Kategoriarkiv: Funderingar

Webcoast 2012 – en knytkonferens där man delar med sig

Just nu pågår knytkonferensen Webcoast i Göteborg. En knytkonferens, eller unconference, innebär att människor delar med sig av sina kunskaper. Det finns inga inhyrda talare, utan den som vill dela, den delar. Jag har skrivit om det förut här och här om du vill veta mer. Knytkonferenser behöver inte vara gratis, lokaler och mat brukar kosta, och kostar det ingenting så är det alltid någon som betalar någonstans i form av sponsring. Ingenting är någonsin gratis. Men de som delar med sig och de som arrangerar får inga pengar för sitt jobb.

Terese Raymond och jag pratade spelifiering utifrån det projekt Terese samordnar och leder med medel från .SE och där jag och flera andra ingår. Spelifiering innebär inte att vi automatiskt ska slänga in en massa spel i skolan, även om det visst finns spel som kan användas, utan det handlar om att dra nytta av de mekaniskmer som finns i spel. Eller att undvika de mekanismer som inte är så lyckade att använda. Du kan se vad vi pratade om här:

Samt här:

Läs gärna mer om projektet här.

Jag brukar försöka sprida information om knytkonferenser som Sweden Social Web Camp (SSWC) och Webcoast till folk även inom skolan. Detta för att jag själv tycker att det ger så otroligt mycket att prata lärande med människor som arbetar inom andra områden och som kan berika hur jag tänker. Kanske att någon av alla dem som åker på stora skolkonferenser år efter år kan vilja hitta något annat någon gång? Man kanske längtar efter just det.
När jag twittrade ut: ”Reflektion från #webcoast : Vad bra om fler från skolan var här. Fruktbart menar jag. Vet att det är helg o att man betalar själv, men ändå.” önskade jag nämligen att folk skulle bli nyfikna och undersöka om Webcoast eller SSWC eller liknande kan vara något inför ett annat år. Ganska snart kom ett lagom surt svar: ”Säkert. Men jag har aldrig hört talas om det. Har inbjudan gått ut till oss som arb i skolan? Platsar vux. utbildare?”

Och någon som undrade vem som skulle ta hand om hans fotbollslag om han kom.

Nej, knytkonferenser skickas inte ut till skolor via broschyrer eller mejl. Arrangörerna jobbar gratis och har sällan pengar att trycka sådant eller göra massutskick på egen hand. Det är därför det sprids i sociala nätverk. Om man missar informationen så är det tråkigt, men då kanske man inte ska bli förnärmad utan se det som att ”Det hade jag ingen aning om! Vad spännande att ta reda på mer, nu när jag har fått nys om saken!” Bara en tanke. Eller så har man inte behov av att träffas i sådana sammanhang. Ingen fara.

Själv kunde jag bara vara med en dag av tre på Webcoast. Jag hade inget fotbollslag att ta hand om, men väl än hel massa andra grejer. Så är livet. Och jag väljer att titta på solen som nu skiner, vara glad över alla de människor som berikade mig i går på knytkonferensen och mina barn som kommer att fylla min dag i dag med en hel massa saker. Nästa år kanske jag inte kan åka på Webcoast, vem vet. Världen går inte under om jag väljer något annat. Men jag fortsätter hoppas att några fler från skolan kommer dit och blandar och ger ihop med övriga deltagare. Det är en önskan som jag vågar skriva så där försiktigt i hopp om att inte kränka någon som läser mina tankar. Vet man om det så är det lite lättare att kunna anmäla sig.

Ha en bra dag idag, även om solen inte skiner just där du är! Du kan göra världen vackrare bara genom att komma med en idé eller en hälsning till någon i din närhet. Svårare behöver det inte vara.

 

 

Share

På Buff Filmfestival i Malmö bland zombies, gamers och debattörer

BUFF är en årligt återkommande filmfestival i Malmö där filmer för barn och unga står i fokus. Filmvisningar, prisutdelningar… allt händer. Det är stort.

I vintras blev jag kontaktad av Julia Jarl, producent för festivalen, som bad mig att delta i en paneldebatt om datorspel i skolan på Victoriateatern. Spelforskaren Elisabet M Nilsson som bland annat har forskat om Sim City och lärande skulle hålla i den.

Så kom då dagen.

Elisabeth M Nilsson

Martin Rydehn, Amnesty, som har varit med och tagit fram Alternate Reality Games (ARG)-spelen om Omid och Shameless för gymnasiet satt liksom jag i soffan och pratade. Martin tog bland annat upp vikten av att de som utvecklar spel tar till sig skolans synpunkter. Spelen ska fungera ihop med läroplaner och lektionstänk, menade han.

Martin Rydehn

Spelforskaren Liselott Fritzdorf hade tyvärr blivit sjuk, så vi var en man kort. Men publiken var villiga att debattera och jag tycker att det blev ett helbra samtal.

Jag tar gärna upp det där om många vuxnas föreställningar kring spel. Att man kan ha ganska så noll koll men ändå tycka så mycket. Men bara genom att börja försöka förstå och att ta reda på mer kan man komma vidare. Till de goda mötena. Vi kanske inte alltid ska slänga in skolspel (som ofta skiljer sig markant från de spel eleverna spelar i vardagen) i undervisningen och tro att de fixar biffen. Vi kanske istället ska utnyttja det som många unga tycker är det som gör ett spel till ett lyckat spel; att man kan få känna sig utmanad, att man kan få kommunicera och ta sig fram till lösningar tillsammans med andra. Vi kanske kan börja med att sluta att enbart tala om hur lång tid någon sitter vid en dator och istället prata om innehåll? Som en början?

En av dem som debatterade från publiken, och som jag senare fick prata mer med, var Adrian Löwander från Spelkultur i Skåne. Han är processledare för en förstudie där man vill undersöka hur spel och spelande kan användas som en katalysator för demokrati och delaktighet. Målet är att ta fram metoder för hur spelkultur ska främja möten, organisering och utveckling.  Detta utifrån ungas intresse för kultur, demokrati och deltagande. I deras informationsfolder kan man läsa:

Diskussionen om spelandets eventuella possitiva och negativa konsekvenser har fått väldigt stort utrymme i media, samtidigt som sättet på vilket dagens unga väljer att umgås, verka och organisera sig verkar ha gått nästan alla förbi. Spel är inte bara en fritidssysselsättning utan ett sätt att leva.

Andrian Löwander ordnade tillsammans med Thom Kiraly och Chris Jonasson m.fl. The Zomie Game på spelkaféet som hade upprättats där på Victoriateatern.

Det gick ut på att några deltagare skulle ta sig över till andra sidan av ett rutnät på golvet genom att gå tre steg i taget. Vartannat drag fick zombiesarna gå, fast endast två steg i taget. Blev man ”träffad” av en zombie var man ute ur spelet. För varje nytt spel, eller ny nivå, infördes ytterligare ett moment som försvårade resan över rutnätet.

Adrian Löwander pratade mycket om att spel inte alls behöver vara bara datorspel eller mobiltelefonspel. Det kan lika gärna vara brädspel eller spel där man möts i den så kallade verkligheten. Att tänka strategiskt och att utmanas, det kan man göra på olika sätt. Därför var det kul att det fanns ett bord fullt av brädspel där på teatern i ett Brädspelets hackspace.

Där pratade man om vad som skulle hända om man till exempel blandade olika spel och hittade på nya moment. Hur mixa monopol och alfapet? En uppgift värd att lösa. För att utveckla spel behöver man ta reda på hemskt många olika saker. Man behöver ha överblick över händelseförlopp och bakgrundsfakta.

Jag lämnade BUFF med många goda samtal och med förhoppning om att få med Adrian & co till Learning is the Shit i Ronneby brunnspark den 17-19 juni 2012. Anmäl dig dit! För samtalet om lärande är inte slut. Det har bara börjat.

 

Det är Studiefrämjandet i Skåne och Blekinge i samarbete med Sveroks södra kulturdistrikt och Region Skåne som har inlett förstudien Spelkultur i Skåne. Är du nyfiken på att höra mer om projektet och vad som mer är på gång? Kontakta Adrian Löwander på fornamn.efternamn snabel-a studieframjandet.se. 

 

Share

Persilja – ett eget inlägg till dig

Det hände sig vid den tiden, år 2007, att vi som gick distansutbildningen IKT för pedagoger vid Högskolan Väst skulle blogga. Vi skulle reflektera öppet om vad vi lärde oss. Jag startade bloggen IT-mamman som då låg på wordpress.com.

En värld av smarta lösningar öppnade sig. Jag lärde mig bildredigera, göra animationer, fick utlopp för min skrivarlängtan och en hel del annat. Sådant jag inte hade kunnat eller hade gjort förut. Gratis webbresurser fanns ett knapptryck bort. Om det här reflekterade jag. Och om livet i allmänhet. Det var lycka.

Människor kom i min väg, människor som jag aldrig tidigare hade mött och säkert inte skulle möta om inte webben hade funnits. Persilja var en av dem. Hon bodde då i Kiruna men flyttade senare med sin familj till Luleå. Hon blev en kär vän, en som kommenterade och som tog emot mina kommentarer, en som jag mejlväxlade med. Vi utbytte drömmar och peppade varandra att ta nya kliv. Så slukade livet så smått oss båda. Hon började skriva för Sköna Hem och senare för Family Living. Och sälja inredning, kläder och smycken i sin webshop. Idag har hon också ett inredningsprogram i Hemmavid på 24Norrbotten:

Kommentarerna och mejlväxlingen upphörde nästan helt, men inte vänskapen.

För ett par veckor sedan när jag skulle hålla en föreläsning för lärarstudenter och lärare på Ltu i Luleå, tog jag mod till mig. Skulle vi kunna ses? Så där öga mot öga?

Fastän att Persilja, ja Pernilla Andersson kallas ju så, var mitt uppe i att slutföra ett tv-inslag, kom hon ångandes. Över en kaffe pratade vi en stund. Det var stort. Lite trevande blev det, men med värme. Vi kände ju varandra.

Någon som man har fått en växt av har delat en bit av sig själv. I fem år har jag haft Persiljas krollilja i min trädgård. Den kom som ett brev på posten:

Det är det som vänskap handlar om. Att dela med sig. Att finnas för varandra oavsett geografiskt avstånd. Därför ville jag skriva den här kärleksförklaringen till dig Persilja. Kanske lite sockersött, vad vet jag, men med hjärta. Du lärde mig så mycket bara genom att vara du.

Share

Intryck från Bett 2012 i London

Den stoora skol-/IT-mässan Bett som går av stapeln i januari i London varje år är över. En mässa som lockar till sig väldigt många svenskar. När man vandrar runt bland montrarna och pratar med utställarna, kan man få höra: ”Ännu en svensk?” Typ så. Och på hotellet kryllar det av tillresta svenskar. Det är lika bra att påbörja konversationer i hissarna på sitt eget språk och inte på engelska. På så vis liknar det ett slags Mallorca. Fast utan sol och bad och ledighet.

På själva mässan är det lätt att gå vilse. Det gjorde jag ett annat år när jag hade tappat min karta. (I år gick jag bara vilse på Oxford Street och hotellet.)

Christina Sikström,Trollhättan, och jag bestämde oss för att gå direkt till andra våningen där utställare med fler webbresurser håller till.

Spel, spel, spel och några fruktdrinkar
I år kunde man märka fler onlinespel än för några år sedan. Inget konstigt – det har blivit lite av en hype. Jag tog en trave broschyrer för att kolla upp senare och efter att ha slängt en bunt, blev de jag länkar till nedan kvar. Du får gärna kolla upp dem. Jag är inte helt okritisk till mattespel som ska verka coola och häftiga och där man tror att det ska öka elevernas motivation. Kanske gör det det ett tag, men spel är så mycket mer än så. Och att räkna tal på tid – tja. Var finns de kluriga problem som man skulle kunna lösa ihop med andra? Var finns samtalen om tankegångar där man lär av varandra och om hur andra tänkte när de skulle lösa en uppgift? Räcker det som en ersättning för matteboken? Eller glömmer man bort samtalen och problemlösningen? Men om läraren tar vara på engagemanget och gör något större och vidare av det – då! Då är jag med och spånar gärna möjligheter.

Pora Ora är en gratis onlinevärld där läraren kan skapa konton för klassen och hålla koll på var var och en befinner sig i utvecklingen. I klippet nedan beskrivs det lite mer.

Kanske kan det användas som en del av engelskundervisningen integrerat med SO, matte och annat som tas upp i spelet.  Ett sätt att öva kommunmikation och att på olika sätt öva att beskriva vad man upplever i onlinevärlden.

Två andra länkar (kanske mer eller mindre lyckade, jag har inte låtit testa dem än):

  • Monkey Tales – mattespel där man som lärare kan få prova gratis. Företaget vill gärna få feddback för att eventuellt översätta spelet till svenska. De gör det om intresse finns.
  • Skoolbo – gratis spel på engelska för 4-10-åringar. Lanseras under våren 2012. Finns som iPad-app i AppStore 

Annars gillade jag Googles fruktdrinkar.

Att göra något annat än att ställa fram en vanlig godisskål med kolor är kreativt. Och få folk att le och prata med varandra.

Christina Sikström
Christina Sikström

Elever kodar och jobbar med för dem relevanta saker
Stephen Heppel hade en egen monter, vilket jag tror att han brukar ha på Bett. Där berättade elever hur de lär sig koda i undervisningen och hur de arbetar med för dem viktiga uppgifter. Bland annat har de arbetat med Scratch, vilket de gillade, men det verkar som om de även kommer att få lära sig python, cobol, ruby on rails och att arbeta med app inventor.

Elever på Bett

Allt det där runt omkring
I övrigt är mässan så mycket mer än mässområdet på Olympia. På hotellen hålls workshops och föreläsningar och man åker på skolbesök runt omkring och i London. Jag föreläste på uppdrag av TänkOm och höll två pass om utmaningar och vinster med att arbeta med sociala medier i undervisningen. Just de passen gav väldigt positiv respons. Tackar för det – vad uppmuntrande det är när människor tar sig tid att säga när de är nöjda. Jag höll också ett pass ihop med Joachim Thornström, Ystad, om TänkOm – yngre åldrar och hur man kan arbeta för att utveckla lärandet. Också positivt.

På kvällarna minglas det och nätverkas. Viktigt eftersom vi kan lära av varandra. De kommuner och företag som delar med sig, men som också är nyfikna på andra, är de som kan utveckla förutsättningarna för eleverna bäst. Det är min övertygelse.

Avslutningsvis några mingelbilder, bland annat på Moa från Idol som uppträdde på Apple HQ.

Idol-Moa

Det blev en autograf till dottern ifall att – även om vi inte såg på Idol. Tipstack till Björn Dahlin om att använda appen Adobe Ideas till det ifall man inte har papper och penna med sig..

Autograf i Adobe Ideas
Marie Andersson, Kristina Alexanderson och Gunilla Almgren Bäck
TänkOm får mig att prova japansk mat på Roka. Och att tänka om.

Efter denna suddiga bild avslutar jag med en bra uppmaning hittad i Hyde Park:

Look both ways
Look both ways
Share

Du får läsa vare sig du är snäll eller inte, men var helst snäll

Om du vill får du hänga på. Bara du är snäll.

Så skriver Mia Skäringer i Avig Maria. Jag läser min julklappsbok och tänker, ja, just så. Bara du är snäll.

Det senaste halvåret har jag kastat mig ut. Sagt tack och hej till mitt jobb men behållit min livlina, tjänstledigheten. Gjort ett val. Ingen har tagit mig i handen och gett mig ett lönekuvert varje månad. Jag är stor nu. Jag måste vara stark. Tre barn, man, Volvo, villa och en lekstuga med trasigt tak. Fula golv som behöver bytas.

Då borde man välja lönekuvertet.

Varför välja det otrygga? Är det att få stå på en scen, att få tala om för andra hur man ska göra, att få vara den som folk vill hälsa på efter en föreläsning – är det det? Jag tror att man kan bestämma sig för att det är det om man betraktar mig från sidan av. Om man bestämmer sig för att det måste vara så. För att få ihop det.

En gång avslöjade jag vad det var som fick mig att bli så innerligt glad över en förfrågan om att vara huvudtalare vid en konferens. Att det kändes som att bestiga berg. Jag som aldrig har tyckt om att stå i rampljuset, som har blivit röd om kinderna av att prata inför folk, kände att det var en otrolig utmaning. Jag förberedde mig genom att läsa böcker om retorik, jag rådfrågade min föreläsarvän om hur man gjorde och jag lärde mig. Jag prövade. Det bar. En jäkla kick. Inte av att stå på scen, utan att se att den tysta flickan kunde. Att hon kunde klippa banden och tillåta sig.

Någon trodde på mig när jag berättade om vad som drev mig, en annan inte. Jag tänkte att huvudsaken är att jag tror på mig själv när jag säger att min drivkraft ligger i någonting annat än ett strålkastarljus i nyllet.

Min C-uppsats på lärarutbildningen handlade om ”tysta elever” – de som inte tar plats i klassrummet, de vars stämma inte hörs så ofta. Min handledare undrade varför jag skrev om dem, hur skulle min uppsats kunna göra skillnad? Jag förstår att frågan var menad som positivt provokativ. Hur tänkte jag? Mitt svar var att det skulle öppna för diskussioner om hur man kan hjälpa alla elever att få en röst. Att det skulle diskuteras i lärarrummen. Handledarens skepticism gjorde kanske att jag under mina lärarår bar med mig en vilja att årstadkomma förändring.

Med åren visade det sig svårt att hålla de pedagogsika samtalen vid liv. Det var först i och med bloggen som de blossade upp igen. Blev en inkörsport till vidare samtal på andra håll.   Det var 2007. Få lärare bloggade. Nu 2011 har någonting hänt. En expolosion av lärar- och elevbloggar och många lärare på Twitter. Jag behöver inte hålla fanan högt, inte alltid leta de senaste resurserna när vi är många om att dela. Det handlar inte om mig.

Under min tjänstlediga höst har jag fått åka till Malmö och Luleå, från öst till väst. Och tillbaka igen. Jag har fått prata spelutveckling och elevutveckling. Jag har fått prata om att lyfta elever med drömmar och att väcka drömmar till liv. Jag har fått prata lärande. Allt vill jag förankra i styrdokument och forskning, inte i allmänt tyckande. Eller i ”jag känner att..”. Skit i vad jag känner, vi har inte tid med det, eleverna går i skolan nu. Det handlar om döviktig utbildning. Här och nu. Därför är jag extremt tacksam för att jag får vara med vid doktorandernas diskussioner vid Göteborgs universitet. Det ger mig orden och förankringen. De ytterligare frågeställningarna. Jag lyssnar och lär.

Våren är full av inbokade utbildningar och föreläsningar. Jag ser fram emot den med tillförsikt. Min bok ska komma ut i mars. Boken som lyfter fram eleven. Som inte handlar om teknik i skolan där vi kastar oss över senaste häftiga webbtjänsten utan att komma ihåg de pedagogiska tankar vi bär med oss. Som istället lyfter pedagogiken och didaktiken högt för att vi ska kunna använda tekniken utvecklande.

Du ska få läsa den om du vill. Jag höll på att säga, bara du är snäll, för jag gillar uttrycket. Att någon kan säga så. Jag prövar orden. Men sedan tänker jag, snällhet finns som små ljuskorn här och var. Om du läser den i total avsaknad av det och ändå hittar något korn att bygga vidare på; då är det värt det. Kanske för en enda elevs skull.

För att en enda elev ska klippa banden och göra något som för henne eller honom är att bestiga berg. Och att denne elev ska våga uttala orden om sina drömmar no matter what.

Jag är otroligt tacksam för det gångna året. Alla motgångar och medgångar som slipar och utvecklar och ställer på ända. Som väcker upp en med dunder och kabrak. Ett gott kabrak.

Än en gång: Gott nytt år! Jag menar det verkligen.

 

Share

Att klara lifvet – en utmaning

Något som har gått upp mer och mer för mig allt efter som, är hur ungdomar önskar kontakt. Önskar att bli tagna på allvar. Egentligen är det självklart. När jag var en yngre vuxen kunde jag ibland haka på ”ungdomar är lata-myten”. Jag skäms över det idag. Efter hand som jag har kommit i kontakt med äldre ungdomar i jobbet och här hemma, nu när barnen växer upp och fyller huset med andra gängliga varelser, har jag insett mitt misstag.

Berättelser om hur lärare ska vara coola och köra en hård stil når mina öron. Frågan om varför har jag svårt att besvara. Nonchalans från vuxna är svårt att försvara.

En som har intresserat sig för vad många ungdomar gör är Jane McGonigal. Hon har intresserat sig för att forska om spelkulturer. Och funnit engagemang som kan vara svår att förstå sig på. Om man står utanför. Hon menar att om någon ska kunna förändra världen till det bättre så är det spelare, så kallade gamers. De vet hur man skapar nätverk, de kan gå in för något och snabbt klara av uppdrag. Låt vara att uppdragen inte alltid är lätta för oss utomstående att förstå sig på. McGonigal menar att vi kan dra nytta av detta engagemang i det vi kallar den verkliga världen. Återerövra den. Mobelisera vår göra-gott-vilja. Ett klipp om vad hon menar:

Jag vill veta mer om det här, inte bara avfärda och vara nonchalant i en slags minsann-mentalitet. Inte bara varna och oja sig över ungdomars stillasittande och dåliga hållning. Istället vill jag ta reda på vad som är så intressant, så spännande och engagerande för många ungdomar idag. Ta vara på deras inre motivation och visa att jag räknar med dem. När jag har gjort det har jag aldrig blivit besviken. Det kanske inte blev exakt som jag hade tänkt, men det blev. Där inne, där i varje människa finns en självkänsla som kan stärkas eller kväsas. Som kan utvecklas.

Det handlar om bemötande.

Det handlar om vuxenansvar att få till ett gott möte.

Det är inte en jämnställd relation, den mellan den yngre och den vuxne. Den som är vuxen har ett övertag. Och ett övertag kan användas utvecklande eller på ett annat sätt.

Jane McGonigal utvecklar så kallade ARG, Alternate Reality Games, där man blandar verklighet och spelmekanismer. Hon gör det i syfte att dra nytta av allt det goda spelvärlden kan hjälpa oss att utveckla. Känslan av samhörighet, att jobba mot ett mål, att ta sig vidare och se sina framsteg med mera, med mera. Det finns negativa saker med spel precis som med allt annat i livet, men frågan är vad vi fokuserar på och utvecklar. Vi kan välja.

Idag upptäckte jag något som liknar de ARG McGonigal brukar utveckla, fast gjort på svenska. Jag vet inte hur gammalt det är, kanske är jag sista att upptäcka det, men så får det vara. Det handlar om att våga ta nya kliv och möta utmaningar. Det handlar om Lifvet. Se och läs mer på www.klaralifvet.se.

Jag tror att vi får se mer sådant här inom en snar framtid.

När vi letar webbresurser och saker att göra med hjälp av tekniken, glöm då inte uppdraget att utifrån styrdokumenten hjälpa en elev att finna sin plats på jorden och att leva sitt liv här, nu och i framtiden. Det är en utmaning, och som jag ser det, en positiv sådan. Tack för ordet.

Share