Äkta kreativitet handlar om att närma sig det farliga, läskiga och obekväma. Att ge utrymme för fräna och obehagliga konfrontationer. Att lura vår lata hjärna att jobba med nya angreppssätt i stället för att bekväma sig med varianter på det den redan behärskar.
Det säger den finske professorn Alf Rehn i sin bok Farliga idéer: när det opassande tänkandet är din värdefullaste resurs. Och visst är det provocerande och intresssant. Om vi inte tillåts utmana vårt tänkande ”skapas ingen iPhone, Twitter eller RyanAir.”
Jag tänker tillbaka på mötet med Brad Choyt på Blue School i New York i somras. Hur han berättade att han ville att hans personal skulle få misslyckas, för om de inte gjorde det någon gång, betydde ju det att de antagligen inte hade provat och vågat. Det måste vara accepterat att man ibland tillåts att falla.
I en avhandling i psykologi som lades fram av Farida Rasulzada vid Lunds universitet 2007 kan man läsa att kreativa miljöer ger stora vinster. Affärerna växer, men inte bara det; de kreativa miljöerna innebär också att medarbetarna mår bättre.
Spelar det någon roll hur medarbetarna på en arbetsplats mår då? Ja, faktiskt. Här sätter kanske någon av er kaffet i vrångstrupenn – tror inte alla att det spelar någon roll? Nej, det är inte säkert. Men Rasulzadas studie visar att det gör det:
Klimatet i organisationen tillsammans med gruppklimatet och graden av förändringsorienterat ledarskap, arbetsresurser och arbetsbelastningar påverkar kreativitet och innovation. Kreativa organisationer gör medarbetarna mer entusiastiska, engagerade och positiva. Ett kreativt klimat minskar även stressrelaterade problem som sömnsvårigheter, oro och irritation.
Aha.
Rasulzda menar också att företag måste arbeta aktivt för att skapa en positiv atmosfär och ett klimat för utveckling. Som anställd ska man känna stöd från sina kollegor.
Den konservativa kreativitet, det vill säga att förbi vid det gamla, som Razulda talar om, är intressant:
Här finns en risk att ett företag tror sig vara kreativt men i själva verkat belönar traditionalism, med samma material och metoder. Det begränsar successivt en kreativ utveckling med nya sidospår.
– Rutiner och ingrodda sätt att arbeta leder till ökad risk för att den inneboende kreativiteten hos medarbetarna inte tillvaratas. Medarbetare som känner sig kreativa mår bättre blir bättre på att hantera problem och påfrestningar som kan uppstå, säger Farida Rasulzada.
Det här är en studie om företag. Jag tänker mig att vi kan leka med tanken att vi kan applicera det man fått fram här på skolan. Arbetsrummen, konferenserna – hur mycket kreativitet tillåts där? Hur bra tillåts medarbetarna att må? Hur bra är man på att lyfta varandra?
Och i klasserna, hur lyfter vi elevernas idéer? Hur lyfter vi dem som människor?
I Nossebro har man bestämt sig för att skapa den goda skolan. Där har man tagit krafttag. Efter att ha hamnat näst längst ner på listan över skolkommuner slog man näven i bordet och kavlade upp ärmarna. Bestämde att det var skolan som fick ta på sig ansvaret för misslyckanden. Inte bara lägga över det på eleverna.
Det intressanta där tycker jag är att man ville basera sitt arbetssätt på forskning. Inte tyckanden eller gamla rutiner som satt i väggarna och som inte fick ifrågasättas. Man läste rapport på rapport om att elever vill vara i klassen och inte tas därifrån – och så fick det bli. Nivågrupperingar togs bort. Det man istället gjorde var att man började ha stenkoll på varje elev. Vad den behövde. Och skolan rättade sig efter det. Man började också titta utanför skolans väggar och se till att lärarna fick mer insikt om hur barnen fungerar.
Man vågade prova att förändra.
Bra. Mycket bra. Vi behöver gå i någon annans skor för att förstå och kunna hjälpa. Vi behöver ta på oss ansvaret för att elevernas utbildning är relevant, kreativ och utvecklande. Vi är vuxna. Vi har möjlighet att förändra och att ge eleverna rätten att få förändra.
Frågan är, vågar vi själva vara kreativa och ge varandra utrymme att vara det?





