Emanuel Karlsten, redaktör på Dagen och flitig användare av sociala medier, betonar vikten av transperens. Att diskutera öppet, att ta in synpunkter från andra och att inte vara rädd för detta:
När vi står inför svåra beslut eller står i processer och sedan öppet delar det vi vet och tänker så ger vi den som vill lyssna förtroende. En känsla av att de får vara våra konfidenter. Det är klart att de då kommer att lyssna extra noga, att de även kommer vilja bidra själva. ”Du har delat något med mig, jag vill hjälpa tillbaka.”
Det är inget konstigt. Men för många är det nytt och därför håller de för ögonen och hoppas att allt ska vara som förut. Men, som Karlsten säger (med något annan ordföljd):
Nätverkandet som händer på nätet har alltid har skett, men nu sker det inför öppen ridå. Vi har alltid stått och skrattat, käkat lunch och nickat intresserat åt oväsentligheter med dem vi sedan kunnat rapportera hemskheter eller succéer om.
Ingenting har ändrats. Men allt har ändrats. Det är kanske webbens revolution i ett nötskal.
För ett litet tag sedan hittade jag ännu en skola, Vinstagårdskolan, som har börjat twittra under @vinstagard. Ett av tweeten var en länk till ett av föräldraföreningens protokoll från senaste mötet. Jag kan inte säga om det är just så Twitter ska användas, men visst är det intressant? Nya vägar, nya möjligheter.
Framför allt är det en verklighet att förhålla sig till. Lärarna som ska hjälpa eleverna vidare i livet måste därför ta del av det som är livet, vare sig det sker i gamla väl beprövade forum eller på för dem nya arenor. De måste. Måste.
Jag avslutar med något som min kollega M snappade upp härom dagen som Stig Roland Rask sagt:
Det är märkligt att lärare som kräver att elever ska lära sig varje dag, ska ha så förbannat svårt att lära sig själva.
