If I were a boy… sjunger Beyonce.
Som lärare i bland annat engelska gör det lite ont i mig. Det heter ju I was. Ju. (Uppdaterat: Smurfen och Carolina påminner om konditionalis. Så visst kan Beyonce sjunga så. Ju. Tack för språkhjälpen! =) )
Idag nynnade jag med i låten The way I are som skvalades ut på radion. Fel igen! Det heter ju The way I am.
Men det är människor som pratar engelska varje dag som sjunger. Det kan ju det här. De pratar så.
Jag kommer ihåg när kompisen och jag var på språkresa i England. Mamman i familjen sa något och vi rättade henne: ”You said he play, but you should have said he plays”. Mamman surnade till, kanske inte helt på allvar, men hon sa till oss att vi skulle watch our tounges. Hon pratade som hon gjorde. Så var det med det.
Och då tänker jag på om alla grammatikövningar i skolan alltid gör oss till duktiga språkanvändare. Grammatik är nödvändigt. Man behöver förstå ett språks uppbyggnad. Men kan vi borra ner oss i grammatiken så till den milda grad att vi glömmer bort att använda språket i naturliga sammanhang? Och vad är ett naturligt sammanhang?
Ett ställe där ungdomar använder engelska är på nätet. Det är naturligt. Där måste de uttrycka sig. Kan vi spinna vidare på detta i skolan? En fundering idag efter att ha sett I love språk i Svt 2 där Anne-Marie Körling och Lisa Källemark-Haya pratade om språklektioner. Båda hade massor av bra saker att säga. Lisa som jobbar som språklärare på gymnasiet pratade bland annat om just hur viktigt det är att våga prata och inte fastna i att det måste vara rätt och perfekt. Tänk om jag hade fattat det under min skoltid, då kanske jag hade kunnat prata tyska idag. Efter sex års studier. Det hade varit bra.
Släpp språket loss, det är vår! Så tänker jag idag.

