Han kommer hem idag.
Den bortreste sonen.
En hel vecka har jag varit utan honom och det har gått bra, men… han är ju bara tolv år! Och jag är bara 38.
Han har fått några förmaningar med sig på resan. En har varit att ringa en gång per dag. Har han gjort det? Nej. Så framåt sena kvällen har jag eller mannen ringt och ibland sms:at. Det har kunnat se ut så här:

Sms dag 1
Jag: ”Har du det bra?”
Sonen: ”Jepp.”

Sms dag 2
jag: ”Du kan väl ringa när du får tid.”
Sonen: ”Vrf?”

Så han verkar ha haft det alldeles utmärkt utan oss i en hel vecka. Jag får vänja mig. Men när han kommer hem åker skylten och ballongerna upp:

Nej, jag skojar bara. Nu blev du en aningens aning orolig! Jag ska vara helt opinsam och normal. Bara ge honom en kram som man tappar andan av.

Familjen far iväg åt alla håll. Mannen och ena sonen har kommit fram till Falun där de ska åka skidor. Den andre sonen är skjutsad till kompisen och ska åka med honom och hans familj till Idre imorgon bitti. Det är bara 4-åringen och jag som håller ställningarna här hemma. Konstigt och tomt.
Men jag försöker att se det positivt. När 4-åringen har lagt sig kan jag ha hela soffan för mig själv.
Ovanligt.
Konstigt.
Men jag ska klara det.

När jag skjutsade äldste sonen till hans kompis förmanade jag honom som jag alltid gör när han ska iväg en längre sväng från hemmets trygga vrå. Det blev det gamla vanliga om

• att ta det lugnt i backen.

• att inte kasta sig handlöst utför när man inte vet var det hela ska sluta.

Men det blev inte bara förbud, utan även påbud. Man vill ju uppmuntra när det går.

Fast snart är man där igen och förmanar.

Vad skönt när de är hemma igen.

De har gått hem nu. Alla 10-åringar lämnade kalaset med alla ben i behåll.
Ett tag såg det riskabelt ut.
Efter att paketen hade slitits upp for de ner i källaren, stängde in sig i ett rum, släckte lamporna och lekte ”Vi attackerar varandra med de stora löstagbara armstöden som hör till soffan och med den hårdpumpade fotbollen.” Det verkade vara en kul lek…
Så drog vi fram vårt trumfkort – det som skulle rädda kalaset: Filmen Kung Fu Panda.
Mannen och jag tittade på barnen som skrattade och var uppslukade av filmen och gratulerade oss själva med självbelåtna miner till ett lyckat val.
Ända tills filmen var slut och alla grabbar började leka.
Kung Fu Panda.
Alla ville vara den stora pandan som bufsade bort allt som kom i dess väg med den stora tjocka magen.
Det gick rätt vilt till här ett tag.
Men nu är det lugnt. Bara det beskedliga Körslaget på tv. Lugn och ro.
Åtminstone en stund till innan det är dags att hämta äldste sonen på disco.
Hoppas han har dét bra…
Kung Fu Panda inom hemmets väggar kanske inte är så farligt ändå. Om man tänker efter.
Jag åker nog dit lite tidigare och sätter mig och spanar.
Säg det inte till någon bara.
Man vill ju inte vara en hönsmamma.

Nedräkningen har börjat. Om 6 timmar kommer de – tioåringarna. Dags för årets barnkalas alltså.
Tidigare år har detta inträffat på något av alla de barnkalas som har gått av stapeln i vårt hus:

• En parvel drog fram en stol och höll på att ramla ut från ett takfönster. Jag lyckades få tag i ett ben.
• Två försökte döda varandra med träsvärd. När inte det gick hittade de några boxhandskar och provade med dem. De lyckades nästan.
• En krake satt tyst vid kalasbordet. Efter en stund kräktes han ut över hela duken.

Det är sådant man får räkna med. I ett försök att undvika ovanstående har vi tidigare försökt att sprida ut barnen. Gett dem uppdrag att lösa ute i skogen bredvid huset. I hällregn. Fy vad taskiga vi är! ”Medtag oömma kläder” visade sig uppfattas som ”Medtag sandaler och framför allt ingen jacka”. Pulkakalas med korvgrillning i trädgården trodde vi också skulle bli en hit. Det var det också. I fem minuter. Sedan ville det första barnet gå in.
I år blir det inga sådana försök. Det blir film projicerad på väggen. Barn med chips i mun och festis i handen. Jag tror de tycker att det är OK det också.

Fast nu snöar det! Om man skulle skicka ut dem i pulkabacken ändå.. Med sandalerna på.
Hur som helst, wish me luck!