Kategoriarkiv: Publicera

Samarbetaonline – ny tjänst av Ugglemamma

Publicera, Sociala medier, ,

Åsa Kronkvist, also known as Ugglemamma, har gjort det igen. Förklarat så man förstår:

Det fanns en tid, för inte alls så länge sedan, då Internet främst sågs som en arena för att söka information. För dem som var någorlunda slängda i teknik var det dessutom möjligt att publicera information. Så är det inte längre. Med sociala mediers framväxt har vi gått från ett informationssamhälle till ett interaktionssamhälle. Eller för att vara noga, så står vi kanske med en fot i varje del. Det är ett bra och stabilt sätt att stå på. Med fötterna brett isär är det lättare att stå stadigt.

Hon har skapat sajten samarbetaonline där hon visar hur man gör för att just samarbeta via nätet. Och hon förklarar som sagt så man vill gråta av glädje. Med hjälp av kantareller fattar jag plötsligt det där om att man inte bara kan stanna vid problem. Säga att det inte går. Att man inte har tid. Det gäller här och nu.

Läs så förstår du vad jag menar. Och sprid denna fantastiska tjänst. Please. Våra unga behöver den nu. Vi behöver den nu. Inte sen.

Kantareller från i fjol. Nu uppätna och borta.

Share

Little Bird Tales – berättelser med egna foton som du kan rita i

Bild, Publicera, Text, , ,

Jag testar Little Bird Tales där man kan ladda upp egna foton, rita i dem, skriva och spela in sin röst. Tanken är att barn ska få skapa och dela det de gör med varandra. Inte stoppa i en byrålåda. Jag testade att skriva med å, ä, och ö. När berättelsen laddas blir det konstiga tecken, men sedan fungerar det.

Att arbeta i programmet, som är gratis och ligger på webben, är lätt. När berättelsen är klar klickar man i att den ska vara publik. Då går det att bädda in den med koden man får. Annars funkar det att eposta den. Men klart att det ska vara publikt – man är väl stolt över det man har gjort! Eller.. Tja, ta inte för allvarligt på mitt försök, det var inte så genomtänkt, om man säger så. Programmet är däremot genomtänkt.  Kanske kan vara något för dem som gillar Storybird?

Share

Jan Björklund pratade med upprörda lärare på Twitter

Publicera, Sociala medier,

Björklund tog sig in på Twitter idag. Under #merkateder pratade han med de lärare, som han rört upp känslorna hos, efter sin debattartikel om att allt fixar sig om läraren bara kan leta upp sin kateder igen. Han pratade med mig. Det ska han ha cred för. Att han använde den kanal som den senaste tiden fått ett stort antal lärare att engagera sig, är en sak i sig. Utbildningsministern pratar med folk med de medel som finns och Twitter är ett sådant medel.

Så här bidrog några andra till samtalet. Märk att Jan Björklund vinkar längst ner.

På Twitter pratar man bara om att man dricker kaffe.

Nej, det gör man inte. Där pratar man om världsproblem som tsunami och kärnkraftshaveri. Och där pratar man om kaffedrickande. Och skolfrågor. Det är som i vanliga livet, man är sällan ensidig och enkelspårig i en diskussion; man talar om väder och vind och annat som verkar mer viktigt. Det sker ofta i en salig röra och det är det som kan göra ett samtal intressant.
Twitter har visat sig vara ett sätt att komma i kontakt med de folkvalda på ett helt annat sätt än förr. Jag har den senaste veckan pratat med både IT-ministern Anna-Karin Hatt och, som idag, utbildningsminister Jan Björklund. Att jag kan använda denna kanal ger mig ett försprång, som jag inte är säker på att jag vill ha. Vem säger att mina åsikter är mest lämpade att föra fram? Jag vill att elever idag ska få lära sig vägar för demokratiska samtal i den Kommunikationsålder vi lever i. De ska också kunna få föra fram sina åsikter där någon lyssnar på dem. Det är det minsta jag ber om att vi ska tänka på när vi funderar hur vi ska omsätta de förmågor, som finns beskrivna i styrdokumenten i praktiken.

Läs mer och lyssna om uppmärksamheten kring Björklunds utspel här. Han förklarar sig:

– Om någon tror att jag vill gå tillbaka till 40-talets skola, så vill jag inte det. Men läraren behöver återta mer av ledarskapet i många klassrum. Om ett antal personer håller med mig, men retar sig på ordet, så bortse då från ordet. Fundera nu på innebörden. Skolverkets och Skolinspektionens rapporter är väldigt tydliga med att allt detta ensamarbete inte är bra, säger utbildningsminister Jan Björklund

Bra, Jan. Läraren behöver vara ledare och han/ hon behöver vara en aktiv sådan, som ger eleverna kontinuerlig feedback och hjälper dem vidare. Ensamhetsarbete utan en närvarande lärare är inte bra. Men, fundera på orden, Jan. De är viktiga. Menade du något annat än att läraren ska undervisa helklass från katedern, så säg det. Menar du att elever ska få ta ett personligt ansvar med en lärare som stöttar, så säg det. Vi lyssnar.

För fler länkar, gå till Johan Groths hemsida. Det var han som startade hashtagen #merkateder.

Share

Kusinen har mejl

Publicera, Text, ,

Min systerson har skaffat mejl. Han är 6 år och glad. Nu kan han säga: ”Vänta, jag ska bara kolla min hotmail” och känna sig stor.

Jag fick äran att få ett av hans första mejl. Ja, hans mamma har skrivit, men orden är hans. Visst kan man märka glädjen över att han har fått ett nytt redskap för att kommunicera? Och att han har koll på nätsäkerhet? Det har han fått på panfu.se, onlinespelet för yngre barn där de kan träffa andra pandor under trevliga förhållanden.

När jag har hälsat på unga storskrivare i förskole- och förstaklasser har jag tydligt kunnat se de här glädjen. Den att få använda tekniska prylar för att kommunicera och för att kunna meddela sig. En liten en skriver ner vad den talande roboten på iPaden ska säga OCH SÅ SÄGER ROBOTEN DET!

Barn ska mötas där de är. Allt för många skuldbeläggs kring sin fascination för det tekniska, för de spännande onlinespelen och för det vi inte känner igen. Istället för att känna att de duger, att vi tar avstamp i det de kan och bygger vidare på det.

Ali Carr-Chellman pratar om det i sitt TED-talk. Bli inte genusnojiga i början. Hon har en poäng. Orkar ni inte se hela, titta 9:30 in i filmen. Där finns det viktigaste.

Och om någon undrar om jag har fått tillåtelse att publicera systersonens mejl, så kan jag lugna dig med att det har jag fått. From the person himself.

Det finns inga gränser för vad den här pojken känner inför sin nya kommunikationskanal. Han har högtflygande planer! Jag kan bara hoppas att han får lov att fortsätta ha dessa förväntningar och detta driv. Oj, där kom ännu ett mejl från honom. Fullt av roliga smileys, eller emicons. Måste fråga var han har laddat ner dem – här finns chans för en moster att lära mer!

(Allt på bloggen är under Creative Commons-licens BY, vilket innebär att det är fritt att använda så länge du länkar hit och berättar var du hittat det. Men. Detta inlägg är undantaget. Jag har fått lov att publicera, men det gäller än så länge bara här.)
Share

En bok på gång – om en skola att längta till

Funderingar, Opinion, Publicera, Text, , ,

Hur ska man göra i klassrummet? För att få med alla?

Det är frågor som vi alla brottas med. En del vill ha snabba lösningar – man vill veta vilka webbtjänster som uppfyller vilka mål i läroplanen. Bocka av, fixa snabbt, så är det klart. Jag tror inte det går att göra så. En webbtjänst kan användas på olika sätt. En wiki eller blogg kan vara en ersättning för det man tidigare gjorde med papper och penna. Den kan vara låst och stanna innanför klassrummets väggar, även om den ligger på nätet. Eller så kan den vara öppen och påverka i världen.

Vad vi gör börjar någon annanstans. Hos oss själva.

För ett tag sedan hälsade jag på i ett klassrum och träffade en liten kille. Han skulle skriva på datorn. Det skulle handla om hans husdjur. Jag satte mig bredvid honom och frågade om han hade något djur hemma.
-Fiskar, svarade han buttert med armarna i kors.
-Har du?! Wow, det ville jag alltid ha! Ett akvarium där man fick bygga upp en värld, fixa med stenar och..
-Ville du?
Pojken tittade forskande på mig.
-Ja, så man kunde göra grottor och..
-Jag har en döskalle i mitt akvarium, avbröt han.
-En sån som fiskarna kan simma in i? Mmm, då kan man ju..

Sea Donut Aquarium av JoshBerglund19 CC BY 2.0



Och så fortsatte vi prata om fiskvärlden och förlorade oss en stund i den. Pojken lossade sitt armgrepp och började knattra ner texten om sina fiskar. Han skrev som aldrig förr. Det nästan rök om tangenterna.

Det var ett möte på max tre minuter, men det gjorde avtryck i mig. Ingen stor grej, bara fiskprat, men ändå. Pojken kände sig sedd. Jag såg det i hans ögon. Jag har haft många sådana möten med mina elever genom åren och en sak har jag lärt mig: Jag har ansvar för att dessa möten blir av. I stora klasser lika väl som i små. Prat om fiskar, om World of Warcraft, om allt. Ibland räcker det med en blick – det är också ett möte. En lärare som går runt och hjälper, kan fixa det om han eller hon är på jakt efter de goda mötena. Det går. Ibland tar det 30 sekunder, ibland några minuter, ibland längre tid. Ibland någon sekund. Men det går. Det sker på många håll i många klassrum varje dag.

Och det gör skillnad.

Ett armgrepp lossas, en blick möter en annan och den där platsen som eleven upptar på jorden; den känns viktig. Ibland lite viktigare än förut.

Den inre motivationen får näring medan den yttre motivationen lyser med sin frånvaro. Den där yttre där morötter används som lockbete men inte alltid känns så lockande. Den yttre motivation som ibland används som bestraffning men där man inte alltid orkar bry sig om straffet. Lika bra att ta det och få tyst på tjatet. Den inre motivationen får istället näring när man känner att det man gör är viktigt. För någon annan. Att det gör skillnad. Där kan digitala verktyg var en hjälp på vägen.

Det finns mycket skrivet om det här med inre motivation och det finns mycket forskning som kommit under de senaste decennierna. Jag läser och känner igen situationer från min egen skoltid och min egen lärartid. Jag känner igen situationer från skolan idag. Det finns inga färdiga koncept för att nå eleverna och för att få igång deras inre motivation; den som är nödvändig, men det finns hjälp att få som visar inriktining och hur man kan ta sig fram längs vägen. Det går.

Just nu skriver jag en bok om det. En bok om en skola som eleverna känner är relevant för dem. Den kommer ut på Liber i höst. Det känns speciellt – det är samma förlag som min pappa skrev sin första bok på en gång. Jag skulle vilja skriva massor om det jag filar på och skriver om i boken på bloggen här och nu, men det finns inte plats. Det kommer. Just nu är det bara min förläggare och min pappa som får läsa. Hon via mejl och han över axeln, där han finns någonstans i himlen. Men vill ni läsa, får ni.

I höst.

Share

När Mr Kay fick ett ansikte

Bild, Film, Opinion, Publicera, SO, , , ,

Spinning Jenny.

Det var ett av det mest trista ord jag visste under min skoltid. Det dök upp ibland och var alltid lika grått, trist och eländigt. Bilderna i boken förstärkte känslan. Jag pluggade snabbt in årtalen och namnen och så hoppades jag slippa den stackars Spinning Jenny-maskinen ett tag.

Så dök det upp i veckan igen. Sonen hade prov och bad mig förhöra. ”Men bara på de sidor jag säger, inte på en massa snack runt omkring!” Han känner mig. Så jag frågar på texten och får bannor så fort jag går utanför. Slinter ibland och vill dra paralleller, men dras snabbt tillbaka av sonen. ”Fråga på texten!”

Jag frågar på texten. Men börjar ändå fundera. Jag hade glömt att snubben som uppfann Flygande skytteln (ett annat av de ord jag hade på trista-listan under min skoltid) liksom uppfinnaren till Spinning Jenny fick fly hals över huvud för att folk retade upp sig så på dem eftersom de i och med sina uppfinningar tog jobben ifrån andra. Folk slog sönder deras hus och Flygande-skytteln-uppfinnaren, John Kay, tvingades i landsflykt. Vart flydde han? Till Frankrike. Ett land som några år senare skulle få uppleva Franska revolutionen. Var det så smart att fly dit? Jag bara frågar. Det skulle han ha tänkt på.
Vad hände med honom där då? Jag börjar fantisera och tänka mig in i hur han blir vän med några aristokrater för att sedan bli jagad av den uppretade pöbeln. ”Nej, inte nu igen!” Stackars krake. Eller så hann han dö innan allt satte igång igen, han borde ju ha varit ganska gammal då.

Industriella revolutionen och Franska revolutionen börjar få ljus igen. Mr Kay hjälper mig att binda dem samman. Jag skulle vilja vara elev igen och låta Mr Kay traska genom historien. Berätta den genom honom. Jag skulle vilja kunna välja mellan att filma hans berättelse, antingen med hjälp av kompisskådisar eller med bilder från Unlockning archives (Just nu verkar flera av deras sidor ligga nere, men jag hoppas det bara är tillfälligt) eller andra bilder som blivit fria att använda för att upphovsmannen sedan länge är död. Kanske lägga in dem i Pikistrips och göra en berättande serie. Jag skulle vilja intervjua Mr Kay. Göra en inspelning och kanske lägga ut som podcast. Om han vill prata med mig alltså.
Jag kanske gör en Glogster om honom och hämtar inspiration från den som redan har gjort en. Om någon annan har intresserat sig för min Kay före mig, kan det kasta ljus över det jag vill veta. Jag tackar och tar emot!
Kanske tar jag reda på mer genom Qwiki som både berättar och visar bilder om olika historiska händelser, platser och annat. Om jag har registrerat mig för att få en invite alltså. Tycker det är lite synd att man inte kan bidra till Qwiki själv utan bara titta på andras material, men det lämnar vi så länge.

Min tidslinje som jag gör på Timetoast hjälper mig att strukturera. Där kan jag länka vidare till andra ställen på webben och där kan jag lägga upp bilder. Med hjälp av embed-koden lägger jag in den här på bloggen:

(Riksantikvarieämbetet har lagt upp mängder av fria bilder på Flickr. Dyk ner i denna guldgruva om du vill och behöver bilder till din berättelse.)

Jag funderar på paralleller mellan vår tid och industriella revolutionen. Det står nämligen i läroboken att ett barn som föddes kring sekelskiftet 1800 i Storbritannien fick uppleva fler förändringar än någon tidigare fått göra under hela sin levnad. Är det samma sak nu? I den kommunikativa revolutionen. Framkallar det också känslor, fast av ett annat slag? Allt detta nya.

Jag går och sätter på mer kaffe. Mr Kay följer med mig ut i köket. Nu lämnar han mig inte.

Share