göra något så roligt som Webcoast. Så kan det vara.

Så vad ska jag rapportera härifrån? Inte så mycket och så ingående, tror jag. Konferenser innebär möten som måste upplevas på plats. Men en kort sammanfattning:

En bra grej som jag lyssnade på var det här med ryktessperidning på nätet. Lukasz Lindell berättade om hur ryktet med felaktiga iPhoneskruvar fick spridning och hur alla länkade tillbaka till en enda felaktig ursprungskälla. Och hur ryktet om likheten mellan Lincoln och Kennedy är galet, men sprids ändå. Intressant och viktigt att ta upp som exempel i skolan med elever som är så gamla att det rör dem. Utifrån det kan vi prata viktigt lärande om källkritik i dag. Sonen, som går på gymnasiet och som till och från var med och filmade som någon slags frivillig praktikant till Falkevik & Danehav, rankade hans session högt. Det var helt enkelt intressant. Länk kommer senare.

Deeped pratade om Klout och vill du veta vad det är kan du följa sändningen här (Länk kommer senare).

Han och Sarah Larsson Bernhardh pratade också om sociala medier och trender. De tog också upp vad som ligger bakom varför vi delar i sociala nätverk: Vi vill verka smarta, vi vill vara en del av en grupp (tummen upp för dem som ingår i de rätta sammanhangen), vi vill skratta i grupp (dela roligheter) och vi vill säkerställa vår sociala ställning. De pratade om lifelogging och vad det kan innebära och de pratade om vad second screen innebär, detta att vi ser på TV på en skärm medan vi samtidigt är uppkopplade på mobil eller annat. Något att tänka på för dem som ansvarar för webb i skolor och kommuner inte minst. Responsiva webbplatser är viktiga. Det är viktigt för användarna och därmed eleverna (min reflektion). (Även här kommer det att komma en länk.)

Tomas Linderoth och Livia Norström från Högskolan Väst pratade om hur de arbetar med öppenhet i sina kurser. De har märkt att studenterna når mycket bättre resultat om de som examination måste dela sina kunskaper och ge feedback till varandra, än om de ska examineras i en tentaform där ingen mer än läraren ser eller kan ge feedback. De menar också att studenter har stor nytta av att lära sig nätverka genom att använda webbverktyg som till exempel WordPress istället för att bara använda stängda lärplattformar. När de går vidare i livet har de inte särskilt mycket hjälp av de gamla lärplattformarna..

Malin och Stanley Ekelund pratade om hur man eventuellt kan påverka genom sociala medier. Vad är vardagsdemokrati idag? De använde konkreta exempel och öppnade för diskussion. Ingen inspelning finns från denna session.

Jag höll en visning av webbplatsen som vi arbetar med i min klass. Det blev en bra diskussion med input från olika yrkeskategorier och det tackar jag för. Via tweetsen förstod jag att flera av samtalsdeltagarna fick ut en hel del av sessionen – bra om vi kan få inspirera varandra.

Slutligen höll Stellan Löfving en dragning om hur han och David Stark har crowdsourcat fram en bok: Skum kanin med ananassmak. Personligen ligger det mig varmt om hjärtat. Varsågoda:

Det var Webcoast för mig i år. Ljus, rök, hög musik och quiz ingick också, precis som det ska göra på en knytkonferens, men det – det får ni själva uppleva på plats nästa år om ni vill.

Eleverna – mina medarbetare

mars 7, 2013Funderingar, Opinionitmamman

Min elev är filmproducent.

Eller, han är ju inte min elev längre. Men han var det för jättedölängesen. Så därför kommer han alltid att vara min elev för mig. För ett tag sedan hittade jag honom på Twitter – en märklig känsla. Han som inte var mer än 10 år, hur..? Aha, de växer. De har ett liv efter att vi har sagt hejdå. Det visste jag ju. Egentligen.

Nu tog jag kontakt och frågade om mina nuvarande elever kunde få ställa några frågor inför ett filmarbete som de skulle göra. Filmproducenten var vänlig och svarade ja. Så nästa vecka ska det ske. Gott! Bra för arbetet!

Jag tänker en del på det där. Vi kommer med sannolikhet att arbeta tillsammans med flera av våra elever även när de har gett sig vidare ut i livet. Det blir så när skolan får vara en del av samhället. Och jag tänker att det vore bra att tänka på det redan nu när vi umgås i klassrummet. Dessa elever, de är mina medarbetare. Jag kommer på sätt och vis att få stå till svars för hur jag bemötte dem, när vi senare ses. Vad gjorde jag av min ledarroll i klassrummet? Ledde jag eleverna med respekt och med en syn på dem som medarbetare och medmänniskor, eller ledde jag dem med en annan syn?

Det där är min fundering just nu. Den tål att arbetas med.

Bettmässan 2013 – en rapport

februari 3, 2013Funderingar, Opinionitmamman

Bett-mässan är över för i år, alltså den stora utbildningsmässan som hålls i London varje år och dit mängder av svenskar åker. Jag fick åka dit för Datorn i utbildningens räkning tack vare Guldäpplejuryns särskilda pris som jag fick 2012. Tackar för det. På plats höll jag två föreläsningar i Lärarförbundets regi som handlade om hur vi arbetar med webbpublicering i vår klass. Fast egentligen inte.

Egentligen handlar allt om förhållningssätt till lärande och om hur vi som pedagoger kan hjälpa elever att utveckla en nyfikenhet att lära. Att komma vidare. Det handlar om hur vi möter eleverna där de är, utifrån de styrdokument vi har. Om att hjälpa eleverna att skapa viktiga lärtillfällen där deras arbete kan berikas av och berika andra. Jag kan inte säga att jag är en superlärare, äpplepris till trots, utan jag lär, gör misstag och lär igen. I detta måste jag lägga bort en eventuell talanginställning och visa på det livslånga lärandet, allt för att kunna delta i ett fördjupat lärande och inte bara ett ytligt. Eleverna måste få se det. Ja, om detta handlade föreläsningen tillsammans och hopbakat med datorer, pekplattor och sådant som underlättar vissa saker, men förhoppningsvis utan apphysteri och quick fixes.

Jag lyssnade också på Ulrika Ryan, vinnare av Guldäpplet 2012, som föreläste om hur man kan arbeta med matematik i år F-3. Riktigt bra och intressant. Det jag särskilt tar med mig från föreläsningen är hur man kan låta eleverna filma varandra när de berättar om problemlösning i olika situationer. De använder i förväg bestämda begrepp och förklarar samtidigt som de visar en lösning. Jag har ibland filmat mina elever när de har diskuterat matematik, för att kunna lyssna på resonemanget i efterhand, men självklart kan eleverna själva göra det. Ulrika berättade om hur hennes elever övade respons och utvecklande av resonemang på det viset.

Vi två höll några guidade turer på själva mässan. Lite roligt var att Stephen Heppell dök upp i vårt lämmeltåg och lät sig fotograferas.

De montrar vi visade kommer vi att skriva om i Datorn i utbildningen, så jag gör inget dubbeljobb och drar det här också. Texten är inte skriven ännu. Men det är kanske inte mässan som egentligen ger mest, utan alla möten runt omkring. Och de var många och har lett till nya samarbeten och infallsvinklar. Det är ju så med möten.

Jo, så lyssnade jag på Sir Ken Robinsson också. Han som med hjälp av stand up pratar om kreativitet och att lärare måste möta sina elever och ta vara på deras talanger. Där hade jag velat höra mer om hur man kan utveckla så kallade talanger. Jag tror nämligen stenhårt på att det går att göra det och inte på att vi alltid måste vara talanger inom något från början. Det är aldrig kört. Jag har läst hans senaste bok, nyutgåvan av Out of our Minds och sett hans Ted Talks, så jag drogs kanske inte med i väckelsemötets starkaste andevindar. Han har tagit upp det han sa under föreläsningen tidigare. Men han har viktiga saker att säga. Fast kanske, kanske att vi som satt är redan hade koll på vikten av hans budskap.

Kanske att det är dags att gå vidare och diskutera djupare. En tanke. Men det var en bra show.

Stephen Heppell, han som gick vår guidade tur ni vet, var med och talade på Diu Scandinavian Session där representanter från de nordiska länderna deltog. Jag hann inte lyssna så mycket, men jag hann höra Heppell säga: We can mend this world with learning. But we must seduce them. Med det menade han att om barn ska lockas av att vilja lära, måste vi ha något viktigt att erbjuda dem. Vi kan inte trava på i gamla hjulspår utan glöd och engagemang. Han pratade också om vikten av att de nordiska länderna förändrar lärarutbildningen så att den passar vår tid, om ändamålsenliga lokaler och om att föräldrar, elever och lärare engageras och involveras i lärandet.

Engagemang alltså. Jag skulle vilja att vi kunde börja jobba med det ordentligt.

Nu tar jag med mig de införskaffade badges-hållarna från Bettmässan, som eleverna ska ha på sina viktiga uppdrag.

Jag tar också med mig min nya gula rastvärdscape , åker hem och funderar på hur jag kan utveckla mitt rastvärdskap och annat viktigt. För jag längtar efter dem nu, de som skolan är till för – eleverna.