Imorgon drar jobbåret igång igen. Då är det slut är lata morgnar och slösurfande. Det är också slut med renovernade och lådsorterande.
Förra året hade jag bestämt mig för att inte arbeta mer än heltid, men så brann skolan ner och så gick det som det gick. I år vågar jag inte riktigt tänka tanken och planera för mycket för hur det ska bli. Det blir ändå aldrig som man har tänkt och det kanske är tur, för vad trist livet vore om man jämt hade allting klart för sig (Även om jag inte tycker att skolbränder är någon vidare happening). Det jag vet om det här året är iallafall:

• Jag och några kollegor ska åka till London i mitten av januari för att gå på BETT-mässan, som är världens största pedagogiska IT-mässa. Den hålls varje år och drar massor av pedagogiskt folk, däribland många från Sverige. (Lugn alla som tänker på finanaskrisen, resan betalades förra året innan allt kraschade runt om i världen och jag tror inte det var den som fick allt att tippa över.) Jag ser verkligen fram emot att ta till mig så mycket som möjligt där se vad som kan omsättas i praktiken på hemmaplan!
• Jag kommer att fortsätta att blogga här, sköta itpedagoger.se, delta i Skolverkets IT-referensgrupp samt göra en ny grej: att vara en av dem som bloggar på Stjärnkikaren – en blogg som vänder sig till framför allt de gymnasieelever som vill ha tips för att kunna delta i Webbstjärnan. Vad Webbstjärnan är kan du läsa här.
• Så vet jag att jag kommer att plugga på distans också. ”Publicera på webben” heter kursen och den handlar om en del tekniska grejer som jag vill veta mer om.

Fast innan jag gör något av ovanstående ska jag leta fram strumpor till imorgon.
Vad har du för planer?

Just idag får dygnet en extra sekund. En skottsekund. Pang bara, så är den där. 

Jag måste fånga den.

Fast kunde man inte ha valt att ge oss den en dag när man var mer på topp och kunde njuta av den? 

2009. Ganska lätt att skriva ändå. 9:an sitter bredvid 0:an på tangentbordet. Kan bli bra. Man kan aldrig så noga veta.

2008 var bra. Jag har mycket att vara tacksam över: Barnen var ganska friska, jag hade ingen sjukdag och livet flöt på. Gott, ungefär som en smoothie. Vissa år är sådana, andra är det hårdare.

Förutom att vara tacksam över det ovanstående, är jag glad över de nya vänner jag fick. Ni vet sådana vänner som verkligen lyssnar och vill veta, sådana som berättar vad de själva tycker utan att klubba lyssnaren i huvudet, sådana som kan tänka sig att omvärdera vad de tycker. Dialogmänniskor. Ja, jag vet att det är fult att dela in folk i fack, men jag gör det ibland i tysthet. Monologmäniskor finns det så många av. Jag tystnar i deras närhet, tycker inte det är värt att diskutera det som inget öra fångar upp. Fast jag tror att även de kan bli en gnutta dialogmänniskor om de ger sig tid att märka när de hamnar i lyckliga situationer. Situationer där mitt eget tyckande inte är det viktigaste utan istället det tyckande som omvärderas och filas i ett uppmuntrande ”Jaha, tycker du så?! Vad spännande! Så tycker inte jag.”

Jag önskar alla ett gott år med många goda möten!