Vi lever på 2000-talet. Saker och ting förändras i mycket snabbare takt än förr.  Vi måste se nya ingångsvinklar i lärandet, Oengagemang måste bytas ut mot engagemang. Vi behöver gå vidare och inte tro att lärandet sker på en plats vid en tidpunkt, utan istället ta vara på möjligheterna. Förr trodde man endast på stegvis inlärning: Först detta, sedan detta och sist det här.  Nu behöver vi vidga våra vyer, se parallellt lärande, att saker och ting vänds upp och ner och att vi kan samarbeta med andra på andra platser utanför klassrummet.

Förr var du en mottagare eller en producent. Nu är gränserna utsuddade. Vi lär genom att delta, producera, delge och diskutera oavsett rum. Vi har ett Great potential learning space som Heppell säger. Tillåter vi detta utrymme för lärande?

Heppell visar olika skolor där man har tänkt till när det gäller den fysiska byggnaden.  Lärande behöver inte ske i klassrum med bänkar i rader eller grupper – vi kan tänka om. Hur det ska se ut, finns det inget färdigt svar till. Grejen är att vi behöver tänka till. Kan eleverna få koncentrera sig på en sak? Kan vi ändra i schemat? Om vi kan det, kan vi verka för att eleverna ska lära sig på bästa sätt och inte bara fundera på hur vi ska kunna klämma in alla timmar som vi har tänkt att eleverna behöver för olika saker.

På Be Very Afraid kan du se en samling av kreativa digiatala grejer som elever har gjort. Heppells uttryck Every turned off device is a potentially turned off child kan nog stämma. Att få uttrycka sig föder lärande. Att producera ger engagemang.

Läs mer om vad Heppell säger här.