Jag har varit på plats i Idrottssverige. Ni vet, stället där man ska lära sig laganda, kamratskap och postivism.

Sonen spelade handbollsmatch här i Hålan mot ett lag någon annanstans ifrån och våra killar förlorade traditionsenligt, denna gång med 24-10. Under matchen vrålade det andra lagets tränare med halvhysteriska spruckna röster och manade sitt lag till bättring. Sonens lags tränare ropade också, fast lite mer sansat och med ett visst inslag av uppmuntran i rösten.

Efteråt hörde jag hur vinnarlagets ena tränare sa till en av hemmalagets tränare:
”Det här var en av de sämsta matcher vi har spelat. Våra killar kan mycket bättre. Du vet, vi brukar vinna… bla, bla, bla…:” Senare hörde jag honom på nytt utanför omklädningsrummet. Nu diskuterade han en av spelarna, en som hade fått sitta på bänken mest hela matchen:
”Ja, han fick sitta där. Han kan ju inte ta instruktioner och då ska han inte vara med och spela heller. Hemma är han visst också som en Duracellkanin och så kan man ju inte ha det. Jag kallar det idrottsfostring, att han får sitta där och lära sig.”
De andra föräldrarna nickade förstående.
Jag mitt nöt höll klaffen, men tänkte att grabben kanske inte förstår alla vrål om att röra på fötterna. Han kanske viftar på tårna allt vad han kan inne i skorna utan att någon ser? Han kanske inte hör orden bakom tränarnas vredesutbrott?

När vi går därifrån säger hemmalagets ena tränare – han som inte har något barn i laget men som är tränare för att han tycker det är roligt:
”Det här var en av de bästa matcher vi har spelat! Vilka passningar! Som de har utvecklats de här killarna!”

Ett lag har återigen vunnit och ser purkna ut. Ett lag har återigen förlorat och ser glada ut. Jag vet vilket lag jag föredrar att min son är med i. 🙂