Kategoriarkiv: Annat

Sonens tips om TuneWiki i Spotify

13-åringen visade mig en grej idag. Han hoppade ner bredvid mig i soffan och sa:

”Mamma, starta Spotify.” Öh, jaha.

”Klicka på AppFinder.” Jag gjorde snällt som han sa.

”Nu väljer du TuneWiki.” Okej. TuneWiki la sig i vänstermenyn i Spotify.

”Starta en låt.” Det blev en med Johnossi (Nostalgi från vår första gemensamma konsert).

”Bra, låten måste vara igång. Nu klickar du på TuneWiki.”

Och se på den! Texten rullar fram. Det som sjungs precis just nu i min Spotify markeras i fetstil. Ljuvligt!

Jag har tidigare varit storförtjust i halvtaffliga KaraokeParty.com som man kan använda på musik- eller språklektioner. Där man behöver uppgradera till premiumkonto för att få lyssna på mer än Främling. Typ. I Spotify funkar allt perfekt! Kanske inte med en gång, men efter att folk har hjälpt till att fixa och rätta till saker, så gör det det. Vissa låtar har information om att texten inte är synkad än och då kan man hjälpa till att synka genom att klicka på N-tangenten eller på texten vid radbyte. Och en del låtar har ingen text. Green Day har till exempel låtit ta bort texten till sina låtar. Synd. Men många låtar har text och det tackar vi för. Det är så gott som perfekt.

Min mamma tyskläraren hade varit överlycklig över Spotifys möjligheter. Hon brukade sno mina band med Nena och 99 luftballons (Åhh, kommer ni ihåg den låten?!) och lät eleverna jobba med texten och skråla. Då fanns inget Internet i skolan. Hon gjorde vad hon kunde för att arbeta elevnära. Ibland undrar jag hur det hade varit om mamma fick vara lärare idag istället för glad pensionär. Hon skulle ha upptäckt många möjligheter i skolans värld så som den ser ut just nu.

(Inlägget är godkänt av son och mamma.)

 

Share

The Shit i Ronneby väntar på dig!

Varför ska du åka till Ronneby i juni? Det kan man undra. Innan jag går in på det, tror jag att det behövs en tillbakablick.

Sommaren 2009 hände något. En grupp människor som hade pratat på bloggar och på Twitter började fundera på om de inte skulle kunna ses. Kanske tälta och grilla lite korv ihop? Det var starten för något mycket större, nämligen knytkonferensen Sweden Social Web Camp på ön Tjärö i Blekinge.
Flera hundra deltagare kom dit, alla med en längtan att träffas och dela. Den helgen hände mycket. Idéer tog form och levde vidare även sedan folk hade åkt hem. Människor från vitt skilda bakgrund träffades, men hade ett gemensamt: kärlek till webben.

Jag var där och började tänka: Det här kan vi uppleva även inom skolan. Detta delande. Och inte ensamma utan även ihop med andra som har ett gemensamt: kärlek till lärande. Jag har inte kunnat dra i det på egen hand, men har behållit mitt funderande på hur det ska gå till.

Hur kan vi inom skolan bli berikade av andra yrkeskategorier? Hur kan de bli berikade av oss? Varför stänga in oss på konferenser när skolan ska vara en del av världen och världen en del av skolan?

Svaret har ofta blivit: ”Vi inom skolan är inte där än. Vi måste få prata med folk inom vår yrkeskår.” Men nu har vi åkt runt på IT-konferenser i ganska många år. Och de kan ge en hel del, javisst, men det kan vara dags att våga ta klivet ut i något annat. Också. Det har gått några år efter den där sommaren då Sweden Social Web Camp var något nytt. Är vi där nu då? Är vi redo att prata med människor utanför vår sfär?

Ja, om vi vill.

I fredags träffade jag några sköna människor i just Ronneby, bland annat Micke Gunnarsson. Det var Cela som hade bjudit in till ett första möte till att skapa en lärandekonferens för folk inom skola, näringsliv, tantföreningar, barnverksamet och you name it. I gruppen fanns vi med olika bakgrund, allt från cirkus till.. ja till vad? Det spånades högt och lågt med ett stort mått kärlek till de deltagare vi såg framför oss.

Och nu börjar konferensen ta form! Det kommer bli något helt annat än det du är van vid. Inte enbart bordssamtal. Inte enbart salssittning. I juni kan man dra fördel av att finnas i Ronneby vackra brunnspark – det kommer att bli kanon!

Innan själva konferensen kommer deltagarna att kunna knyta kontakt med varandra på ett ganska annorlunda sätt, det är den tanke vi arbetar med nu. För männsikor ska få mötas och nätverk ska få bildas. Sådana som påverkar för lång framtid.

Sweden Social Web Camp började i Blekinge. Detta, som har arbetsnamnet ”The Shit”, eller ”The Kitt” om det känns bättre, kommer att sparka loss i Blekinge. Jag är så lycklig att skolfolk och andra tillsammans ska få uppleva det här. Vi kommer att kunna prata lärande på ett helt nytt sätt, med många fler infallsvinklar än vi är vana vid.

Snart, snart kommer datum att släppas och biljettpris att offentliggöras (Det kommer att bli billigt). Namn på inspiratörer kommer att droppas och påverkan på innehåll kommer att bli möjlig.

Jag hoppas att du drar i alla runt omkring dig som har en kärlek till det livslånga lärandet och tar med dig dem till Ronneby i försommarens vackra grönska.

Du kommer att behövas just där, just då.

Share

Ökampen – tävling med sociala medier

Den här veckan har Ökampen pågått för fullt. Fyra lag: team Jocke, team Mymlan, team Deeped och team Joker har försökt lösa de uppdrag som har skickats ut klockan 18:00 varje dag. Till sin hjälp har de haft alla som har velat hjälpa till via Twitter, Facebook och andra kanaler. Jag gillar att följa hur människor kan samverka via dessa sociala medier och deltar gärna själv! Även om jag mest leder lagen fel..

Imorgon, lördag går finalen på Åland. Lagen kommer att vara där och de vill ha vår hjälp. Här finns instruktioner om hur kampen som pågår mellan 10:00 och 15:00 13:00 (Tack för korr, Jocke!) kommer att gå till.

Jag stöttar team Jocke. Egentligen vet jag inte varför, de andra lagen med Deeped och Mymlan och alla andra gillar jag ju skarpt de med. Men det kan handla om löfte om vaniljsås. Eller vad det nu var.

Kolla in Emanuel Karlstens bambuserhälsning när team Mymlan ger sig iväg till Åland:

Kolla också in trailern inför tävlingen:

Kvällens ledtråd för att kunna hitta rätt plats i världen (Svårt!):

Följ lagen på Twitter via hastagen #okampen! Och du, det är kul att delta. Bara för att.

 

Share

Att säga en sak och göra en annan

För ett tag sedan skrev jag och bad er att inte bli oroliga om jag inte uppdaterade bloggen lika ofta som förr. Att jag fortfarande levde. Efter det har jag uppdaterat bloggen mer än på länge. Så kan det vara och det har hänt mig förr. Kanske är det så att om man sätter ord på något, blir man medveten om det. Och då vill man göra något åt det.

Det var bara det.


Share

Upplevelsebaserat lärande en måndagkväll i november

Det här blogginlägget är lite utanför det jag brukar skriva. Lite mer personligt. Men jag behöver en skrivyta för det jag vill skriva och så får det vara.

Jag råkade hamna mitt upp i någons sorg idag när jag körde från fritids där jag hämtat 6-åringen. En sorg som jag inte trodde fanns.

I det regnvåta mörkret letade sig bilens strålkastarljus till en liten, liten katt som rörde på sig, ryckte och slutligen blev helt stilla. En annan bil körde just därifrån och föraren visste antagligen inte att han eller hon just avslutat någons liv.
Jag är inte särskilt ömsint när det gäller djur, tycker mest de är lite hårigt jobbiga, men nu stannade jag bilen och klev ur. Tänkte att här kan man ju inte ligga och dö utan att någon bryr sig. Katten hade halsband och tillhörde någon. Någon som borde få veta.
Samtidigt kom det en annan mamma som var på språng till fritids och även hon stannade till. Sedan gav hon sig iväg för att ringa på i trappuppgången intill och höra sig för om någon kände någon som ägde katten.

Under tiden hände det märkliga. En annan katt kom ut ur skogsdungen, stirrade på kattungen på vägen och närmade sig som om han smög på en mus eller fågel. Försiktigt, försiktigt kom han närmare, tittade på blodet som rann, höll upp ena tassen som för att kanske rygga tillbaka, men närmade sig på nytt.
Trots att jag gick fram för att se hur jag skulle kunna flytta den ännu varma kroppen, stannade katten kvar. Även om jag skrämde den visade den det inte utan fortsatte att söka kattungens blick. Som om den väntade på att få se ett livstecken.

Så hördes det. En klagosång. Katten som letade efter livstecken kved.

Det hela var så märkligt. En katt som sörjer sin vän. Så höll det på ett långt tag och fortsatte även sedan ägaren dykt upp. Hon berättade att de två katterna alltid hängde ihop.

Jag trodde inte att djur kunde visa känslor på det sättet. Visst vet jag att de har känslor, men inte så. Inte på det viset. Jag har mest sett dem som, förlåt, objekt. Som något som är. Inte som känner. Men det där kvidandet ringer i fortfarande i mina öron.

Det var bara det jag vill skriva. Ikväll lärde jag mig något nytt. Det var upplevelsebaserat.

Share