Jag vet inte var jag ska börja. Det har varit så galet mycket som har hänt den senaste tiden. Fram till releasefesten var det 100 knyck och efter det tog det aldrig slut. Efter utbildningsdagar att hålla i i Skåne var det dags att åka direkt upp till SETT-mässan i Stockholm för att hinna vara med under dag två.
Det var första året mässan hölls och man kan nog säga att det blev en succé. Fredrik Svensson & co lyckades med något stort. Så många bra grejer på en plats. Som alltid i sådana sammanhang brukar jag tycka att det ger mest att träffa folk och prata mellan passen, så i år hade jag bestämt mig för att ta det lugnt med att lyssna på dragningar. Vid ett tillfälle när jag spankulerade runt blev jag haffad av Maria Nordmark och Per Dahlberg på UR som gjorde ett program från mässan. Och då får man vara beredd på att jag fotograferar tillfället:
Men ett pass gick jag på. Det var Joachim Thornströms förevisning av iBook Author där man kan göra egna e-böcker. Joachim är underhållande att lyssna på. Jag tror att han vill att vi ska titta bortom tekniken och inte stanna i pussel-widgets bara för att det är lite wow över det. Vad kan man göra med iBook Author? Jo man kan göra en bok. Som ligger på nätet. Och man kan se film i boken. Och man kan svara på flervalsfrågor. Jag får vissa flashbacks av hur det var när power point kom. Nu kan vi göra lektioner för våra elever som de kan titta på! Läraren gör.
Samtidigt vet vi att det är när eleven är aktiv som det händer grejer. Efter några år med power points började fler och fler låta eleverna göra presentationer i power points och inte bara läraren. Efter ytterligare några år lät man eleverna kommunicera och göra annat vi webben. Kan vi snabbt ta klivet förbi de flashiga widgetarna och använda iBook Author på ett viktigt sätt där elever lär och utvecklas? Det tror jag att Joachim menar och jag tror att vi måste prata om att det är viktigt och hur vi tänker att det skulle kunna gå till. Annars fastnar vi i tekniken och kanske till och med stänger in entreprenörskapet i en låda.
Jag pratade om det på mitt pass. Om hur vi kan hämma eller hjälpa till att utveckla kreativitet och entreprenörskap beroende på vårt sätt att bemöta eleverna och på de uppgifter vi ger. Jag vill inte göra det utifrån ett skuldmedvetet perspektiv utan med ett nyfiket förhållningssätt kring lärande.
Det är läskigt att prata för så många människor. Salen var full och folk satt även i trappan. Det var tur att jag inte såg kön in till salen innan det var dags att börja.
Men att prata inför människor som har kommit dit med en vilja att lyssna är tryggt. Det gäller bara att inse det. Och publiken fick mig snabbt att känna mig just trygg. Synd att det sena passet på dagen gjorde att en del var tvungna att gå för att hinna med bussar och tåg hem. Men det är inget man råder över. Det var uppmuntrande att få positiv feed back efteråt. Det betyder mycket. En del kanske tror att man är fullkomligt trygg, att man är världsbäst på det man gör och att feed back inte spelar så stor roll. Tänk inte så. Ingen tror sig vara världsbäst. Inte under ytan och de stora orden. Själv vågade jag knappt prata inför folk för några år sedan, men jag har lärt mig att våga. För att det är viktigt.
En återkoppling jag fick lät så här:
Jag lyssnade på dig igår på SETT. Ville bara säga att det var den bästa föreläsningen på SETT. Mycket intressanta tankar kring motivation. känner att man kan har stor glädje av detta även som förälder, kollega eller annat.
Camilla Hagblom
Jag har fått lov att lägga ut det. Och jag gör det inte för att upphöja mig själv till skyarna – jag tror ständigt att det finns saker att förbättra och övar hela tiden på att kunna ta till mig fina välmenande ord. Och jag fattar ju att alla inte kan tycka att allt är bra, vi är olika och tycker olika. Men orden är viktiga och jag tackar för dem.
Som avslutning får ni ett av klippen som fanns med i Joachims presentation där han skojade om att istället för Att skriva sig till läsning så har man nu i Ystad övergått till Att rista sig till läsning. Ja, det är på skoj:
Och så några fler bilder:
Torsdagen den 19 april 2012 var det dags för relesefest för min bok Digitala verktyg och sociala medier i undervisningen – Så skapar vi en relevant skola utifrån Lgr11.
Vi höll till i en lokal mitt i Göteborg på Truth, en PR- och reklambyrå som skapar uppriktig kommunikation. Något som är viktigt i ett samhälle där transparens är ett ledord. Min man jobbar där, så ja, jag fick nyckeln.
Det var en hel del fixande innan festen.
Lisa och Jack skulle releasa sin blogg Piratens resa och var tvungna att checka att allt stämde. Böckerna från Liber placerades ut.
Så kom de då, gästerna.
Det blev tämligen fullt men aldrig trångt.
Jo, kanske på vissa ställen.
Vissa hade åkt långt, Patrick Aspling och Elza Dunkels hade tagit sig ända från Umeå. Marie Andersson kom från Gotland. Jonas Hällebrand från Lund. Ja, inte enbart för min skull, men ändå. Kristina Alexanderson kom med tåg från Stockholm och vände hem morgonen efter. Det kallar jag vänskap. Fler kom långt ifrån, en hoper från Stockholm, andra från Kristianstad, Munkedal, Falkenberg, Västerås, Lidköping och.. ja, folk kom. Och folk minglade. Alla ni som var där, ni gjorde min kväll. Ni skapade möten och gjorde festen. Tack!
Min förläggare på Liber, Anna Maria Thunman, och jag pratade om boken.
Därefter var det dags för själva boksläppet. Ritualen.
Folk skrev i gästboken i appen Guest Book på iPaden, men inte alla. Asch, det är så det blir i den allmänna tumulten. Hur som helst, jag gjorde en pdf av innehållet som jag sedan laddade upp på Calameo. Sedan tog jag koden och la in den här. Varsågoda att bläddra.
Det genomfördes tävlingar. Den som vann biobiljetterna var Ki Andersson. Grattis! Vinsten kommer med posten.
Jag signerade böcker.
Och det gjorde visst dottern också..
Nick förevisade sitt vinsortiment. Han driver Ofwerman Imports och hjälpte mig att ta fram vad som skulle drickas under kvällen. Den alkoholfria drycken Ice Tropez blev en favorit.
Lofving @Son Ldt spelade, för kvällen förstärkta av vår Joel på kontrabas. Det var fint.
Lisa och Jack agerade pressfotografer,
fångade min bak
och annat.
Stort tack till alla som kom, ni som hade hittat inbjudan på itmammans facebooksida eller på annat sätt. Tack till alla som hjälpte mig att fixa. Tack till Anne-Marie Körling som har velat att jag skulle skriva och som har hintat till förlag om mig. Tack till Liber som trodde på mig. Tack till alla som har uppmuntrat mig under året då jag har varit tjänstledig för att skriva för Liber, arbeta som konsult för olika företag och föreläsa i egen regi. Nu har jag några få bokningsbara månader kvar innan jag antingen går tillbaka till en lärartjänst eller då jag kommer att forska. Båda saker tilltalar mig enormt och jag ser redan fram emot hösten. Jo, jag kommer att fortsätta att föreläsa, men i mycket mindre skala. Skolforum och Bokmässsan har jag vågat boka in, i övrigt är jag försiktig innan jag vet hur hösten kommer att se ut. Det ger mycket, inte i plånboken, men i huvudet och för själen att vara ute och träffa olika människor med olika tankar. Ni som läser här ger mig mycket genom era kommentarer men också genom att jag vet att ni finns där och att ni tänker och handlar utifrån en vilja att skapa en skola där elevens bästa finns för ögonen. Tack!
Äntligen, efter så lång tid, rullar nu boken Digitala verktyg och sociala medier i skolan – Så skapar vi en relevant skola utifrån Lgr11 ut. Det finns en lång tacklista i boken och alla nämnda där ska ha var sitt exemplar. Själv har jag bara ett fåtal att dela ut, annars hade jag gladeligen skänkt den till både höger och vänster. Är du sugen på att provläsa den kan du göra det här och vill du beställa kan du göra det här och här och här.
Nu när allt är över inser jag hur lite jag visste om hur det är att författa något. Och ändå trodde jag att jag hade koll på hur det gick till; min pappa var ju författare.
Så nu tänker jag sammanfatta lite om hur det faktiskt var. För mig.
Anne-Marie Körling, som själv har skrivit flertalet böcker, pratade ofta om att hon tyckte att jag skulle skriva en bok. Mja, sa jag, kanske det. Jo, sa hon. Men inte ska väl jag, sa jag.
Så kom då frågan. Det var Liber som hörde av sig. Just då passade det inte alls särskilt bra in i livet, men när passar egentligen något? Jag gick med på att träffa en förläggare på ett hotell i Göteborg. Där spånade vi fram en idé. Så kom uppdraget att göra ett upplägg och att skriva ett provkapitel. Det var strax innan jul 2010.
Förlaget gav mig klartecken och avtal skrevs.
Sedan följde en hektisk tid. Jag skrev varje ledig stund. Under tolv timmars bilresa från fjällen, varje helg och, som det kändes, varje minut. Det fanns inte många i min närhet, förutom min man, att bolla idéer med under den här tiden, däremot många vänner på avstånd, redo att lyssna. Men jag ville inte bolla allt. Inte trötta ut människor. Så jag lämnade bitar av kapitel till folk här och var, rådfrågade och skrev om. På så vis kom tacklistan i boken att bli väldigt lång.
Under den här tiden hade min förläggare och jag avstämningsträffar via telefon. Hon läste, bad mig fundera på om jag kunde flytta text in i andra kapitel, föreslog att jag skulle stryka och lägga till. Jag visste att det var så här det gick till. Det roliga var att min förläggare alltid förberedde mig på responsen: ”Nu kommer det att kännas jobbigt, men jag måste ta upp..” Och det kändes inte jobbigt. Jag var bara så oerhört glad att någon tog sig an min text. Att någon hade min texts bästa för ögonen.
Senare i processen kom min redaktör in i bilden. Han förberedde mig på samma sätt som förläggaren: ”Det här kommer att kännas jobbigt, men..” När jag fick tillbaka texten från honom stod det frågor vid så gott som varje mening: ”Hur menar du? Förtydliga! Alla vet inte vad en avatar är, beskriv.”
Helt fantastiskt.
Ibland blev jag faktiskt riktigt irriterad och det kändes bra det också. Det var ju så jag förväntades känna. Ha, jag är normal, tänkte jag.
Ibland höll jag med om ändringar, ibland inte. Texten diskuterades fram. När jag har berättat om det här för någon har denne undrat: ”Men är det verkligen din text nu? Om den har ändrats så mycket?” Ja, det är verkligen min text. En text som nu är så mycket bättre. Som är nedskuren, förtydligad och som jag har skrivit med hjälp både av Liber men också av människor i min närhet. När jag hade kommit så här långt lät jag nämligen min syster som är journalist, min mamma som har varit lärare och alltid bollade pappas texter med honom, min mammas man som har varit skolledare och har koll på mycket inom skolan, att läsa och komma med synpunkter. Var och en av dem hade olika tankar. Allt ändrade jag inte, men allt övervägdes. Ytterligare några lusläste korta bitar av boken.
Därefter kom korrekturläsningen. Och indexfixandet.
Jag lärde mig mycket. Det är en fortbildning inom svenska som jag har svårt att se att jag hade kunnat hitta någon annanstans. Tyvärr har det också gjort att jag vänder och vrider på andras texter, dock utan att man har bett mig om det. Och då säger jag naturligtvis ingenting.
För det här med att ta emot respons, det verkar vara läskigt. Vi vill vara talanger från början. Vara duktiga. Inte hela tiden utvecklas. Under skrivandet har jag trängt djupare in i just det. Om olika inställning till lärande. Talanginställning eller steg-för-steg-inställning. Vilken inställning vi besitter formar oss. Tyvärr ser jag ofantligt mycket talanginställning i världen. Med en sådan inställning kommer det bli svårt att utveckla läroplanens intention om entreprenörskap. För vem vill kasta loss och se saker ur olika perspektiv om det är farligt att ha fel. Om det nu bara finns två lägen: rätt och fel, då gäller det att dölja att man eventuellt har fel och då är det bäst att inte komma med nya idéer. Och kommer någon annan på en idé kan jag känna mig hotad eftersom det inte var jag som kom på den. Hade jag fel tidigare då som höll fast vid något annat?
Jag jobbar ständigt med min egen inställning till lärande. Just nu är det läskigt att inte veta vad folk kommer att tycka om boken. Kanske kommer några att leta just fel. Men jag vet att man också kommer att läsa och se om man kan hitta korn av något som kan utveckla ens tänkande. Bibliotekstjänst (BTJ) skrev en väldigt fin recension och det är jag glad för. Det betyder mycket.
Jag utmanade mig själv genom att skriva boken och genom att bli bedömd. Det var nog första gången jag på allvar utsattes för formativ bedömning. Det har jag inte ångrat.
Det har varit en lång resa och det känns konstigt att det hela är över. Nu lämnar jag orden till dig. Om du vill. Gör vad du vill med dem och införliva och omvandla dem tillsammans med ditt och dina kollegors tänk. Det är då det blir bäst.
Nu är det dags att boka in sig på Learning is the Shit – Årets mest annorlunda upplevelse om lärande – i Ronneby brunnspark 17-19 juni 2012.
Vad är det som är så annorlunda då? Jo, lärandekonferensen riktar sig inte bara till förskolor och skolor utan till alla som är intresserade av att lära mer. Företagare, förskole- och skolfolk, pensionärer, människor nyfikna på livet – alla.
Där i parken kommer deltagarna att kunna välja mellan att delta i CSI Sverige (en spännande mix av kriminalteknik, matte och naturkunskap), improvisationövningar, storytellning, geocaching, webb-tv- och radiosändningar och allt möjligt annat. Micke Gunnarsson kommer att föreläsa om Så som nu har det aldrig varit, så som nu kommer det aldrig mer bli! Fler namnkunniga föreläsare släpps snart på webbplatsen. Och Cirkus Cirkör är där. En del av konferensen kommer att vikas för att de som själva vill dela något ska få möjlighet till det i en så kallad unconference (knytkonferens).
Vad kostar det då? 499 kr + moms. Men då ingår middag + lunch + middag + lunch. I närheten finns flera biliga boendealternativ och ingen ska behöva tälta (Puh!).
Jag kommer att vara där. Det här är något jag har längtat efter, en mötesplats för så många olika människor som kan berika varandra. Vilket sätt att börja sommaren på! Hoppas vi ses. Du kan läsa mer och anmäla dig här.
Och kolla in filmen – den är så bra!
När jag var som mest inne i arbetet med att utforma en ny kurs, just när jag äntligen blivit så där fokuserad så man blir irriterad när telefonen har mage att ringa, fick jag ett telefonsamtal från min man:
– Du, det har kommit två stora paket till kontoret. Det står Liber på dem..
Jag:
– Öppna!
Han:
– Ska jag verkligen..?
Maken vet att boken som jag har skrivit har blivit försenad till dödagar, att jag verkligen längtar efter att få öppna lådan, att jag vill få stryka bokens pärmar.
– Ja, öppna bara!
Nu är jag plötsligt inte så sentimental. Han öppnar lydigt. Pratar hela tiden lugnande med mig med telefonen i örat.
– Svårt att hålla telefonen och öppna samtidigt, aj, ja det är den. Jag skickar en bild.
Så nu sitter jag här med en bild. Sneglar på champagneflaskan i skåpet. Sätter på en kopp kaffe. Tittar igen.
Det känns bra.
