Just nu är en pirat på väg söderut. En annan pirat finns i vårt kök. Han är tysk. Snart ska även han få komma iväg på nya äventyr. Mycket är på gång. Se upprinnelsen till det hela och följ med senare i sommar när vi rapporterar mer. Det handlar om geocaching. Mer avslöjar jag inte nu..
Jag har de senaste dagarna följt människors uttryck för sorg på twitter, facebook och i öga-mot-öga-möten. Och jag respekterar dessa olika uttryck. Ibland kan jag nicka instämmande, ibland kan jag bara läsa och ibland bara lyssna. Men jag vill aldrig säga att någons uttryck är fel. Våldsamma uttryck som kränker andra är fel, jodå det är det. Men tankar måste få tänkas.
Vill någon sätta en Norgeflagga på sin profilbild, fine. Vill någon be, fine det med.
I samma stund som vi gormar ”Stopp och belägg, be inte utan gör något istället”, eller ”Varför alla dessa flaggor? Så dumt!” bestämmer vi vilka uttryck som är rätt. Jag har själv inte deltagit under hashtagen #prayfornorway, men jag tycker det är en fin och bra tanke att människor kan bindas samman och dela uttryck och bön den vägen. Det hade inte varit möjligt för några år sedan. Nu går det.
Att visa medmänsklighet, att krama något virtuellt eller öga-mot-öga, att göra tummen upp och att ge respons på tankar; det kan ge styrka. Åt någon annan. Passar en annan människas uttryck inte mig, behöver jag inte delta i dem, men jag behöver inte heller provoceras om jag inte väljer att göra det.
Att andra människors uttryck ibland provocerar kan bero på olika saker. Som C. Dweck skriver och som jag också tar upp i den bok jag håller på med, kan vår inställning till olika saker möjliggöra eller hindra mycket i livet. Är inställningen att allt är statiskt, betyder det att det finns väldigt få lägen. Rätt och fel, ont och gott, är några av dessa. Jag måste gömma det jag inte kan för att inte avslöjas som mindre duktig. Säger någon att han gillar en viss sak, så betyder det att han tycker att jag har fel om jag inte gillar samma sak. Jag blir provocerad av att en annan människa inte tycker som jag. Det är en himla jobbig inställning. Motsatsen är en utveckande inställning. Eller steg-för-steg-intällning. Där ser jag andras åsikter som intressanta. Jag kanske inte håller med, men de provocerar inte. Jag är inte hotad av dem. De kan till och med få mig att våga vända och vrida på vad jag själv tycker. Inte nödvändigtvis gör de att jag ändrar vad jag själv tycker, men jag kan förhålla mig till det. Med sådan inställning kan jag till och med våga att prova på nya utmaningar utan att vara rädd för att förlora ansiktet. Att göra fel är inte farligt. Denna inställning till livet och lärande är inte helt vanlig. Inte bland våra elever. Och inte heller alltid bland lärare. Och inte bland vuxna i övriga samhället. Men den finns och den går att öva upp.
Jag undervisade en gång i en klass där en elev och dennes familj hade en tro som få andra på skolan hade. När eleven berättade om helgen och familjens besök i kyrkan, gjorde den kollega som just då råkade vara inne i klassen ett utfall mot eleven. ”Hur kan man tro..?!” o.s.v. Kollegan var mycket arg. Eleven var mycket liten. Jag minns att jag försökte styra upp, men jag tror att jag gjorde det väldigt lamt.
Inom alla grupperingar finns de som inte vill lyssna, de som är statiska i sina åsikter och inte vill ta in andras tankar. De kan göra att alla som har liknande tankar och åsikter får dras med att andra människor tror att de är likadana. Att de inte heller vill lyssna. Vi har lätt att dra alla över en kam.
Sedan finns det de som värnar yttrandefrihet och människans fria vilja, men som ändå kan domdera om vad som är rätt och fel att tycka och tänka. Som kan bli provocerade av andras tankar. Det rimmar så illa.
Den elev som fick ta emot lärarens upprördhet och som jag tidigare berättade om, hade inte en tro som var farlig. Eleven kunde inte skada någon med den. Men den var inte politiskt korrekt i den värld där eleven befann sig. Just därför provocerade den: ”Om eleven tror så, måste det betyda att eleven tycker att jag har fel som inte tror likadant”. Vilket jag inte alls tror var fallet.
Det statiska. Att sätta upp murar och tillåta sig att provoceras av det som jag själv inte tycker. Bara för att jag inte tycker just det. För mig är det inte humanistiskt. Det är att skapa en hårdare värld.
Du behöver inte hålla med. Det är mina tankar just här och nu. Jag önskar att människor ska få sörja och hålla om varandra på det sätt de själva väljer.
Läs också gärna det som Deeped har skrivit. Om försoning och andra viktiga grejer.
Jag läste om det på Twitter. En bomb hade smällt i Oslo. Så åkte jag och handlade. Tänkte att ”kan de aldrig sluta?” Jag handlade mina tomater och min potatis.
Sen gick det upp för mig. Det här händer just nu. Och det är inte bara en liten bomb som smäller och skadar byggnader. Människor dör. Det gick upp för mig.
Via Twitter läste jag vad ungdomar från lägret på Utøya hade twittrat om innan attacken; hur härligt det var, hur bra de hade det. Någon enstaka twittrade under själva attacken. Händelsen kom nära. Det ofattbara.
På Twitter rasslade människors upplevelser, frågor och länkar till dessa händelser, både till dem i Oslo och dem på Utøya, fram i raketfart. Samtidigt såg flera av twittrarna på de norska nyhetssändningarna NRK. När NRK rapporterade att en islamistisk grupp hade tagit på sig ansvaret för dådet, ropade twittrarna om att ”hallå, det är ju dementerat!” Senare dementerade även NRK.
Det man kunde se i virrvarret av rapporteringar var att traditionella medier och journalister inte fick allt rätt från början. Inte för att man någonsin ska tro och köpa allt rakt av, men ett visst mått av källkritik tror man ofta dem om att ha. Inte för att man ska, men ändå. Emanuel Karlsten återgav vad någon twittrade från Utøya och plötsligt hade SvD sagt att Emanuel var på Utøya. Någon ringde hans mamma och skrämde upp hans nära och kära. Det blev fel.
Den gripne då? Återigen länkar jag till Emanuel Karlsten som har beskrivit hur denne man bytte facebookprofil strax före dådet och la ut bilder som kanske skulle kunna figurera som pressbilder. En profil där han inte hade några vänner. Där mannen beskriver sig själv som kristen, konservativ och som en som gillar WoW och att träna. Via twitter läser jag om hur någon som har varit hans facebookvän när han hade sitt förra konto, beskriver hur han använde facebook för att lyssna men inte att själv bidra så värst mycket. Bilden av mannen träder fram. Och ändå inte. Det är för många frågor om hur det kunde bli som det blev.
Jag funderar på vårt samhälle. På det där med extrema tankar. Hur de kan få gro och förverkligas. Och så tänker jag att kanske, kanske kan vi göra något åt det vi säger om att vara något mer medmänskliga. Att finns där. De människor som gör något så fruktansvärt som att ta en annan människas liv eller 100 människor liv eller 1000, de gör de på grund av något. Inte på grund av något som är rättfärdigat på något vis, men av någon anledning.
Jag tror inte på att frysa ut människor och visa dem var skåpet ska stå. Med sådan där minsann-mentalitet. I samma stund som vi gör det, gör vi våra tankar till de rätta och deras till de felaktiga. I en inte alltför avlägsen tid, gjorde man det i större skala och jag vill inte att det ska hända igen. Inte. Att frysa ut är aldrig rätt. Det är det inte bland elever i skolan och det är det inte bland vuxna. Aldrig. Oavsett om man gillar en person eller inte.
Så när vi nu börjar tala om att människor som är intoleranta och gör vansinnesdåd är jordens avskum, så kanske vi bör fundera på hur vi själva kan göra världen mer human. Eller ska vi jaga, frysa ut , rynka på näsan åt alla som likt den gripne kallar sig kristna, är konservativa eller gillar att spela Wow? Eller ska vi säga att alla som gillar att träna är potentiella mördare. Det är att hårdra det, men ni kanske fattar min poäng? Var finns alla lyssnande människor som kan bemöta andras tankar och oro och bara finnas?
Jag läser om unga som tar till sig nyhetsrapportering via olika medier, däribland Twitter. De får verkligheten rakt upp i ansiktet sett genom andra människors glasögon. Ibland är bilden suddig, ibland är den extremt skarp. Min sista fråga är, finns vi vuxna där för dem i deras frågor och tankar? Vet vi ens vad Twitter är? Om inte, så är det dags nu.
Jag läser sms:et från äldste sonen som är på konfirmandläger om och om igen. Ser hans smiley och hans ord om att allt är bra och att örat är bättre. Jag önskar så att det som skedde på Utøya var ogjort och att fler föräldrar kunde ha fått sådana sms just i denna stund.
Ni som har följt bloggen ett tag, vet att jag letar efter ljus och lykta efter någorlunda enkla sätt att programmera spel. Flera av de barn och unga som jag träffar på frågar efter just det. De vill göra. Själva. De är hungriga.
Idag hittade jag Stencyl. Där kan man för tillfället göra egna flash-spel. Vänta! Spel för iPhone och iPad kommer snart. De som är gjorda för iOS. Och det ser lätt ut. Dra och släpp utan kodning. Kolla själva:
Uppdaterat: Mikael O. Bonnier kommenterade att ett problem kan vara att Apple hittills inte tillåtit appar med programspråk och detta spelutvecklingsverktyg skulle kunna vara ekvivalent med programspråk.
Attans! Det återstår alltså att se. Tills dess, programmera nya fantastiska innovativa flash-spel!
Jag upptäckte en sak idag. Vår gamla klassblogg levde. En elev hade nyligen gjort ett inlägg trots att vi officiellt la ner den för över tre år sedan när jag lämnade klassen. Då gick eleverna i femman. Nu går de i åttan.
Eleven skrev: ”Thank you all for comments and compliments!”
Det är ju så. Det betyder något att få respons på det man gör. Elevernas dokumentär om branden som de publicerade där (Den är nu borttagen av Google Video eftersom vi använde upphovsrättsskyddad musik. Jag skulle ha förstått bättre.) och annat som berörde dem var viktigt. Multimediabyrån kom och gjorde reportage om klassens bloggande eftersom det inte var helt vanligt med sådana bloggar för tre år sedan. Nu kommer det bloggar från var och varannan skola och jag ser tacksamt på.
Bloggen betydde något för oss. Att publicera och att få en röst betyder något på många håll i Sveriges skolor. Att få vara en del av ett kommunikativt samhälle skapar mening.
Jag skriver en bok. En bok om en relevant skola där engagerande arbetssätt är A och O. En skola där digitala verktyg kan hjälpa till att öka motivationen hos elever, därför att de är viktiga verktyg när man vill arbeta med på-riktigt-uppgifter. Alltså uppgifter som har betydelse även för andra. Jag skriver om en skola där sociala medier är en naturlig del, eftersom de är en naturlig del i samhället, precis som skolan är. En handbok.
Att skriva boken har varit en resa. Och är fortfarande, eftersom jag inte är helt klar med den än. Det har varit en resa dels för att jag har gjort mycket efterforskning, för att själv lära mer. Dels för att jag har varit i kontakt med så många olika människor för att få deras syn på olika saker. Men också för att min förläggare har visat mig på verklig formativ bedömning. Kanske för första gången i mitt liv. Aldrig tidigare har någon gått in för att diskutera text och tanke med mig på det vis som hon har gjort.
Och på något vis är det skrämmande. Det där om att ingen tidigare i mitt liv någonsin har gjort det. En kommentar från en lärare om att något ska ändras, och så har det varit klart. Men nu. Nu har jag fått utvecklas. Levla. Det är en otrolig förmån att få vara med om en sådan resa.
Jag önskar att alla elever ska få uppleva verklig formativ bedömning. Framåtsyftande. Nu finns verktygen då det är möjligt att göra det på en mängd olika sätt. Även när det inte finns tid att sitta ner en lång stund med var och en. Det går ändå.
Jag vägrar stanna i en klagan om att tiden är slut eller att man inte har lust. Finns en klagan ska den fram i ljuset och bollas runt tills man hittar en utväg. Men för att det ska vara möjligt att hitta lösningar, måste de vuxna som finns i elevernas närhet kunna komma överens. Ta sitt vuxenansvar för att inte trycka ner varandra eller tysta glädjeyttringar. Jag skriver om det också. Utifrån forskning. Det är dödligt intressant. Och viktigt.
Jag hoppas du vill läsa min bok. Den kommer ut på Liber under senare delen av året. Innan dess ska jag få ännu mer formativ bedömning av en textredaktör. Undrar så vad det ska innebära. Förväntansfull..