Kategoriarkiv: Resurser

När Mr Kay fick ett ansikte

Bild, Film, Opinion, Publicera, SO, , , ,

Spinning Jenny.

Det var ett av det mest trista ord jag visste under min skoltid. Det dök upp ibland och var alltid lika grått, trist och eländigt. Bilderna i boken förstärkte känslan. Jag pluggade snabbt in årtalen och namnen och så hoppades jag slippa den stackars Spinning Jenny-maskinen ett tag.

Så dök det upp i veckan igen. Sonen hade prov och bad mig förhöra. ”Men bara på de sidor jag säger, inte på en massa snack runt omkring!” Han känner mig. Så jag frågar på texten och får bannor så fort jag går utanför. Slinter ibland och vill dra paralleller, men dras snabbt tillbaka av sonen. ”Fråga på texten!”

Jag frågar på texten. Men börjar ändå fundera. Jag hade glömt att snubben som uppfann Flygande skytteln (ett annat av de ord jag hade på trista-listan under min skoltid) liksom uppfinnaren till Spinning Jenny fick fly hals över huvud för att folk retade upp sig så på dem eftersom de i och med sina uppfinningar tog jobben ifrån andra. Folk slog sönder deras hus och Flygande-skytteln-uppfinnaren, John Kay, tvingades i landsflykt. Vart flydde han? Till Frankrike. Ett land som några år senare skulle få uppleva Franska revolutionen. Var det så smart att fly dit? Jag bara frågar. Det skulle han ha tänkt på.
Vad hände med honom där då? Jag börjar fantisera och tänka mig in i hur han blir vän med några aristokrater för att sedan bli jagad av den uppretade pöbeln. ”Nej, inte nu igen!” Stackars krake. Eller så hann han dö innan allt satte igång igen, han borde ju ha varit ganska gammal då.

Industriella revolutionen och Franska revolutionen börjar få ljus igen. Mr Kay hjälper mig att binda dem samman. Jag skulle vilja vara elev igen och låta Mr Kay traska genom historien. Berätta den genom honom. Jag skulle vilja kunna välja mellan att filma hans berättelse, antingen med hjälp av kompisskådisar eller med bilder från Unlockning archives (Just nu verkar flera av deras sidor ligga nere, men jag hoppas det bara är tillfälligt) eller andra bilder som blivit fria att använda för att upphovsmannen sedan länge är död. Kanske lägga in dem i Pikistrips och göra en berättande serie. Jag skulle vilja intervjua Mr Kay. Göra en inspelning och kanske lägga ut som podcast. Om han vill prata med mig alltså.
Jag kanske gör en Glogster om honom och hämtar inspiration från den som redan har gjort en. Om någon annan har intresserat sig för min Kay före mig, kan det kasta ljus över det jag vill veta. Jag tackar och tar emot!
Kanske tar jag reda på mer genom Qwiki som både berättar och visar bilder om olika historiska händelser, platser och annat. Om jag har registrerat mig för att få en invite alltså. Tycker det är lite synd att man inte kan bidra till Qwiki själv utan bara titta på andras material, men det lämnar vi så länge.

Min tidslinje som jag gör på Timetoast hjälper mig att strukturera. Där kan jag länka vidare till andra ställen på webben och där kan jag lägga upp bilder. Med hjälp av embed-koden lägger jag in den här på bloggen:

(Riksantikvarieämbetet har lagt upp mängder av fria bilder på Flickr. Dyk ner i denna guldgruva om du vill och behöver bilder till din berättelse.)

Jag funderar på paralleller mellan vår tid och industriella revolutionen. Det står nämligen i läroboken att ett barn som föddes kring sekelskiftet 1800 i Storbritannien fick uppleva fler förändringar än någon tidigare fått göra under hela sin levnad. Är det samma sak nu? I den kommunikativa revolutionen. Framkallar det också känslor, fast av ett annat slag? Allt detta nya.

Jag går och sätter på mer kaffe. Mr Kay följer med mig ut i köket. Nu lämnar han mig inte.

Share

En personlig present med driv

Bild, Publicera, ,

Jag öppnar ett personligt inslaget paket. Kortet, allt, vittnar om att det är ett speciellt paket. När jag tar fram innehållet och stryker med handen över boken vet jag att det är en mycket, mycket speciell present.

I förordet kan jag läsa:

Systerdottern är min och jag är mostern.

Får många år sedan fick jag den pysselbok hon skrev då. Med blyertsteckningar och blyertsord. Det var fint. Det var en mycket speciell present det också. Under åren har hon behållt sin kreativa ådra och gjort något av det. I och med boken jag fick idag kan jag lära mig hur jag ska göra mina egna knappörhängen, bullringar och annat. En bok bara till mig. Formgiven och genomtänkt. Med datorn gick det lätt att dra bilder till rätt plats, att skriva text som blev snygg och få allt så där som hon ville ha det.

Kanske kan en uppriktigt menad fråga leda till att den som får frågan bär den inom sig och gör något av den, om inte nu, så kanske sedan. Ställer vi uppriktigt menade frågor i skolan? Något som får eleven att fundera och vilja. Som sätter igång ett driv?

Jag letar ständigt efter de frågorna. I min hand håller jag ett av alla svar. Tack Matilda!

Share

Släpp ormen i läroboken fri

Engelska, Text, , ,

Nej, hon heter inte Anne-Marie, hon heter Eva-Marie! Du fåår inte säga fel på föräldramötet.

Dottern pinnar iväg till sitt rum och slamrar med skrivbordslådorna. Så hörs hon ljuda: K-o-m i-h-åååå-g.

Innan jag går sticker hon ner lappen med meddelandet i min ficka och säger:

Om du glömmer bort frökens namn igen, så tittar du bara på lappen i din ficka!

Jag åker iväg till föräldramötet och kramar tryggt lappen. Nu glömmer jag inte. Hon heter Eva-Marie.

Ord är betydelsefulla och dottern har hittat det. De är inte meningslösa OS, ORM och SOL tagna ur sitt sammanhang. Hade hon skrivit Akta dig för ormen! när jag skulle ut i skogen hade även ordet ORM kunnat bli betydelsefullt, men oftast använder vi det ordet om en sömning meningslös och trist varelse som solar i en bok. Hur som helst, jag är glad att hon hittat ordens meningsbärande betydelse.

Ändå träffar jag på lärare, när jag pratar om det här vid föreläsningar, som frågar mig om det inte är farligt att låta barnen skriva så här fritt när de är sig läsa och skriva. Om de inte lär in fel då.

Som om man bara fick använda det man var expert på utan att ha fått öva för att bli expert. Du får inte spela klarinett förrän det låter perfekt! Ungefär så. Är man inriktad på felanalys ser man felen. Är man inriktad på lärande och utveckling är det utveckling man ser och letar efter för att hjälpa vidare.

Det är av den anledningen jag sväljer en gång extra när jag hör pedagoger som berättar hur de alltid gör om elevernas första stapplande texter så att stavningen ska vara rätt. Annars går det ju inte att läsa.
Min erfarenhet är att alla texter går att läsa. På något sätt. Man kan vara ärlig mot barnen och säga att alla bokstäver har inte hamnat riktigt där de ska, men att man förstår vad det står där och så visar man det genom att läsa texten.
Som lärare hänger man över axeln på barnen i korta perioder när de skriver och snappar upp vad som ljudas och skrivs. Ibland behöver pedagogen vara snabb och skriva ett svar med pennan eller i samma dokument på datorn. Något som kan ge stöd för en själv att läsa elevens text för denne senare när han eller hon glömt vad som skrevs. Att få höra sin text uppläst är en bekräftelse och en viktig sådan.
Texten HXN KÅM TL SLTET kan kommenteras med Oj, kom häxan fram till slottet? Undrar om de blev rädda då? Senare läser pedagogen sin kommentar och kan på så vis läsa elevtexten. Eleven upplever sitt ljudningsarbete som viktigt och berövas inte skrivglädjen genom att pedagogen gör texten till sin: Så här skrivs det, förstår du: Häxan kom till slottet. Så ja, nu är det rätt! Jag skriver det här bredvid din text. Rätt och fel. Din text är den som är fel. Istället jobbar man vidare med att höra och se vokalerna och i nästa eller nästa text kommer de att finnas.

Men om eleverna vill ha rättning? Denna alltid lika aktuella fråga. Ja, självklart ska man diskutera stavning utifrån vars och ens utvecklingszon. Självklart. Läraren leder vidare, men det handlar om att eleven ska göra kunskapen till sin. Att stärka Du kan-känslan hos en elev som lär sig får inte förbises.
Många elever är så drillade i rätt-och-fel-tänket att de alltid vill att läraren kollar att det är rätt. De vågar inte ta ut svängarna och skriva den där berättelsen om Korvkändisen (Berättelse skriven i åk 1) som hamnade i ett hisnande äventyr. Det är lättare att skriva av orden som läraren skrivit på tavlan för då blir det rätt. Men det är inte säkert att ljuden formas inne i elevens huvud. Öga och hand samarbetar men går inte alltid via det lyssnande örat. Helord kan läras in så, men bland behöver man smaka på orden för att göra dem till sina.

Jag tänker vidare kring den inspelning jag gjorde nyligen när dottern 6 år sjöng It’s my life. Lyssna några sekunder om du vill: Dottern sjunger It’s my life
Orden är fel och ändå så rätt. Hon smakar på dem, sjunger från tårna och provar dem. Hon kommer kunna sjunga engelska låtar när hon är 15 år utan att ha tagit skada av att hon provade när hon var 6. Hon kommer det. Det är inte farligt.

På flera håll i landet arbetar man Tragetoninspirerat med att skriva sig till läsning. Det är bra. Vissa använder talsyntes, andra inte. Vissa tar vara på Internets möjligheter när man ska få igång ett kreativt skrivande, andra inte. Det finns många varianter och du hittar några kommuners arbete här sammanställda av Erica Lövgren.

Det viktiga är dock att titta på hur barn lär sig när de får utrymme att lära sig, när hindren är bortttagna. När vi verkligen ser till att eleverna får göra lärandet till sitt – inte till lärarens. Ska vi?

Släpp ormen i läroboken fri.

Share

Att göra sin röst hörd, kanske genom iVoted

Publicera, ,

Att elever ska få höras, även de tysta, är något jag alltid har jobbat för. En del tycker att det är skönt att de tysta eleverna finns, att de inte stör undervisningen. Men inte alla som tur är. I en klass med många elever är det däremot ibland svårt att få alla att höja rösten och säga vad de tycker.

Med olika webbtjänster kan man komma en bit på vägen. Alla kan få känna att deras tyckande är viktigt och att man lyssnar på dem.

I gratistjänsten iVoted till exempel skrivs en fråga in och sedan några olika svarsalternativ. Ingen inloggning behövs, men registrerar man sig kan man spara omröstningarna. Eleverna eller publiken kan rösta antingen via sms, mail, länk på webben eller via Twitter. Alla svar kommer upp med en gång och utifrån det man får fram kan man få igång en diskussion om varför, hur och vad.

Det går att bestämma om man ska få rösta en eller många gånger. Själva röstandet är inte svårt; varje alternativ får en kod som man skriver in eller som man klickar på beroende på vilken väg man väljer när man vill rösta:

Det här är något man kan göra i klassrummet eller hemma i läxa när man har fått fundera ett tag.

Vill ni rösta på vem ni tror är skurk i en påhittad roman så kan ni göra det här. Bara för att prova. Jag tror att fröken Flundra är oerhört skum..

Share

Så blir din blogg lätt att läsa i mobilen

Publicera, Sociala medier, ,

Efter många års bloggande fick jag en uppmaning på Twitter som löd något i stil med:

”Hallå, kan du fixa så din blogg går att läsa i mobilen också?!”

Jag hade inte funderat på att webbsidor fungerar annorlunda i mobiler och att man kan behöva fixa till dem för att de ska gå lätt att läsa där. Men så är det. Så jag fick hjälp och fixade biffen.

Idag hittade jag en gratis onlinetjänst som hjälper till med just detta; Mobstac.com. Jag testade att skriva in webbadressen till en blogg jag har för lärare som använder Blogspot, fick ett meddelande om att skriva in en kod i bloggen och så var det klart. Tydligt och klart förklarade man för mig hur jag skulle göra: Gå till Design/ Redigera html och klista in en kod efter stället där det står <head>. Inte svårare än så.

I mobilen ser nu bloggen ut så här:

Istället för mobilsvårlästa:

Det som hände när jag skrev in bloggadressen i MobStac var att jag fick en ny adress till bloggen: larbloggen.mobstac.com istället för larbloggen.blogspot.com. Genom att klistra in koden efter <head> på bloggen dirigeras nu all trafik som kommer via mobiltelefoner om till den nya adresssen. Smidigt!

Att göra en blogg mobilvänlig fungerade på det här viset i Blogspot. Jag vet att det fungerar med WordPress i MobStac också och tror att även andra bloggtjänster fungerar där, men har inte testat.

I skolan använder en hel del lärare bloggverktyg för att eleverna ska lära sig publicera på nätet. Med tanke på hur många som surfar via mobiler, är det viktigt att skolan hänger med för att underlätta kommunikation den vägen. Att knacka kod är inte något som gemene man kan, men finns det tjänster som steg för steg visar hur man fixar olika saker med några musklick, är det bara att tacka och ta emot.

Share

Detektiven Emil och vi – tillsammans på riktigt

Publicera, Text, ,

Det finns en klass där ute som jag följer. En klass som läser böckerna om Emil Wern skrivna av Anna Jansson. Och som tar sitt arbete på största allvar. Det de gör är på riktigt.

Klassen på Gotland läser, diskuterar och skriver om sitt arbete i bloggen Detektiven Emil och vi. De smakar flädrsaft som personerna i boken dricker, de bakar bullar och skriver om vilken av karaktärerna de vill bjuda, de gör matematik av sina bokfunderingar. De ställer frågor till författaren och illustratören och.. de får svar! De får faktiskt svar.

Snart ska de på utflykt till Visby för att se om det ser ut som i boken, om de kan hitta detektivbyrån och om den finns där i verkligheten.

Eleverna gör djupdykningar i böckerna och de gör det på ett sådant sätt så att att andra kan ta del av det.

Det är det jag tycker är viktigt – att deras arbete görs viktigt. Så viktigt att vi får läsa om det. Lärande är viktigt; det ska komma andra till del. I vårt högkommunikativa samhälle där wikis och bloggar är viktiga inslag ska naturligtvis eleverna få jobba med dessa kanaler. Hur ska de annars lära sig handskas med dem? Om inte skolan kan hjälpa till att ge eleverna viktig livskunskap, då får skolan ta sig i kragen. Jag köper inte att man som lärare säger att man inte kan, att man inte har fått utbildning: man har ett eget ansvar. Förtroendetiden ska bland annat användas till att förkovra sig och på nätet finns tusentals manualer och filmer som hjälper till med kunskap. Det går! Jag vågar säga det eftersom jag själv tog mig i kragen en gång i tiden. Att ta sig tid ger tid. Elever som upplever att de gör viktiga saker jobbar. Tjatet minskar, trivseln ökar och tiden används bättre. Ja, jag vågar säga det.

Tack Öpedagogen för att du visar att det är möjligt! Tack alla ni andra lärare som låter era elever lära för  det liv som de lever här och nu och för det liv som kommer. Tack för att de får tillgång till kunskap som behövs; läsa, skriva, räkna, sända live-tv, göra podcasts, känna igen svampar, lukta på kossor, kunna kommentera på nätet och allt annat viktigt! Tack! Ni inspirerar andra att våga.

Öpedagogen Marie Andersson sköter ibland om blommorna på en balkong på Söder, lär ibland eleverna blogga, bakar ibland bullar och är en alldeles vanlig lärare; en sån som funderar på hur eleverna ska få göra sånt som är viktigt i livet.

Share