Anne-Marie Körling är en av de pedagoger jag har störst förtroende för. Idag skriver hon på sin blogg:

Jag följer nu en liten, liten en. Denna lilla, lilla är just i färd med att bli oerhört besviken på sitt inträde i skolan. Allt det Lilla, Lille kan beaktas inte. Lilla, Lille blir oerhört ledsen då Lilla, lille inte får lära sig utan får göra om och lära mer av samma igen, ja tröttas ut av att inte utmanas. – Jag trodde jag skulle få lära mig, skulle Lilla, lille säga. Men Lilla, lille gör inte det. Lilla, Lille får ont i magen, för Lilla, Lille reagerar med den sorg och ilska som människan reagerar med då man inte tas emot för den man är och där ens kunskaper inte räknas eller undersöks, bekräftas eller utmanas så att eleven upplever sig i de utmaningar som eleven faktiskt själv förväntar sig. Detta är magont vi ska ta på stort allvar.

Varför jag har så stort förtroende för Anne-Marie är för att hon inte stannar vid att se problemen. Hon gör något av dem. Hon låter inte gnället stanna vid kaffekoppen på lärarrummet eller i bloggen. Hon utvecklar en idé, ja många idéer. Alltid utifrån det hon ser hos barnen. De är i fokus, inte hennes egen roll som lärare. Inte hennes arbetstider, inte hennes sommarlov – barnen är i fokus.

Läs det hon skriver om att få de elever som anses stökiga att känna att skolan angår dem. Läs om hur skolan ska få angå alla elever. Läs hennes blogg.