Yochai Benkler, Harvard, inleder idag Internetdagarna.

Han pratar om hur företag och organisationer kan se olika på sina anställda. Antingen kan man se de anställda som ett hot mot verksamheten, det vill säga att det innebär ett hot om de skulle få för sig att ta med sig kunskap och dra vidare. Eller så kan man se en dela-kultur som något positivt och något som utvecklar människor och utvecklar verksamheten, även om den anställde drar vidare.

Att tillåtas experimentera, att dela med sig, att få pröva något även om man råkar misslyckas, är det som kan utveckla kreativitet och motivation i ett företag.

Att dela och att utbyta idéer handlade tidigare om något man gjorde på sin fritid. Nu kan man se vilket värde det har även för företag och organistationer.

I vår kommunikativa tidsålder behöver vi inte tillstånd för att utveckla en idé på internet. Vi kan göra det ändå. Med Open Source kan vi ta del av andras idéer och utveckla dem. Benkler menar att människan i grunden inte är självisk. Vi vill samarbeta. I det ingår kommunikation, transperans, sociala nätverk och tillit.

Som exempel på människors vilja att dela nämner Benkler exempel på hur man rapporterar in till webbkartor var det är snökaos, var det är vägarbete, var det är översvämning. Tripadvisor är en annan samarbetsyta. Wikipedia nämns naturligtvis också.

Innovation börjar ofta ute i periferin, den ber sällan om lov, men om den är relevant kommer den att visa sig vara det och påverka annat. Innovation är inte alltid vacker i början, men om man tillåter kreativitet och misslyckande kan det bli något stort.

Så säger professor Benkler från Harvard. Vad betyder det för oss?

Matt Wood, Amazon Web Services

Utrikesdepartementet använder sociala medier. Anders Jörle, UD, berättar just nu om den resa de har gjort.

Vad har det med skolan att göra? Som jag brukar säga, det som händer i världen bör skolan vara en del av. Sociala medier finns i världen och bör finnas i skolan. Och användas på ett bra sätt. Självklart finns det problem med sociala medier, särskilt när man inte vet så mycket om dem men börjar treva sig fram och använda sig av dem. Då stöter man på svårigheter. Och där behöver vi lyssna på andras misstag och framgångar.

Tillbaka till Anders Jörle:

– Internet är en viktig del av globaliseringen. Världen krymper. När förutsättningar finns, finns möjligheter. UD följer sociala medier för att skaffa sig en bild av det som händer på olika håll i världen och som inte bara traditionella medier ger. Skattefinanierad verksamhet ska användas vist. Vi ska dela med oss.

– Internet är gränsöverskridande och om någon stat ingriper drabbar det oss alla.

”Mänskliga rättigheter ska gälla både offline och online” /Carl Bildt

– UD:s rapporter om mänskliga rättigheter läggs på webben istället för att tryckas i böcker och delas ut till ett fåtal. Nu kan alla få ta del av informationen. Man kan då involvera fler genom den feedback de ger.

Om Carl Bildts bloggande säger Anders Jörle:

– Det man säger i en telefonlur kan vara minst lika ”farligt” som det man skriver i en blogg. Man kanske till och med kan uttrycka sig bättre genom det skrivna ordet när man har fått tänka igenom och överväga vad man vill skriva. Det man säger i en telefon kan man inte alltid tänka igenom lika väl.

Tobias Nilsson och Teo Zetterman, UD, fortsätter nu föredraget.

– Genom sociala medier kan UD visa upp sitt arbete och inte bara låta andra medier beskriva UD ur sin synvinkel. Vi kan beskriva våra begränsningar och tillkortakommanden, men också vad vi faktiskt åstadkommer.

– Vid kriser har vi använt sms till människor i de drabbade områdena och vi har märkt att anhöriga har följt våra webbplatser. Det har varit viktigt. I takt med att tekniken utvecklas vill vi testa att pröva nytt. Nilsson och Zetterman berättar att öppenhet var till exempel a och o vid ordförandeskapet i EU. Sverige var först att testa Twingly och kopplade ihop sin ordförandewebb med bloggkommentarer. Detta tog man med sig till UD när ordförandeskapet var slut. Hur skulle man göra webbplatsen även där levande?

– Vi började använda WordPress och gjorde en lathund där alla inom UD skulle kunna använda verktyget. Man ville att människorna på UD skulle komma till tals. Vi gav inga särskilda instruktioner utom det att man gjorde det i tjänsten. Blogg, twitterflöden och dela bilder är en självklarhet. Vi delar med oss av det vi har. Vi uppmanade folk att hjälpa till att tipsa oss och uppmanade dem att följa oss. Inte ett enda pressmeddelande skickades ut. Det behövdes inte. Tidigare hade vi inte haft en plats att dela sådan här information på, nu hade vi det. Svårare var det inte.

– Vi förstod att vid första kris skulle vårt nya sätt att vara öppna på testas. Det gjorde det i och med den arabiska våren. Det vi skrev på vår blogg, trycktes dagen efter i tidningarna. Kommentarerna på vår blogg ökade explosionsartat. Vi började svara och vi lärde oss hur vi kunde bli effektivare i våra svar. Vi kunde samordna frågor och se vad vi behövde ta reda på mer om. Det blev en helt annan öppenhet än tidigare.

– Man har sagt att det var en facebook- och twitterrevolution i den arabiska våren. Det håller vi inte riktigt med om. Det vi kan hålla med om är det Alec J. Ross berättar i ett YouTube-klipp: att tekniken möjliggör snabbare organisering, svagt sammanlänkande grupper möts och nya grupper möts, vi ser också ledarlösa revolutioner.

UD:s satsning att bli mer öppna och där sociala medier är viktiga har gett positiv respons från allmänheten. Det har man kunnat se i SIFO-undersökningar.

Jimmy Leach, Brittiska UD, berättar via ett YouTube-klipp om hur man använt Twitter vid katastrofer för att lokalisera männsikor.

Ett konkret exempel på Twiiters användningsområde är när Carl Bildt inte fick kontakt med Baharains utrikesminister via de vanliga vägarna. Bildt tog då kontakt med honom via Twitter och fick svar. Utifrån det kunde man arbeta vidare.

De berättar om twitterkontona @Utrikesdep och @SweMFA, värda att följa. De berättar om arbetet med Open Aid, att ge ut data i ett öppet API för andra att förädla och hjälpa till att utveckla. Appen UD Resklar hjälper människor ute på resa. Ja, det är en del av allt man håller på med.

Joakim Jardenberg, moderator, ställer nu frågor till de tre talarna från UD. Anders Jörle pratar om en balansgång, men han framhåller möjligheterna med öppenhet. Man berättar inte detaljer som man inte kan berätta om, men man berättar det som går. Det man hade kunnat berätta om ändå.

När har det inte gått bra, då? Malin Crona, Sveriges Radio, ställer frågan.

Svaret är att man kanske har haft tre eller fyra saker som har hänt där medarbetare har uttalat sig i traditionell media utan att det har varit helt clearat och där det kanske inte har blivit rätt, men faktiskt aldrig i sociala medier. Men de inser att det säkert kommer att hända. E-deligationen tar nu fram riktlinjer som bygger på UD:s erfarenheter. Jörle menar att man tar med sig riktlinjer från verksamheten in i de sociala medierna. Det är inte konstigare än så.

På frågan om hur man har tänkt där man sätter ut initialerna på den som har twittrat, menar man att man crowdsourcade man fram det. Man frågade folk om hur man skulle kunna göra. Bra att det finns en identifikation på vem som har svarat. Precis som man gör i många PM. För att sociala medier ska fungera är det nästan en förutsättning att man vet vem man pratar med eller att man åtminstone kan ta reda på det.

En framgångsfaktor är att högste chefen också deltar och att han visar på att det är viktigt. Hej rektor!

”We learn as we go along”

Det är något man har tagit till sig på UD. Då borde vi även kunna våga i skolan..

Nästa talare på Internetdagarna är Lynn St Amour från Internet Society, vars motto är ”internet är för alla”.

Hur ser vi till att internet fortsätter utvecklas positivt?

Internet utgörs av människor, av dig och mig. Ingen behöver be myndigheter om lov för att utveckla tjänster, man utvecklar ändå. Det är en nyckelfaktor. De tjänster som människor vill använda överlever, de andra försvinner. Open source hjälper folk att utveckla vidare. Detta innebär ett nytt sätt att tänka och att samarbeta. Tillgänglighet, öppna standarder och samarbetsvillighet är absolut nödvändigt. Detta är det positiva.

Men det finns ingen garanti för att det vi ser som det fantastiska i detta öppna, kommer att fortgå. Det finns stater som vill övervaka, stänga in och stänga ner. Samma kanaler som används för öppenhet, används för att övervaka och störa.

Vi har alla ett ansvar i att fortsätta använda internet på ett bra sätt: att utbyta erfarenheter oberoende landsgränser och att fortsätta utveckla bra tjänster utan att behöva be någon myndighet om lov.

Jag tänker att skolan har ett ansvar. Ett ansvar att hjälpa eleverna att använda internet i ett gott syfte.

Jag befinner mig just nu på Internetdagarna och kommer rapportera en del därifrån. Det kanske inte handlar direkt om skola, men det handlar definitivt om livet och därför handlar det faktiskt om skolan. Jag kommer ta tillfället i akt att prata med deltagare och att väva in skolan i samtalen. Olika bakgrund kan berika. Olika bubblor kan öppna upp och ta del av varandras erfarenheter – sånt gillar jag skarpt.

Just nu lyssnar jag på Bruce Scneier som öppnar Internetdagarna genom att prata om cyber war. Det kan låta tungt. Men det finns och istället för att bli rädda när vi hör om attacker, behöver vi prata om det. Och ta reda på mer om det. Men det är inte lätt att sätta fingret på det.

Problemet med cyber war är att vi inte riktigt vet vad det är. Ingen vet. Ingen kan definiera det. Man kanske mer ska se det som krigsliknande taktik, inte som krig. Vi är inte inte en värld i krig. Teknologi skapar möjligheter. Precis som i krig kan teknik användas för bra saker, men det kan även användas av kriminella eller användas i dåligt syfte. Så är det med all teknologi.

Lyssna på honom här: