Min elev är filmproducent.

Eller, han är ju inte min elev längre. Men han var det för jättedölängesen. Så därför kommer han alltid att vara min elev för mig. För ett tag sedan hittade jag honom på Twitter – en märklig känsla. Han som inte var mer än 10 år, hur..? Aha, de växer. De har ett liv efter att vi har sagt hejdå. Det visste jag ju. Egentligen.

Nu tog jag kontakt och frågade om mina nuvarande elever kunde få ställa några frågor inför ett filmarbete som de skulle göra. Filmproducenten var vänlig och svarade ja. Så nästa vecka ska det ske. Gott! Bra för arbetet!

Jag tänker en del på det där. Vi kommer med sannolikhet att arbeta tillsammans med flera av våra elever även när de har gett sig vidare ut i livet. Det blir så när skolan får vara en del av samhället. Och jag tänker att det vore bra att tänka på det redan nu när vi umgås i klassrummet. Dessa elever, de är mina medarbetare. Jag kommer på sätt och vis att få stå till svars för hur jag bemötte dem, när vi senare ses. Vad gjorde jag av min ledarroll i klassrummet? Ledde jag eleverna med respekt och med en syn på dem som medarbetare och medmänniskor, eller ledde jag dem med en annan syn?

Det där är min fundering just nu. Den tål att arbetas med.

Bett-mässan är över för i år, alltså den stora utbildningsmässan som hålls i London varje år och dit mängder av svenskar åker. Jag fick åka dit för Datorn i utbildningens räkning tack vare Guldäpplejuryns särskilda pris som jag fick 2012. Tackar för det. På plats höll jag två föreläsningar i Lärarförbundets regi som handlade om hur vi arbetar med webbpublicering i vår klass. Fast egentligen inte.

Egentligen handlar allt om förhållningssätt till lärande och om hur vi som pedagoger kan hjälpa elever att utveckla en nyfikenhet att lära. Att komma vidare. Det handlar om hur vi möter eleverna där de är, utifrån de styrdokument vi har. Om att hjälpa eleverna att skapa viktiga lärtillfällen där deras arbete kan berikas av och berika andra. Jag kan inte säga att jag är en superlärare, äpplepris till trots, utan jag lär, gör misstag och lär igen. I detta måste jag lägga bort en eventuell talanginställning och visa på det livslånga lärandet, allt för att kunna delta i ett fördjupat lärande och inte bara ett ytligt. Eleverna måste få se det. Ja, om detta handlade föreläsningen tillsammans och hopbakat med datorer, pekplattor och sådant som underlättar vissa saker, men förhoppningsvis utan apphysteri och quick fixes.

Jag lyssnade också på Ulrika Ryan, vinnare av Guldäpplet 2012, som föreläste om hur man kan arbeta med matematik i år F-3. Riktigt bra och intressant. Det jag särskilt tar med mig från föreläsningen är hur man kan låta eleverna filma varandra när de berättar om problemlösning i olika situationer. De använder i förväg bestämda begrepp och förklarar samtidigt som de visar en lösning. Jag har ibland filmat mina elever när de har diskuterat matematik, för att kunna lyssna på resonemanget i efterhand, men självklart kan eleverna själva göra det. Ulrika berättade om hur hennes elever övade respons och utvecklande av resonemang på det viset.

Vi två höll några guidade turer på själva mässan. Lite roligt var att Stephen Heppell dök upp i vårt lämmeltåg och lät sig fotograferas.

De montrar vi visade kommer vi att skriva om i Datorn i utbildningen, så jag gör inget dubbeljobb och drar det här också. Texten är inte skriven ännu. Men det är kanske inte mässan som egentligen ger mest, utan alla möten runt omkring. Och de var många och har lett till nya samarbeten och infallsvinklar. Det är ju så med möten.

Jo, så lyssnade jag på Sir Ken Robinsson också. Han som med hjälp av stand up pratar om kreativitet och att lärare måste möta sina elever och ta vara på deras talanger. Där hade jag velat höra mer om hur man kan utveckla så kallade talanger. Jag tror nämligen stenhårt på att det går att göra det och inte på att vi alltid måste vara talanger inom något från början. Det är aldrig kört. Jag har läst hans senaste bok, nyutgåvan av Out of our Minds och sett hans Ted Talks, så jag drogs kanske inte med i väckelsemötets starkaste andevindar. Han har tagit upp det han sa under föreläsningen tidigare. Men han har viktiga saker att säga. Fast kanske, kanske att vi som satt är redan hade koll på vikten av hans budskap.

Kanske att det är dags att gå vidare och diskutera djupare. En tanke. Men det var en bra show.

Stephen Heppell, han som gick vår guidade tur ni vet, var med och talade på Diu Scandinavian Session där representanter från de nordiska länderna deltog. Jag hann inte lyssna så mycket, men jag hann höra Heppell säga: We can mend this world with learning. But we must seduce them. Med det menade han att om barn ska lockas av att vilja lära, måste vi ha något viktigt att erbjuda dem. Vi kan inte trava på i gamla hjulspår utan glöd och engagemang. Han pratade också om vikten av att de nordiska länderna förändrar lärarutbildningen så att den passar vår tid, om ändamålsenliga lokaler och om att föräldrar, elever och lärare engageras och involveras i lärandet.

Engagemang alltså. Jag skulle vilja att vi kunde börja jobba med det ordentligt.

Nu tar jag med mig de införskaffade badges-hållarna från Bettmässan, som eleverna ska ha på sina viktiga uppdrag.

Jag tar också med mig min nya gula rastvärdscape , åker hem och funderar på hur jag kan utveckla mitt rastvärdskap och annat viktigt. För jag längtar efter dem nu, de som skolan är till för – eleverna.

Ett nytt outforskat år. Det bara ligger där framför oss. Orört.

Jag vill inte spekulera för mycket i vad som kommer att hända, men en sak vill jag spåna kring. Det kommer att bli sämre innan det blir bättre.

Va?

Uttalandet är hämtat från Nikke Lindqvists bloggrubrik till ett inlägg där han bland annat skriver:

Kloka människor omkring mig har sagt att felet med sociala medier är att vi plötsligt faktiskt kan läsa vanliga människors tankar. Och de tankarna är inga vackra, stora tankar, utan oftast små, trångsynta elakheter.

Och jag tänker att, ja, det kan nog stämma.

För några år sedan innan gemene man hade kastat sig ut i de sociala medierna, var tonen ganska trevande och hjärtlig i dessa medier. De som kommenterade varandras bloggar (det var ytterst få lärare som bloggade under förra årtiondet) hade oftast en trevlig ton. Man kunde tycka olika, jovisst, men tonen – den var sällan tillplattande. Det handlade inte så mycket om en minsann-mentalitet, utan mer om nyfikenhet och lycka över nyfunnen vänskap.

Den där lyckan kan man se i mångas uppdateringar på Twitter och andra ställen nu också. Människor som lovprisar olika forum för just nyfunnen vänskap. Det är väldigt fint. För det ger människor något. Alla går vi igenom olika faser och den där lyckofasen; kan man hitta den, då har man något att glädjas över.

Men. När så många nu kastar sig ut i sociala medier, då hamnar en del lite snett ibland. Det kanske inte är meningen, men så faller man in i ett sätt att ta plats. Man plattar till, trots att man kanske inte ser på sig själv som en som egentligen sysslar med sådant. Härskartekniker används utan att man kanske är medveten om det. Man kan hitta människor som gör så i olika facebookgrupper. Man kan hitta dem på Twitter. Man kan hitta dem på många ställen, precis som man kan hitta dem i personalrum.

Oförmåga att lyssna och ovilja att lära av andra drabbar till slut andra. En chef addar en anställd som vän på facebook. Människor som blivit addade berättar hur de inte har vågat neka chefen tillträde till den personliga sfären. Andra berättar om hur de måste ta del av sin chefs sexistiska skämt i nämnda forum. Chefen har inte koll på att det ibland till exempel kan vara värt att fundera på om det är bättre att använda sig av facebookgrupp, än att vara personlig vän med anställda. Och vem ska våga föreslå chefen ett mer genomtänkt användande av sociala medier? (Lugn, det handlar inte om min chef, så ingen behöver slå på stora trumman över detta.)

Tonen visar sig även var hård i kommentarsfält på nyhetssajter och bloggar, som vågar ta upp viktiga samhällsfrågor. Där är det ofta vuxna som kommenterar hetskt och hatiskt. Vi kan förfasa oss över ungdomars nätvanor, men ta en en titt på en 50-årig medelsvenssons sätt att interagera med andra. Ryggdunk där, tillplattande där. I köttrymden likväl som i cyberrymden. Det är inte alltid vackert.

Så det får nog bli sämre innan det bli bättre. Det är ju ändå bra att fler och fler deltar i debatter och forum. För demokratins skull. Men jag försöker att inte delta i snäva facebokgrupper och Twittertrådar där luften inte är fri och där diskussionen inte leder någonstans. Facebook har många skogsdungar där luften är klar och hög.

Jag ser med tillförsikt fram emot 2013 och vill önska dig ett riktigt gott nytt år – ett år då köttrymden likväl som cyberrymdens yta kan användas till att skapa goda relationer och lyfta andra. Ett år då vi vågar prata om det.

”Man måste arbeta i klass för att kunna prata om skola på ett trovärdigt sätt.”

”Har du provat det i en klass och sett att det har fungerat?”

”Alla pratar om att lära med verkliga uppdrag, men så lämnar man det där och säger inte exakt hur!”

Dessa uttalanden är för mig en aning problematiska. Och faktiskt inte så lite.

Efter att under fyra år på olika sätt ha arbetat med att handleda lärare när det gäller IT, arbetar jag nu som lärare för elever igen. Det är oftast fantastiskt roligt. Jag får ju prova olika saker utifrån läroplanen tillsammans med mina elever. Tro nu inte att de är försökskaniner som jag testar knasiga saker på. Jag har rätt lång erfarenhet av att arbeta som lärare. Alla lärdomar vidareutvecklas, omprövas och vidareutvecklas igen. Det handlar om att tillvarata forskningsrön och beprövad erfarenhet samtidigt som man vågar vara lite äventyrlig i vissa stunder och vila i annat vid andra tillfällen.

Men varför är då citaten problematiska?

Trevor Dolan, forskare vid Stockholms universitet, satte ord på det under Rundabordsamtalet med olika forskare och erfarna pedagoger som hölls för några dagar sedan i TänkOms regi. Han menade att vi behöver mål för att hjälpa kreativiteten, men att uppfattningen att det finns ett sätt, en metod, som får det hela att hända, är farlig. Vi jagar ofta den där ”lösningen” och ”svaret” med stort S, men det finns inte. Tyvärr. Vi bör därför vara försiktiga med att definiera den bästa uppgiften som funkar i alla lägen. I en klass finns alltid en grupp individer. Läraren är också en individ. Det finns ingen metod som fungerar likadant för alla lärare. Inte heller för alla elever. Det kan vara en metod som fungerar just här och nu – i det här sammanhanget. Men inte i ett annat. Dolan menade istället att vi måste skapa en miljö i klassrummet där elever vågar ta risker, där det är okej att verkligen lära sig saker. Han menade också att vi måste uppmuntra lärare att våga ta risker. Det är då verkligt lärande kan ske. (Kolla klippet från samtalet 21 minuter in i filmen.)

Därför blir jag smått beklämd av tankarna om att enbart saker som har prövats i ett klassrum är värda att lyssna på. Eller att enbart de som just för stunden arbetar som lärare kan prata lärande.

Under mina år som pedagog utan klass tänkte jag ofta högt tillsammans med andra. Jag tror att det var till nytta för några. Nu arbetar jag som lärare och tänker fortfarande högt. Men jag anser mig inte vara mer trovärdig nu är tidigare. Vissa saker jag gör fungerar, andra kommer inte att göra det. Antagligen kommer jag inte att arbeta likadant som vi gör nu när det om några år är dags att få en ny etta. Elevernas uppdrag som nu bland annat handlar om att intervjua författare och journalister för att komma något på spåren, att göra egna spel som andra kan spela, eller att via klassens webbplats be andra elever komma med förslag på innehåll till det vi arbetar med kan mycket väl ha blivit helt andra uppdrag, som passar mycket bättre just där och då.

Metoder kan inspirera, men väldigt sällan plankas rakt av.

Låt oss fortsätta inspireras av andra. Men låt oss inte stirra oss blinda på om något har gjorts tidigare eller inte. För om vi gör det, tror jag att vi är på väg bort från det läroplanen, Lgr11, säger om att ta vara på varje barns tänkande och erfarenheter och skapa något utifrån det.

Det här är mina tankar och reflektioner utifrån vad jag har träffat på. Du behöver inte tycka som jag. Du behöver inte bli stött eller känna dig mindre värd om du har jagat svaret med stort S. Men det kanske är dags att kunna prata om det. För elevernas skull. För att våga ge sig ut på oprövad mark. Tillsammans.