Jag är inte dödligt seriös i det jag kommer skriva nu, men ändå lite. Lite halvdödligt så där.

Våra tre barn lär mig och min stackars man en hel del. Men konstigt nog tycks vi aldrig bli fullärda.

Vår äldste son, som är 16 år, suckar ibland tungt över hur dåligt uppförande vi har när det gäller att sms:a. Vi har helt enkelt ingen hyfs. (Eventuella oroliga läsare vill jag nu informera om att barnen alltid har okejat att jag får skriva om en viss händelse när det gäller dem, så även detta. Har de inte okejat, så finns det helt enkelt inte på pränt. Bra, då går vi vidare.)

– Skriva punkt?! Utan smiley? Det är som att stå så här (Här står han stelt med armarna utefter sidorna med uttryckslöst ansikte) och säga det du skrev med entonig röst. Eller så låter det argt. Jätteargt.

– Man jag skrev ju bara och sa att du skulle komma hem, svarar jag.

– Ja just det. Du skrev det jätteargt.

– Nej, inte gjorde jag..

– Du kan inte skriva så.

Så jag smajlar till mina meddelanden till honom och får ömhetsbetygelser tillbaka. Det är riktigt fint. Så gör jag misstaget att försöka härma honom. Jag skriver K istället för OK.

Det är fel. Totalfel:

Som ett sånt där skämt du vet. What the..

Saker och ting kan verka ytliga, men det kanske de inte är. Egentligen. Och inte för dem som har språket. De som inte har språket (Läs: jag) hamnar lite utanför och trampar lätt i klaveret. Nu är jag inte särskilt superallvarlig kring sonens och mitt sms:ande. Jag ler mest och tar det för vad det är. Men jag tänker ändå. Jag tänker på nyanlända ungdomar som ska ta till sig språket. Får de hjälp in i ett språk där de kan delta? Är vi vuxna intresserade av hur det fungerar eller skakar vi mest på huvudet åt det? Kanske ler lite överseende?

Det är samma sak när det gäller att kunna prata om senaste spelet, om de kort man byter med varandra på rasterna och annat som tillhör barn- och ungdomskultur. Det är viktigt för barn och unga att kunna tala språket. Inte bara för att få ett jobb om tio år, utan för att få må bra här och nu. Skolan är till för nuet likväl som för framtiden.

Som lärare kan jag inte kunna allt om det barnen och ungdomarna talar om. Jag kan inte lära dem allt. Men jag kan vara nyfiken och tillåta att lärandet även kommer att handla om sådant som de kan lära varandra. Så det inte blir så att några halkar efter för att de aldrig kommer in i snacket. Det finns de som inte har någon att sms:a med. Det finns de som inte vet hur de ska prata om senaste spelet, av olika anledningar. De står utanför. Men vi kan se till att de får en chans att bli en del av ett större sammanhang.

Ett första steg är att inte avfärda ungas kunskap utan att utgå från vad de kan för att tillsammans bygga vidare på det. Vi kommer själva att lära en hel del på vägen – jag lovar. Det är lite pinsamt ibland, men läroplanen hjälper oss att våga, eller hur? Lgr 11, kap. 2.2:

Läraren ska

• ta hänsyn till varje enskild individs behov, förutsättningar, erfarenheter och tänkande,

• stärka elevernas vilja att lära och elevens tillit till den egna förmågan,

(…)

• organisera och genomföra arbetet så att eleven

– utvecklas efter sina förutsättningar och samtidigt stimuleras att använda och utveckla hela sin förmåga,

– upplever att kunskap är meningsfull och att den egna kunskapsutvecklingen går framåt,

– får stöd i sin språk- och kommunikationsutveckling,

Därför fortsätter jag att testa nya saker.

Därför kommer jag att fortsätta trampa i klaveret.

Därför fortsätter jag att lära.

K? <3 <3 <3 <3

För första gången är jag i Almedalen. Ja, det är faktiskt första gången jag är på Gotland. Det är mycket ”murigt” här och det gillar jag.

Och rosigt.

Jag är här därför att UR och Lärarförbundet bad mig delta i en paneldebatt om den digitaliserade skolan. Eva-Lis Sirén, Läraförbundets ordförande, Erik Fichtelius, VD på UR, Mimmi Grapenbring, Ordförande i SVEA, Marie Andersson, lärare som ibland kallas Öpedagogen, och jag deltog under ledning av Kristina Alexanderson, .SE.

Jag tycker att det blev ett bra samtal, även om man aldrig hinner gå på djupet i paneldebatter, men jag är ändå nöjd med diskussionen om demokrati och likvärdighet. Sedan vill jag passa på att säga att jag är glad att chefer och ordföranden som Eva-Lis Sirén vågar visa vägen i det demokratiska samtalet genom att samtala på Twitter. Det finns många som är megafoner, det finns många som inte vågar av rädsla för att göra fel, men det finns också många som vågar. Det är viktigt. Sändningen går att se här. Marie Andersson, Mimmi Garpenbring och jag kommer in i sändningen efter ca. halva tiden.

Själv har jag varit på en rad bra seminarier, som jag snart ska berätta om, men först.. Hallå, vilket spektakel det är här. Missförstå mig inte. Jag är glad att vara här och jag tittar, lyssnar på stockholmska och undrar var utlandsfödda människor håller till. Det är inte det att samtalen inte är viktiga, men mycket av det som händer känns lite pinkenödigt. Som att man måste ha ett seminarium bara för att finnas med. Något sådant seminarium har jag inte varit på, utan alla jag hittat har gett mig något, men man ser en hel del olika slags inriktningar om man säger så. Och det kanske är bra. Egentligen. Sen har jag lärt mig att klädkoden för kvällen är: Uppklädd. Jag satsade på jeans och Converse i går kväll och var helt fel. Men det gör inget. En stilla etnologisk studie bara.

Det som var riktigt lyckat att lyssna på var diskussionen mellan Bris, St. Lukasstiftelsen och Bilda med rubriken Livsberättelser på drift – vem lyssnar? Det handlade om att många unga uttrycker sig på nätet och att vi kan möta dem på andra sätt än att prata kort eller inte alls med dem. Det som kan verka som en ytlig gilla-markering kan vara ett sätt att få viktig respons och en mottagare av vad man har att säga. Naturligtvis finns det avigsidor med allt och vi vuxna fastar ofta i samtalen om dessa avigsidor. Paneldeltagarna och särskilt Kattis Ahlström ville visa på hur viktigt det kan vara att få berätta sina livsberättelser på nätet och att vi faktiskt övar oss i att prata om oss själva.

Faran som lyftes fram var istället vad som händer om vi glömmer dem som inte har förmåga att berätta sin livsberättelse. Särskilt pojkar och barn med invandrarbakgrund hör inte av sig till Bris när de behöver hjälp och kan ha svårt att uttrycka sig eller att skaffa nätverk av lyssnande och bekräftande människor. Hur kan skolan möta dessa och hjälpa dem till olika uttryck? Inte genom att avfärda och fördöma.

Ett annat seminarium handlade om statistik och hur man kan hantera sådan. Faktakollen medgav att man ofta känner tilltro till etablerade forskare och inte alltid granskar deras forskningsförfarande i första hand, även om man naturligtvis gör det också. Men namn och myndigheter väger tungt. Även sådana kan ha fel. En annan sak panelen tog upp är hur man ställer frågor och i vilken ordning det sker. Det har stor betydelse. Eller att man inte nämner vem som står bakom statistik när man svänger sig med siffror. Precis som många säger ”forskning säger att” utan att ange forskaren så att det hela går att kolla upp i efterhand. Jag har hört en hel del sådant på frågestunder här i Almedalen. Bättring där.

En annan sak man hittar i Almedalen är kändisar. Jan Björklund, Ibrahim Baylan, Jenny Strömstedt och en hoper andra minglade på Lärarförbundets event igår. Men jag är rätt dålig på att känna igen dem. Andra väser ur mungipan: ”Kolla, Magnus Betnér.” ”K-G Bergström cyklade precis förbi!” och jag ropar ”Var då?” lagom tills de har försvunnit i vimlet.
Jag satsar hellre på kändis-plastfigurer. Det är stort att få följa med Kristina Alexanderson på fotosafari vid havet och i Botaniska trädgården.

Och att få kika ner i henns hemliga attiraljväska. Riktigt stort faktiskt.

En annan sak som är positiv är alla möten. Jag tar med mig samarbeten som kommer att gagna mina elever efter de här två dagarna. Det är det största.

Bloggstafetten av lärare om lärare som startades av Anne-Marie Körling och som Camilla Lindskoug hjälpte till att rodda igång har hittat hit. Jag tar över stafettpinnen från Patricia Diaz som skriver om stoltheten över att vara lärare. Och som hon säger: ”Det finns få yrken där man dag efter dag får uppleva känslan av att man gör något viktigt åtta timmar om dagen”. Och jag kan bara hålla med. Nu tar jag pinnen, snubblar till lite men springer vidare. Bry er inte om att jag flåsar och har lite håll i sidan. Det är smällar man får ta som lagom otränad.

Jag längtade efter att bli lärare. Frisör, busschaufför, informationschef och andra yrken hägrade också när jag var yngre, men det var till läraryrket jag sökte mig.

Min bakgrund är ganska typisk många andra lärares; mina föräldrar hade samma yrke. Och de tyckte om sitt arbete. Det märktes tydligt i alla diskussioner hemma. De klurade ofta på hur de skulle utveckla undervisningen. Jag kommer ihåg att min pappa drog igång ett projekt mellan skolan och människor i så kallade arbetsmarknadspolitiska åtgärder så att en naturstig där klasser fick arbeta konkret blev verklighet. Han deltog aktivt i studier om försurning och såg till att skolan knöts till riktiga projekt. På-riktigt-uppgifter. Mattelektioner skulle inte bara beröra boken, eleverna skulle lära sig att verkligen tänka. Sådant pratade min pappa om. Han skrev böcker och föreläste lite vid sidan av. Det gav honom inspiration. Min mamma tog med sina språkelever utomlands och uppmuntrade till kontakter utanför klassrummet. Det var sådant hon brann för.

Det här påverkade mig. Jag ville också bli en skicklig spanare och stigfinnare.

Blev jag det då? Nja, ibland har jag bemött mina elever bra, ibland mindre bra. Det blir så när beslut ska fattas snabbt och man inte alltid hinner rådgöra och fundera ordentligt. Jag kommer ihåg.. Nej, usch, det var inte bra.. Men jag har lärt mer och mer om hur det är att vara lärare och det har jag gjort tillsammans med kollegor och elever. Tillsammans har vi gjort så gott vi har kunnat. Och jag har lärt mig en urbota viktig grej:

Att inte glömma att dessa elever är någons barn.

De går från ett sammanhang till ett annat. I detta nya är jag den trygga vuxna personen. Den som har ansvar. Mitt uppdrag är att skapa ett tryggt sammanhang för att ge möjlighet till lärande. En parvel som kan slappna av kan lättare våga ta vara på sin nyfikenhet. Och utveckla den. En gänglig tonåring behöver hopp. Han eller hon kanske inte verkar så mottaglig på ytan, men yta är inte allt. Jag vill skapa ett klimat där eleverna inte behöver vara rädda för om de ska göra rätt eller fel när de går över tröskeln. Inte att de ska spana efter hur mitt humör är den dagen. Jag vill vara trygg och signalera den tryggheten oavsett. Det ingår i mitt jobb och kan inte skiljas från de ämneskunskaper jag ska undervisa om. De ämneskunskaper som integrerade med varandra bildar ny förståelse som är så viktig.

Oroliga föräldrar kanske jag en gång i tiden bemötte med tankar om att ”det var värst vad de curlar”. På senare år har jag börjat lyssna mer och ta in – allt för att skapa en helhetsbild. Föräldrar är inget hot och jag vill inte bemöta dem så. Jag kan vara tydlig med min pedagogiska tanke och jag kan välkomna dem att möta mig i den om jag vågar bjuda in dem till att prata om mer än matsäck och badkläder. Vi kan förstå att vi vill barnets bästa allihop. Det tar inte mer tid; tiden omfördelas istället och läggs på andra saker. Oroliga samtal uteblir och konstruktiva samtal tar vid.

Det låter kanske präktigt. Mmm. Jag vill inte att det ska vara präktigt. Jag vill att det ska vara naturligt.

Detta att skapa en helhetsbild där eleven och föräldrarna inte är ett hot eller där jag inte bildar mig uppfattningar om dem grundade på hur livet har färgat eller missfärgat mina tankar – det är något jag jobbar på. Detta att istället skapa ett tryggt lärandeklimat – ja, det är nog en av de viktigaste saker jag har insett sedan jag knallade ut från lärarutbildningen för 20 år sedan. Jag säger inte att jag är klar, men jag jobbar på att utveckla den professionaliteten.

Under senare år har jag slagit in på nya, för mig outforskade, stigar i mitt läraryrke. Jag har fortbildat mig i sådant jag tyckte mig kunna för lite om. Jag har också jobbat några år med att utbilda andra pedagoger. Varit lärare för lärare. Valet har inte gjorts för att komma bort från eleverna utan av nyfikenhet. Det är en utmaning att undervisa så väl elever som lärare.

Till hösten kommer förmodligen att vara klasslärare igen. Att ha provat livet utanför klassrummet gör att jag börjar tro av vi i skolan behöver människor med lärarutbildning men med olika erfarenheter i bagaget. Någon kommer utifrån, någon har alltid funnits på plats. Inget är bättre eller sämre, det är bara olika infallsvinklar och olika sätt att se på saker som gör att vi kan komma närmare en bra lösning av något. Jag skulle vilja att vi välkomnade detta och välkomnade varandra.

Livet är sällan en motorväg. Men allvarligt, hur kul är det att somna bakom ratten medan man forsar fram i 120 km/h?

Jag tycker om mitt yrke. Jag tycker om att vara lärare. Jag vet att vi är många som kämpar, precis som andra yrkeskategorier, och att vi är många som älskar vårt omväxlande arbete. Om vi pratar om vad som gör vårt yrke så utmanande och lustfyllt kanske vi kan smitta av oss vår nyfikenhet till någon som just funderar på att bli lärare. Ännu en som vill finnas där för eleverna. Och vi kan säga: Välkommen, du kommer att bli väl mottagen!

Fler detektivhattar åt folket, fler snåriga stigar, fler uppmuntrande blickar och goda möten. De finns.

Nu lämnar jag bloggstafettpinnen vidare till Peter Habbe. Du hittar alla inlägg i stafetten här.

Skriva sig till läsning drar fram som en stormvind över landet. Jag tittar nyfiket på och har själv varit med att dra igång arbetssättet i min kommun. Jag har sett lusten och glädjen hos eleverna.

Men samtidigt ställer jag mig lite frågande till det hela som ett helt nytt fenomen. Som om det vore en ”grej” ingen vill missa. Det är som om många nu kastar sig in i något utan att reflektera över själva kärnan i lärandet: hur eleverna faktiskt lär. Metoden blir viktigare än allt annat. Fundamentet man vilar sina tankar på verkar ostadigt för en del men stadigare för andra, för visst finns det de som grundar vad de gör i en pedagogik som de kan ta ansvar för. Självklart.

Så missförstå mig inte, jag har jobbat med att låta elever skriva sig till läsning sedan 1993. Då tyckte många att det var konstigt. Jag valde att arbeta så i kombination med andra sätt efter att ha haft fantastiska pedagoger på min lärarutbildning, bland annat Inger Björneloo och Maj Björk. De som visade hur barn ofta närmar sig krumelurer genom att själva pröva. Om de tillåts. Inte med fördel i ensamhet utan med en stöttande vuxen. De som visade på hur mycket som händer i barns språkliga medvetande om barnen själva får smaka på orden och bokstäverna inne i sitt huvud och pröva att skriva dem. Hur mycket enklare det är att göra så än att uttyda vad någon annan har skrivit. I själva prövandet och smakandet på orden genereras sedan en förståelse för att uttyda text som andra har skrivit. Man känner igen de där bokstäverna som man själv har vänt och vridit på. Därför skrev mina elever från dag 1. Jag grabbade sällan pennan och skrev åt dem som i LTG-metoden (läsning på talets grund). Det var de som skulle lära.

Du som har barn i din närhet har kanske märkt att om barn får tillåtelse och uppmuntran så skriver de gärna själva hemliga små meddelanden på papperslappar som strös omkring. Bokstäverna hamnar ibland bak och fram, vilket inte är konstigare för barnet än att en stol kan ställas åt olika håll och fortfarande vara en stol. Det blir tokgalet ibland, men det är en början till att treva sig in i skriftspråket.

De barn som börjar årskurs ett och skriver siffror och bokstäver på rad efter rad, kommer också att vända på bokstäverna ibland. Trots att man kunde skriva bokstaven K åt rätt håll förra veckan och nu har gått vidare till bokstaven G. Det kommer att hända. Och det är inte farligt. I takt med att man använder språket mer kommer man att skriva bokstaven åt rätt håll. När man är 15 år kan man se tillbaka på tiden i årskurs ett och se att det som såg ut som misstag då, var ett steg att lära sig nytt. Risken är att om man skriver bokstav på bokstav i rader men aldrig hamnar i de spännande äventyren redan i början av sin skolgång, då tappar man några av barnen längs vägen. Motivationen tryter. Var det så här det vara att börja skolan? ”Jag trodde man skulle få lära sig läsa och skriva, inte jobba med bokstäver!” Bokstäver som man dessutom ofta har jobbat med i förskolekalss. En bokstav i en vecka. Sedan en ny.

När datorn eller pekplattan kommer in i skolan finns det flera positiva effekter.

Barnen skriver ofta längre texter än de orkar knåpa ihop med pennan. De både ljudar och ser helord. Tangenterna visar versaler men när man trycker på tangenten H så kan man få se h som gemen. Det ger ett visuellt stöd som en del barn kan behöva.

I den allmänna debatten om pekplattor, datorer och om Att skriva sig till läsning är bra eller inte, skulle jag vilja att vi lyfte blicken en aning. Tittar på hur barnen lär. Upptäcka att de lär olika men att man som pedagog kan locka fram och leka fram lärande som både utvecklar och är motiverande. Ett barn kan rita och skriva bokstäver, ord och rafflande sagor på papper eller på pekplatta. Får hon eller han dessutom skriva gåtor vid datorn eller gåtor på papper så utvecklas förmågan att även läsa vad andra har skrivit. Att vara språkligt aktiv och inte bara konsumera språk som andra har producerat är framgångsrikt i lärandet av just språk. Under min vidareutbildning i svenska som andraspråk läste vi många referenser till studier som visade det (Gibbons m.fl.). Skriftspråk är ett nytt språk för barn som växer upp.

Om man inte diskuterar språkforskning och studier av hur elever närmar sig både läsning och skrivning, tror jag vi kommer att se en negativ trend. Tyvärr. Om vi bara frågar efter första bästa gratisapp till pekplattan eller var länken finns till skojigaste programmet, då riskerar vi att inte se när 60-talspedagogiken ramlar över oss igen. Applåderna när man skrev TÅG på pekplattan eller datorn blir plötsligt helt fantastiskt för en pedagog. Samtidigt kanske vi fnyser åt Äppel-, Päppel-böckerna där man också skriver TÅG, NOS och RIS i korsord och på rader vid bilder. Jag vill att vi ska se vad som händer. Var vilar vår pedagogik? Är det Skinners tankar om rätt och fel och betingelse av beteende  som är förhärskande, ja då tar vi ansvar för det. Men om vi säger oss grunda vår pedagogik i till exempel Vygotskijs sociokulturella lärande, då tar vi ansvar för det. Tittar vi på vår läroplan kan vi se att den drar mycket mer åt Vygotskij än åt Skinner.

Jag menar att det finns fantastiskt mycket bra som man kan använda en pekplatta eller dator till, särskilt när man börjar läsa och skriva. Men jag tror att samma prylar också kan användas för att skolifiera eleverna in i ett rätt- och feltänk som gör att de sedan inte får svängrum att vara kreativa. När man börjar tala om entreprenörskap och ”tänk utanför boxen”, då är det inte alltid så lätt. Inte om skolan inte har hjälpt eleverna vidare i att våga tänka kreativt. Jag skulle verkligen vilja veta hur applåderingsapparna påverkar våra elever i det långa loppet. Kan det vara så att om man istället använder de kreativa appar och verktyg som tekniken kan ge, kan vi då få elever som vågar ta ut svängarna i sitt lärande? Eller vågar vi inte få sådana elever i våra klassrum? Jag vet att det är provocerande att säga så, men jag tror vi behöver fundera på det på allvar.

Jag önskar att elever får använda digital teknik, att de får måla och kladda på papper, leka, hamra på tangentbord, skriva med och tugga på penna, rita och skriva på pekplatta och vara allmänt produktiva i sitt lärande. Jag önskar dem det. Jag önskar att vi pratar pedagogik och utifrån det vågar se alla möjligheter men även svårigheter som vi som skickliga pedagoger kan lösa.

Jag tror på att skriva sig till läsning. Jag tror också på att läsa sig till skrivning. Jag tror på att ju fler möjligheter vi ger barnen desto lättare hittar vi vad som utvecklar var och en. Jag tror att barn lär väldigt olika och att vi nu kan låta våra elever verkligen få tillgång till 100 språk istället för ett fåtal. Att de inte bara får skriva samma bokstav på rad efter rad för att det passar läraren bäst att låta eleverna göra så.  Jag välkomnar att skriva sig till läsning äntligen har kommit i ropet. Konstigt att det skulle ta så lång tid. Låt oss nu göra något bra av det och verkligen titta på hur barnen lär. Låt oss prata varför och inte bara hur. Då kan vi ta vara på alla möjligheter som finns.