I min bok Digitala verktyg och sociala medier i undervisningen finns en del länkar.
De är bara en liten del i det stora hela, men jag lovar i boken att jag ska försöka hålla dem uppdaterade här på bloggen. Nu har det gått en tid sedan boken skrevs och en del länkar har slocknat, andra har bytts ut. Därför finns en någorlunda uppdaterad lista under fliken Boken. Varsågoda!
En 10-åring lär deltagarna fingervirka på egen session bland webbfolk och nördar! Vi följde tråden..
och där var hon. Och där virkades det. Jag livesände.
Det är sådant som kan hända på en knytkonferens som Webcoast. En knytkonferens, eller en unconference, är ett ställe där deltagarna själva skapar innehållet genom att sätta upp vad de vill prata om på en grid, ett rutnät av lappar som visar vart man ska ta vägen och när. Ungefär så.
Det är inte många skolmänniskor här, däremot webbutvecklare, mediafolk och sådana som bara har en stor kärlek för vad man kan göra med hjälp av webben. Att vara i ett sådant sammanhang ger mig mycket. Förlåt alla skolmänniskor, jag tycker om er också – lovar! Men det är här och på Sweden Social Web Camp som jag hittar de riktigt djupa kunskaperna om webb som jag har nytta av i mitt arbete. Sådant jag kan överföra på min arbetsvardag och koppla till skolans styrdokument. Det är i sådana sammanhang jag kan diskutera med andra utanför min vanliga sfär och få andras perspektiv som berikar. Jag har absolut inget emot rena skolkonferenser. Men jag kan fundera över det här med att åka dit år efter år utan att hitta till andra sammanhang där man pratar om lite andra saker. Kanske är man rädd att vara den som ingen känner igen? Att hamna utanför tryggheten? Nu behöver naturligtvis inte alla tycka som jag. Alla kanske inte heller vill lägga sin fritid på att göra något så roligt som Webcoast. Så kan det vara.
Så vad ska jag rapportera härifrån? Inte så mycket och så ingående, tror jag. Konferenser innebär möten som måste upplevas på plats. Men en kort sammanfattning:
En bra grej som jag lyssnade på var det här med ryktessperidning på nätet. Lukasz Lindell berättade om hur ryktet med felaktiga iPhoneskruvar fick spridning och hur alla länkade tillbaka till en enda felaktig ursprungskälla. Och hur ryktet om likheten mellan Lincoln och Kennedy är galet, men sprids ändå. Intressant och viktigt att ta upp som exempel i skolan med elever som är så gamla att det rör dem. Utifrån det kan vi prata viktigt lärande om källkritik i dag. Sonen, som går på gymnasiet och som till och från var med och filmade som någon slags frivillig praktikant till Falkevik & Danehav, rankade hans session högt. Det var helt enkelt intressant. Länk kommer senare.
Deeped pratade om Klout och vill du veta vad det är kan du följa sändningen här (Länk kommer senare).
Han och Sarah Larsson Bernhardh pratade också om sociala medier och trender. De tog också upp vad som ligger bakom varför vi delar i sociala nätverk: Vi vill verka smarta, vi vill vara en del av en grupp (tummen upp för dem som ingår i de rätta sammanhangen), vi vill skratta i grupp (dela roligheter) och vi vill säkerställa vår sociala ställning. De pratade om lifelogging och vad det kan innebära och de pratade om vad second screen innebär, detta att vi ser på TV på en skärm medan vi samtidigt är uppkopplade på mobil eller annat. Något att tänka på för dem som ansvarar för webb i skolor och kommuner inte minst. Responsiva webbplatser är viktiga. Det är viktigt för användarna och därmed eleverna (min reflektion). (Även här kommer det att komma en länk.)
Tomas Linderoth och Livia Norström från Högskolan Väst pratade om hur de arbetar med öppenhet i sina kurser. De har märkt att studenterna når mycket bättre resultat om de som examination måste dela sina kunskaper och ge feedback till varandra, än om de ska examineras i en tentaform där ingen mer än läraren ser eller kan ge feedback. De menar också att studenter har stor nytta av att lära sig nätverka genom att använda webbverktyg som till exempel WordPress istället för att bara använda stängda lärplattformar. När de går vidare i livet har de inte särskilt mycket hjälp av de gamla lärplattformarna..
Malin och Stanley Ekelund pratade om hur man eventuellt kan påverka genom sociala medier. Vad är vardagsdemokrati idag? De använde konkreta exempel och öppnade för diskussion. Ingen inspelning finns från denna session.
Jag höll en visning av webbplatsen som vi arbetar med i min klass. Det blev en bra diskussion med input från olika yrkeskategorier och det tackar jag för. Via tweetsen förstod jag att flera av samtalsdeltagarna fick ut en hel del av sessionen – bra om vi kan få inspirera varandra.
Slutligen höll Stellan Löfving en dragning om hur han och David Stark har crowdsourcat fram en bok: Skum kanin med ananassmak. Personligen ligger det mig varmt om hjärtat. Varsågoda:
Det var Webcoast för mig i år. Ljus, rök, hög musik och quiz ingick också, precis som det ska göra på en knytkonferens, men det – det får ni själva uppleva på plats nästa år om ni vill.
Min elev är filmproducent.
Eller, han är ju inte min elev längre. Men han var det för jättedölängesen. Så därför kommer han alltid att vara min elev för mig. För ett tag sedan hittade jag honom på Twitter – en märklig känsla. Han som inte var mer än 10 år, hur..? Aha, de växer. De har ett liv efter att vi har sagt hejdå. Det visste jag ju. Egentligen.
Nu tog jag kontakt och frågade om mina nuvarande elever kunde få ställa några frågor inför ett filmarbete som de skulle göra. Filmproducenten var vänlig och svarade ja. Så nästa vecka ska det ske. Gott! Bra för arbetet!
Jag tänker en del på det där. Vi kommer med sannolikhet att arbeta tillsammans med flera av våra elever även när de har gett sig vidare ut i livet. Det blir så när skolan får vara en del av samhället. Och jag tänker att det vore bra att tänka på det redan nu när vi umgås i klassrummet. Dessa elever, de är mina medarbetare. Jag kommer på sätt och vis att få stå till svars för hur jag bemötte dem, när vi senare ses. Vad gjorde jag av min ledarroll i klassrummet? Ledde jag eleverna med respekt och med en syn på dem som medarbetare och medmänniskor, eller ledde jag dem med en annan syn?
Det där är min fundering just nu. Den tål att arbetas med.
Bett-mässan är över för i år, alltså den stora utbildningsmässan som hålls i London varje år och dit mängder av svenskar åker. Jag fick åka dit för Datorn i utbildningens räkning tack vare Guldäpplejuryns särskilda pris som jag fick 2012. Tackar för det. På plats höll jag två föreläsningar i Lärarförbundets regi som handlade om hur vi arbetar med webbpublicering i vår klass. Fast egentligen inte.
Egentligen handlar allt om förhållningssätt till lärande och om hur vi som pedagoger kan hjälpa elever att utveckla en nyfikenhet att lära. Att komma vidare. Det handlar om hur vi möter eleverna där de är, utifrån de styrdokument vi har. Om att hjälpa eleverna att skapa viktiga lärtillfällen där deras arbete kan berikas av och berika andra. Jag kan inte säga att jag är en superlärare, äpplepris till trots, utan jag lär, gör misstag och lär igen. I detta måste jag lägga bort en eventuell talanginställning och visa på det livslånga lärandet, allt för att kunna delta i ett fördjupat lärande och inte bara ett ytligt. Eleverna måste få se det. Ja, om detta handlade föreläsningen tillsammans och hopbakat med datorer, pekplattor och sådant som underlättar vissa saker, men förhoppningsvis utan apphysteri och quick fixes.
Jag lyssnade också på Ulrika Ryan, vinnare av Guldäpplet 2012, som föreläste om hur man kan arbeta med matematik i år F-3. Riktigt bra och intressant. Det jag särskilt tar med mig från föreläsningen är hur man kan låta eleverna filma varandra när de berättar om problemlösning i olika situationer. De använder i förväg bestämda begrepp och förklarar samtidigt som de visar en lösning. Jag har ibland filmat mina elever när de har diskuterat matematik, för att kunna lyssna på resonemanget i efterhand, men självklart kan eleverna själva göra det. Ulrika berättade om hur hennes elever övade respons och utvecklande av resonemang på det viset.
Vi två höll några guidade turer på själva mässan. Lite roligt var att Stephen Heppell dök upp i vårt lämmeltåg och lät sig fotograferas.
De montrar vi visade kommer vi att skriva om i Datorn i utbildningen, så jag gör inget dubbeljobb och drar det här också. Texten är inte skriven ännu. Men det är kanske inte mässan som egentligen ger mest, utan alla möten runt omkring. Och de var många och har lett till nya samarbeten och infallsvinklar. Det är ju så med möten.
Jo, så lyssnade jag på Sir Ken Robinsson också. Han som med hjälp av stand up pratar om kreativitet och att lärare måste möta sina elever och ta vara på deras talanger. Där hade jag velat höra mer om hur man kan utveckla så kallade talanger. Jag tror nämligen stenhårt på att det går att göra det och inte på att vi alltid måste vara talanger inom något från början. Det är aldrig kört. Jag har läst hans senaste bok, nyutgåvan av Out of our Minds och sett hans Ted Talks, så jag drogs kanske inte med i väckelsemötets starkaste andevindar. Han har tagit upp det han sa under föreläsningen tidigare. Men han har viktiga saker att säga. Fast kanske, kanske att vi som satt är redan hade koll på vikten av hans budskap.
Kanske att det är dags att gå vidare och diskutera djupare. En tanke. Men det var en bra show.
Stephen Heppell, han som gick vår guidade tur ni vet, var med och talade på Diu Scandinavian Session där representanter från de nordiska länderna deltog. Jag hann inte lyssna så mycket, men jag hann höra Heppell säga: We can mend this world with learning. But we must seduce them. Med det menade han att om barn ska lockas av att vilja lära, måste vi ha något viktigt att erbjuda dem. Vi kan inte trava på i gamla hjulspår utan glöd och engagemang. Han pratade också om vikten av att de nordiska länderna förändrar lärarutbildningen så att den passar vår tid, om ändamålsenliga lokaler och om att föräldrar, elever och lärare engageras och involveras i lärandet.
Engagemang alltså. Jag skulle vilja att vi kunde börja jobba med det ordentligt.
Nu tar jag med mig de införskaffade badges-hållarna från Bettmässan, som eleverna ska ha på sina viktiga uppdrag.
Jag tar också med mig min nya gula rastvärdscape , åker hem och funderar på hur jag kan utveckla mitt rastvärdskap och annat viktigt. För jag längtar efter dem nu, de som skolan är till för – eleverna.
Nu är den klar. Boken. Elevernas alltså.
De är sju år, de går i ettan och har skrivit en egen bok. Inte genom att få en dunk i ryggen och kommentarer som: ”Vad långt du har skrivit – bra.” utan på ett annat sätt. Istället har vi försökt arbeta som kanske en del författare jobbar. Man kan lära sig sådant när man är sju år.
Det började med att eleverna intervjuade Sören Olsson (som skrivit Sune-böckerna tillsammans med Anders Jakobsson), Martin Widmark och Helena Willis (författaren och illustratören till LasseMaja-böckerna), Gunilla Bergström (Alfons Åbergs skapare) och Annelie Drewsen (författare till Adam-böckerna) om hur man gör när man skriver en bok. De träffade inte dessa öga mot öga, men spelade in sina frågor på vår pekplatta och så tog jag med mig den och spelade upp deras frågor för nämna personer på Bokmässan förra året. Alla svarade och lät sig spelas in. Av detta gjorde eleverna ett TV-reportage. På webben alltså.
I inslaget bad eleverna andra om ytterligare hjälp för att kunna göra en bok. Vi visste att den skulle handla om vår dromedar (Ja, vi har en sådan i klassen och han har fått namnge den webbplats som vi har i Webbstjärnan; Jamlas kompisar.) Vad ville man läsa om i boken? Snart kom det in förslag. Både får vuxna och barn. Klassen arbetade i par och valde bland förslagen. Sedan började de skriva.
Under arbetets gång, stannade de då och då upp för att läsa igenom, läsa upp för klasskompisar och för att ta emot frågor och uppmuntran. Från de andra eleverna. Att tidigt öva att en text kan utvecklas tror jag är viktigt. En kort text kan vara bra, en lång text med, men ingen text bemöts med att den är bra bara för att den är lång. Går den kanske till och med att korta ner för att bli ännu mer kärnfull? Och vilka frågor skulle man kunna ställa till de andra i klassen när man får höra vad de har skrivit? (Sådant måste övas, det är ingen mystisk inneboende frågarförmåga som antingen finns eller inte finns.) Och sedan: Hur kändes det att få frågor om texten? Tyckte ni att texten blev bättre efter ändringen?
Under arbetet pratade vi om hur de olika kapitlen skulle knuytas ihop. Om Jamal hade fått ihop det med en annan dromedar i ett kapitel, så måste denne kanske finnas med i några kapitel längre fram. Hur skulle deras vänskap utvecklas? Vid ytterligare genomläsning ändrade vi ännu lite mer och försökte knyta ihop boken tillsammans.
När en bok skrivs brukar det finnas med en textredaktör på något vis. Jag fick ta en rollen och eleverna fick godkänna eventuella språkändringar.
Så skulle eleverna illustrera boken. Precis som Helena Willis i LasseMaja-böckerna. Och som Markku Huovila i Adam-böckerna. Annelie Drewsen tog sin filmkamera, gick till Markkus ateljé och gjorde ett reportage åt oss. För att förklara hur en illustratör arbetar. Det. Tänk. Till oss! I reportaget gjorde Markku en Adam-figur som Annelie skickade till klassen. Nu finns den i vårt klassrum och ingår i vårt nästa arbete; att använda Adam i en ny produktion. Vi anade att man inte bara kan ta en illustratörs figurer och göra så utan att fråga, så vi frågade Markku om vi fick , och han svarade ja. Det. Tänk. Stort.
Det Markku berättade i inslaget var bland annat att han brukar göra en Adam-figur som han klipper ut och sedan göra olika bakgrunder som han sätter in Adam i. Han tecknar alltså inte figurerna direkt på pappret där bakgrunden finns. Vi provade att göra på liknande sätt med vår dromedar. Fast vi tog kort på den, klippte ut och satte in Jamal i olika tecknade miljöer. (Vi utgår från att det är OK att använda kortet på dromedaren i vår bok utan att fråga om lov. Gosedjurs-dromedarer säljs i massupplagor på sina håll i världen och verkshöjden är svår att fastställa, så vi tror att det vi gör är OK.)
Jag lägger inte ut mina elevers arbeten här. Men gå gärna in och titta på deras arbete med boken Jamals äventyr. Och läs den gärna. Kanske vill någon skriva en kommentar till dem på deras webbplats – det kan betyda mycket för dessa författare som just har börjat pröva sina vingar!
Ni som har hjälpt oss, det finns tack till er i boken. Det är ovanstående nämnda, men också:
2-3B Forsbacka skola, Frida, 1A Engelbrektskolan, F123 Herrljunga, 5A Backluraskolan, 3B Rebbelberga skola, Helen, Nollfemmorna Kristinedalskolan, 5B Backluraskolan.
Flera av dem deltar också i Webbstjärnan och jobbar med webbpublicering. Kika in till dem och ta del av deras arbeten också! Alla arbetar vi olika men med hopp om att kunna ge eleverna viktiga verktyg att ta sig vidare i det livslånga lärandet. Främst tror jag att sådana verktyg handlar om mod och nyfikenhet att kunna ta sig vidare. Ibland är digitala verktyg en hjälp för detta, ibland analoga. Men jag vill inte hindra mina elever att utforska dessa verktyg. Och det, det gör vi tillsammans. Jag som pedagogisk ledare som kan hjälpa, guida och samtidigt själv delta i det livslånga lärandet. Det gör mitt jobb till ett av världens kanske mest spännande.
Vill du publicera egna böcker, kan du göra det på olika nättjänster, bland annat Calameo. Jag har tidigare skrivit om hur man gör här.
Ett nytt outforskat år. Det bara ligger där framför oss. Orört.
Jag vill inte spekulera för mycket i vad som kommer att hända, men en sak vill jag spåna kring. Det kommer att bli sämre innan det blir bättre.
Va?
Uttalandet är hämtat från Nikke Lindqvists bloggrubrik till ett inlägg där han bland annat skriver:
Kloka människor omkring mig har sagt att felet med sociala medier är att vi plötsligt faktiskt kan läsa vanliga människors tankar. Och de tankarna är inga vackra, stora tankar, utan oftast små, trångsynta elakheter.
Och jag tänker att, ja, det kan nog stämma.
För några år sedan innan gemene man hade kastat sig ut i de sociala medierna, var tonen ganska trevande och hjärtlig i dessa medier. De som kommenterade varandras bloggar (det var ytterst få lärare som bloggade under förra årtiondet) hade oftast en trevlig ton. Man kunde tycka olika, jovisst, men tonen – den var sällan tillplattande. Det handlade inte så mycket om en minsann-mentalitet, utan mer om nyfikenhet och lycka över nyfunnen vänskap.
Den där lyckan kan man se i mångas uppdateringar på Twitter och andra ställen nu också. Människor som lovprisar olika forum för just nyfunnen vänskap. Det är väldigt fint. För det ger människor något. Alla går vi igenom olika faser och den där lyckofasen; kan man hitta den, då har man något att glädjas över.
Men. När så många nu kastar sig ut i sociala medier, då hamnar en del lite snett ibland. Det kanske inte är meningen, men så faller man in i ett sätt att ta plats. Man plattar till, trots att man kanske inte ser på sig själv som en som egentligen sysslar med sådant. Härskartekniker används utan att man kanske är medveten om det. Man kan hitta människor som gör så i olika facebookgrupper. Man kan hitta dem på Twitter. Man kan hitta dem på många ställen, precis som man kan hitta dem i personalrum.
Oförmåga att lyssna och ovilja att lära av andra drabbar till slut andra. En chef addar en anställd som vän på facebook. Människor som blivit addade berättar hur de inte har vågat neka chefen tillträde till den personliga sfären. Andra berättar om hur de måste ta del av sin chefs sexistiska skämt i nämnda forum. Chefen har inte koll på att det ibland till exempel kan vara värt att fundera på om det är bättre att använda sig av facebookgrupp, än att vara personlig vän med anställda. Och vem ska våga föreslå chefen ett mer genomtänkt användande av sociala medier? (Lugn, det handlar inte om min chef, så ingen behöver slå på stora trumman över detta.)
Tonen visar sig även var hård i kommentarsfält på nyhetssajter och bloggar, som vågar ta upp viktiga samhällsfrågor. Där är det ofta vuxna som kommenterar hetskt och hatiskt. Vi kan förfasa oss över ungdomars nätvanor, men ta en en titt på en 50-årig medelsvenssons sätt att interagera med andra. Ryggdunk där, tillplattande där. I köttrymden likväl som i cyberrymden. Det är inte alltid vackert.
Så det får nog bli sämre innan det bli bättre. Det är ju ändå bra att fler och fler deltar i debatter och forum. För demokratins skull. Men jag försöker att inte delta i snäva facebokgrupper och Twittertrådar där luften inte är fri och där diskussionen inte leder någonstans. Facebook har många skogsdungar där luften är klar och hög.
Jag ser med tillförsikt fram emot 2013 och vill önska dig ett riktigt gott nytt år – ett år då köttrymden likväl som cyberrymdens yta kan användas till att skapa goda relationer och lyfta andra. Ett år då vi vågar prata om det.