I somras besökte jag The Blue School på Manhattan i New York – skolan som säger:

Our mission is to cultivate creative, joyful and compassionate inquirers who use courageous and innovative thinking to build a harmonious and sustainable world.

Hans Renman, Business Creatives Sweden, som tidigare hade varit där, introducerade mig för rektor Brad Choyt och så blev jag inbjuden att komma dit när jag ändå var i krokarna på semester.

Brad Choyt i ett av klassrummen. Eftersom skolan snart skulle flytta till nya lokaler var mycket av materialet nedpackat.

Brad berättade om verksamheten som riktar sig till yngre barn, men som kommer byggas ut i takt med att barnen blir äldre och sedan omfatta det som har sin motsvarighet i vår grundskola. Han berättade om hur skolan startats av The Blue Man Group. Ni vet de där blåa människorna som bankar på rör och sånt.

De har sin teater inte långt därifrån och deras egna barn går på skolan. Kreativitet är viktigt för gruppen och det var därför de startade en skola som skulle ta vara på det.

Vad är det då som är speciellt med skolan? Inget som borde vara speciellt, kan man tycka, men det lärarna gör är att lyssna noga och klura ut vad som intresserar barnen. De vill verkligen ta vara på barnens drivkraft och engagemang. Sedan bygger man undervisningen utifrån det. Alla barn kan utveckla lärandet och i Vygotskij-anda hjälper lärarna barnen vidare. Kursplanerna anpassas efter vad lärarna upptäcker i barngrupperna.

Brad förklarade att han vill att lärarna ska misslyckas ibland. Jag frågade lite undrande varför.

– Om de inte misslyckas någon gång betyder det att de inte har vågat prova.

Rätt och fel-tanken har inte fått fäste på skolan. Kreativiteten har. Jag gillar! Och så frågar jag vidare om allt och inget.

Sedan frågar jag typiska skolfrågor. Sådana som jag vet att det pratas om i många lärarrum. Hur får lärarna tid? Krävs det inte väldigt mycket av dem?
Brad tittar en aning oförstående på mig.

Vi kräver mycket av våra lärare. Det ingår i deras jobb att jobba hårt. Och de har ett långt sommarlov.

Så berättar han om arbetsglädjen. Att många av lärarna är artister, konstnärer och har pedagogisk utbildning. Vi hejar på lärare på väg åt olika håll tillsammans med några elever. Sommarskolan här är i full gång, precis som på så många andra ställen i New York. Vänligheten flödar, man småpratar, frågar vad som är på gång, ger uppmuntrande ord och går vidare. Det märks att det här är en skola där man trivs. Det känns så.

Ljusrummet  – rummet dit man får gå när man behöver. Bara för att få vara.

Jag får vara med när några av de yngre barnen har högläsning. Läraren väver in samtal med barnen i läsningen, lyssnar på deras frågor och leder in dem på sådant som de nappar på. ”Kanske vi också skulle prova att…?”, ”Vad tror ni om det?”
Sedan ger de sig ut på en Upptäcka-staden-vandring, men innan de går ber Brad barnen tala om för honom om skulpturerna har vuxit något sedan sist och barnen lovar att ta reda på det.

Sedan sätter vi oss på kuddarna på golvet i hans skrubb, rektorsexpeditionen, och pratar vidare. Om det kreativa, om hur mycket lättare man lär sig om man är intresserad, om man blir tagen på allvar, blir lyssnad på. Om varför skolan finns. Läs gärna mer om skolans tankar här.

Jag lämnar mötet lycklig. Smiter in i den öppna trädgården, The Creative Little Garden, som ligger på en tvärgata inte långt därifrån. Samlar intrycken där i hammaocken och lyssnar på vattnet som porlar. Kontakten med skolan slutar inte där. Möten leder vidare, människor som tänker tillsammans kan skapa något ihop. Det är fint. Nu vill jag förvalta det väl.

Må det kreativa ständigt få finnas i vår närhet.