Ett nytt outforskat år. Det bara ligger där framför oss. Orört.

Jag vill inte spekulera för mycket i vad som kommer att hända, men en sak vill jag spåna kring. Det kommer att bli sämre innan det blir bättre.

Va?

Uttalandet är hämtat från Nikke Lindqvists bloggrubrik till ett inlägg där han bland annat skriver:

Kloka människor omkring mig har sagt att felet med sociala medier är att vi plötsligt faktiskt kan läsa vanliga människors tankar. Och de tankarna är inga vackra, stora tankar, utan oftast små, trångsynta elakheter.

Och jag tänker att, ja, det kan nog stämma.

För några år sedan innan gemene man hade kastat sig ut i de sociala medierna, var tonen ganska trevande och hjärtlig i dessa medier. De som kommenterade varandras bloggar (det var ytterst få lärare som bloggade under förra årtiondet) hade oftast en trevlig ton. Man kunde tycka olika, jovisst, men tonen – den var sällan tillplattande. Det handlade inte så mycket om en minsann-mentalitet, utan mer om nyfikenhet och lycka över nyfunnen vänskap.

Den där lyckan kan man se i mångas uppdateringar på Twitter och andra ställen nu också. Människor som lovprisar olika forum för just nyfunnen vänskap. Det är väldigt fint. För det ger människor något. Alla går vi igenom olika faser och den där lyckofasen; kan man hitta den, då har man något att glädjas över.

Men. När så många nu kastar sig ut i sociala medier, då hamnar en del lite snett ibland. Det kanske inte är meningen, men så faller man in i ett sätt att ta plats. Man plattar till, trots att man kanske inte ser på sig själv som en som egentligen sysslar med sådant. Härskartekniker används utan att man kanske är medveten om det. Man kan hitta människor som gör så i olika facebookgrupper. Man kan hitta dem på Twitter. Man kan hitta dem på många ställen, precis som man kan hitta dem i personalrum.

Oförmåga att lyssna och ovilja att lära av andra drabbar till slut andra. En chef addar en anställd som vän på facebook. Människor som blivit addade berättar hur de inte har vågat neka chefen tillträde till den personliga sfären. Andra berättar om hur de måste ta del av sin chefs sexistiska skämt i nämnda forum. Chefen har inte koll på att det ibland till exempel kan vara värt att fundera på om det är bättre att använda sig av facebookgrupp, än att vara personlig vän med anställda. Och vem ska våga föreslå chefen ett mer genomtänkt användande av sociala medier? (Lugn, det handlar inte om min chef, så ingen behöver slå på stora trumman över detta.)

Tonen visar sig även var hård i kommentarsfält på nyhetssajter och bloggar, som vågar ta upp viktiga samhällsfrågor. Där är det ofta vuxna som kommenterar hetskt och hatiskt. Vi kan förfasa oss över ungdomars nätvanor, men ta en en titt på en 50-årig medelsvenssons sätt att interagera med andra. Ryggdunk där, tillplattande där. I köttrymden likväl som i cyberrymden. Det är inte alltid vackert.

Så det får nog bli sämre innan det bli bättre. Det är ju ändå bra att fler och fler deltar i debatter och forum. För demokratins skull. Men jag försöker att inte delta i snäva facebokgrupper och Twittertrådar där luften inte är fri och där diskussionen inte leder någonstans. Facebook har många skogsdungar där luften är klar och hög.

Jag ser med tillförsikt fram emot 2013 och vill önska dig ett riktigt gott nytt år – ett år då köttrymden likväl som cyberrymdens yta kan användas till att skapa goda relationer och lyfta andra. Ett år då vi vågar prata om det.

”Man måste arbeta i klass för att kunna prata om skola på ett trovärdigt sätt.”

”Har du provat det i en klass och sett att det har fungerat?”

”Alla pratar om att lära med verkliga uppdrag, men så lämnar man det där och säger inte exakt hur!”

Dessa uttalanden är för mig en aning problematiska. Och faktiskt inte så lite.

Efter att under fyra år på olika sätt ha arbetat med att handleda lärare när det gäller IT, arbetar jag nu som lärare för elever igen. Det är oftast fantastiskt roligt. Jag får ju prova olika saker utifrån läroplanen tillsammans med mina elever. Tro nu inte att de är försökskaniner som jag testar knasiga saker på. Jag har rätt lång erfarenhet av att arbeta som lärare. Alla lärdomar vidareutvecklas, omprövas och vidareutvecklas igen. Det handlar om att tillvarata forskningsrön och beprövad erfarenhet samtidigt som man vågar vara lite äventyrlig i vissa stunder och vila i annat vid andra tillfällen.

Men varför är då citaten problematiska?

Trevor Dolan, forskare vid Stockholms universitet, satte ord på det under Rundabordsamtalet med olika forskare och erfarna pedagoger som hölls för några dagar sedan i TänkOms regi. Han menade att vi behöver mål för att hjälpa kreativiteten, men att uppfattningen att det finns ett sätt, en metod, som får det hela att hända, är farlig. Vi jagar ofta den där ”lösningen” och ”svaret” med stort S, men det finns inte. Tyvärr. Vi bör därför vara försiktiga med att definiera den bästa uppgiften som funkar i alla lägen. I en klass finns alltid en grupp individer. Läraren är också en individ. Det finns ingen metod som fungerar likadant för alla lärare. Inte heller för alla elever. Det kan vara en metod som fungerar just här och nu – i det här sammanhanget. Men inte i ett annat. Dolan menade istället att vi måste skapa en miljö i klassrummet där elever vågar ta risker, där det är okej att verkligen lära sig saker. Han menade också att vi måste uppmuntra lärare att våga ta risker. Det är då verkligt lärande kan ske. (Kolla klippet från samtalet 21 minuter in i filmen.)

Därför blir jag smått beklämd av tankarna om att enbart saker som har prövats i ett klassrum är värda att lyssna på. Eller att enbart de som just för stunden arbetar som lärare kan prata lärande.

Under mina år som pedagog utan klass tänkte jag ofta högt tillsammans med andra. Jag tror att det var till nytta för några. Nu arbetar jag som lärare och tänker fortfarande högt. Men jag anser mig inte vara mer trovärdig nu är tidigare. Vissa saker jag gör fungerar, andra kommer inte att göra det. Antagligen kommer jag inte att arbeta likadant som vi gör nu när det om några år är dags att få en ny etta. Elevernas uppdrag som nu bland annat handlar om att intervjua författare och journalister för att komma något på spåren, att göra egna spel som andra kan spela, eller att via klassens webbplats be andra elever komma med förslag på innehåll till det vi arbetar med kan mycket väl ha blivit helt andra uppdrag, som passar mycket bättre just där och då.

Metoder kan inspirera, men väldigt sällan plankas rakt av.

Låt oss fortsätta inspireras av andra. Men låt oss inte stirra oss blinda på om något har gjorts tidigare eller inte. För om vi gör det, tror jag att vi är på väg bort från det läroplanen, Lgr11, säger om att ta vara på varje barns tänkande och erfarenheter och skapa något utifrån det.

Det här är mina tankar och reflektioner utifrån vad jag har träffat på. Du behöver inte tycka som jag. Du behöver inte bli stött eller känna dig mindre värd om du har jagat svaret med stort S. Men det kanske är dags att kunna prata om det. För elevernas skull. För att våga ge sig ut på oprövad mark. Tillsammans.