– Jag är cool och snygg!!

Dottern står framför spegeln och tittar på spegelbilden som visar en 5-åring i fotbollskläder med tofsar i håret. Hon är glad och strålar mot sig själv.

– Jag är verkligen cool och snygg!!

Mina ord till dig, min dotter, måste därför tyvärr bli:

Kära dotter!
Om du är lycklig över något, glad över det du åstadkommit, förväntansfull över vad som ska komma – uttala det inte.

Kära dotter, jag ska läsa litteratur för dig om dem som i svunna tider har fått stå tillbaka. Litteratur som stämmer in även idag. Om människor som inte ska tro att de är något.

Så lilla barn, jag älskar dig för mycket för att du ska gå in i Webb 3.0-samhället utan att veta spelreglerna. Du har alla möjligheter att ta dig ton, påverka, dela och kommunicera. Kvinnor använder sociala medier som aldrig förr. De tysta flickorna som höll sig till skolans spelregler om att snällt räcka upp handen och vänta på att få svara, de provar nu att själva ge sig talutrymme. Det finns tysta pojkar som också tar sig fram på ett annat sätt tack vare sociala medier. Det är bra.
Men akta dig. Webb 3.0-samhället och Sverige är inte synkade. Vi klipper med ögonfransarna och handlar i det tysta. Vi står inte framför spegeln i hallen och säger högt och tydligt: ”Jag är cool och snygg!!” Vi stänger badrumsdörren om oss, låser och viskar sedan fram det. Knappt hörbart.

Det är så vi gör. Men är det bra?

Sir Ken Robinsson säger att det inte är evolution av gamla skeenden vi ska syssla med i skolan utan revolution. R-e-v-o-l-u-t-i-o-n. Det smakar främmande. Det smakar viktigt.

Kära dotter,
Du ska få blomma ut. Du ska se dig själv i ögonen i spegeln och du ska få uttala vilka uppmuntrande ord du vill. Om du vill prova att uttala tankar högt så andra hör – fine. Bra. Jag ska stötta dig.
Du förstår, mamma ska lyssna på punk ikväll. Green Day på Ullevi. Punk, min dotter. Det handlar om revolution!

Det handlar om ditt liv.