Skolflöden är namnet på en ny sajt som samlar rrs-flöden från flera olika bloggar, vilka har det gemensamt att de ofta skriver om skolan.
Det är roligt att itmamman.se får vara med där, visst tycker jag det, men framför allt tycker jag att det är en otroligt snygg och lättöverskådlig sajt. Man kan enkelt skumma av rubrikerna och se vad man vill läsa. Det blir på ett annat sätt än i sin egen rrs-läsare.
Kika in och se om du kan hitta något!
En undersökning gjord av Michigan State University visar att man blir mer kreativ av att spela spel. Det gäller för båda tjejer och killar oavsett vilket spel det är, huvudsaken är att det är ett spel där man interagerar med andra. Alltså ett onlinespel där det är möjligt.
Intressant.
Andra undersökningar, bland annat Pia Sundqvists forskning Extramural English Matters: Out-of-School English and Its Impact on Swedish Ninth Graders’ Oral Proficiency and Vocabulary visar att det finns ett samband mellan goda kunskaper i engelska och läsning, dataspel och användande av internet eftersom man tvingas lita på sin språkliga förmåga när man sysslar med sådana aktiviteter. Det passiva kunskapsinhämtandet, där vi inte är särskilt motiverade eller aktiva, verkar inte vara något att hänga i granen.
I dataspel är vi inte passiva. Undersökningar har gjorts där man ser om vi lär extra bra om vi får spela dataspel samtidigt som vi ska komma ihåg fakta. Det har inte visat sig särskilt framgångsrikt. Dataspelandet och faktan har då inte haft något med varandra att göra. Det säger sig nästan självt att det inte är så utvecklande. Jag tänker också på alla typiska skolspel där man ska klicka i rätt svar och få medaljer om man svarar rätt. Där har jag för dålig kunskap om forskning, men jag har svårt att tro att det skulle vara särskilt utvecklande. Tidsfördriv och ett avbrott från skolböckerna möjligtvis. Alla iPadtips om appar där behaviorismens guldstjärnor regnar ner över eleverna får mig ibland att bli ganska matt.
Därför är forskning som talar om interaktion och kreativitet intressant. Det kan få oss att tänka till. Och att börja våga ta reda på hur eleverna använder spelen när de är hemma. När de inte alltid är så fokuserade på guldstjärnor, utan där dessa stjärnor eller poäng bara är en av alla saker på vägen. Ett sätt att veta var man befinner sig. Inte det som är avgörande för att spelet ska bli intressant, vilket vi vuxna ofta tror.
Vi blir mer kreativa av att spela spel där vi interagerar. Vad betyder det för oss i skolan?
– Jag pratade med en i Kina. Han sa att det sög att de inte kunde använda YouTube, Dropbox eller MediaFire där.
Killen som berättade det här går på mellanstadiet. Det visade sig att han hade träffat den andre killen i chatten i spelet Minecraft, spelet där man bygger världar och sådant.
Jag tänkte vidare på det här, på hur två grabbar kan träffas i en fiktiv värld och ändå få till ett verkligt möte. Hur de kan prata om spelet men också om vardagen. Hur en svensk mellanstadiekille kan få en inblick i hur det är med vissa saker i Kina och hur han utifrån det kan få veta mer om olikheter i världen, men också om likheter. Hur han kan få hjälp att genom en sådan ingång få bli nyfiken på politik och filosofi och det som gör att världen ser ut som den gör. Vem tar hans nyväckta intresse vidare?
Om vi vuxna kan sluta bemöta unga som spelar spel med suckar och tankar om att ”de bara sitter och spelar”, skulle vuxna och unga kunna vara en verklig tillgång för varandra.
Det kan vara så enkelt som att vi tar bort våra eventuella skyggglappar och börjar intressera oss för vad unga pysslar med. Det börjar med att vi tar vårt vuxenansvar på allvar. Inte svårare än så, alltså.
Ett smakprov på vad man kan bygga i spelet Minecraft, samtidigt som man chattar och pratar om livets mysterier:
Jag träffar många pedagoger runt om i landet. Det finns så mycket nyfikenhet och vilja att lära. Men det finns också, ibland, en vilja att få vara kvar i det man en gång lärde. ”Vi är inte där än” är ett uttryck som kan höras.
För drygt två år redan, när vår dotter var fyra år, gjorde min man och jag den här filmen till Ted x Stockholm där Richard Gatarski skulle prata. Frågan vi ställde för två år sedan är aktuell.
Lisa har börjat i första klass. Bara så ni vet. Hon är där nu.
I går fick jag äntligen komma till toppen av Sverige. Eller kanske inte toppen precis, men väldigt långt upp. Till Piteå. Jag har inte så mycket koll på norra Sverige, måste jag erkänna. Den koll jag har, har jag skaffat mig på senare år, främst genom bloggvänner som Persilja, Ingela (som du ser här nedan och som jag nu fick träffa för första gången sedan vi lärde känna varandra på nätet för flera år sedan),
Erica, en viss Fotofinnare, och en hel del andra. En del av dem fanns alltså på plats igår. Andra nätvänner som jag hade turen att träffa var Britt Hansson, Skoldatatek Norrbotten, och Öpedagogen Marie Anderson och så arrangörerna av mässan: Gunilla Dahlblom, Ulla-Karin Lundgren-Ögren och deras kollegor.
Anledningen till att jag faktiskt känner till en hel del om Piteå beror just på dessa som arbetar på CMit, Centrum för Media och IT, som servar skolor och förskolor i området. Deras arbete med film, med läs- och skrivutveckling och med IT i allmänhet är vida uppskattat runt om i landet. Piteå har blivit känt som en kommun som satsar på skolan. Kanske är det extra viktigt att satsa på utbildning av idag, där IT är en viktig del, när kommunen ligger lite avigt till. Inte vill man se folk flytta därifrån i framtiden? En skola som utbildar sina elever att bli världsmedborgare och att kunna delta i arbetslivet oavsett var man bor är viktigt. Det ska Piteå ha en eloge för. Jag hoppas kommunen inser hur viktig deras satsning på skolan är och att man fortsätter att arbeta i samma anda.
Men nu tillbaka till varför jag åkte just till Piteå. Det som förde mig dit var NorrLär, en mässa för pedagoger som pågick torsdag till fredag. Jag pratade själv under ett pass och fokuserade på det som jag tar upp i min kommande bok, om hur motivation är viktigt i en digital tid. Och om hur det kan omsättas i praktiken.
En av de andra föreläsarna, Veronica Grönte, var jag nära att slarva bort. Vi hade lite tid innan mässan drog igång och skulle iväg för att hitta lunch. Men innan dess ringde en reporter från Piteå-Tidningen och ville intervjua mig. Hon kom direkt från ett annat reportage i en potatisåker, vilket kändes jordnära och trevligt. Jag bad att få ta ett kort av henne och hon ställde snällt upp.
Artikeln blev nog bra. Jag har bara kunnat läsa början av den än eftersom jag inte har inloggning till deras nätversion. Artikeln hittas här.
Veronica, ja. På väg till lunchstället kom vi på att det inte var mycket tid över innan hon skulle upp på scen för att prata. Vi bad därför om att få våra hamburgare i en påse för att kunna ta med dem tillbaka. Jag hade full koll på var vi var och älgade iväg. Mot fel håll. En snäll brevbärare fick hjälpa oss: Stadshuset? Det är åt andra hållet. Ditåt. Säkert över en kilometer. Förvirrade svettades vi iväg i motsatt riktning och slog följe med självaste NE Skola, som visade sig ha full koll på läget, fastän han kom från Malmö. Det är skönt med institutioner man kan lita på! När Veronica drog igång sin föreläsning på utsatt tid märkes inget av min bortslarvning av henne. Inte en svettdroppe, inte ett kurr från magen, fastän att hon inte hade hunnit röra sin lunch. Det kallar jag närvaro.
Veronica Grönte har utvecklat Makete-metoden. Läs mer om den här. Hon menar att man kan få till språkutveckling i alla ämnen om man har fokus på berättelse. Elever stärks dessutom i sin självkänsla och motivation om de känner att de lyckas. Om de får till det. Och för att få till det behöver de få hjälp med hur man bygger upp en handling och en struktur. Det går alldeles utmärkt att ta avstamp i en film, för att se hur den är uppbyggd och sedan använda samma struktur när man skapar sin egen berättelse. Tyvärr är det nog ofta så att eleverna bara får ett ämne att skriva om och sedan lämnas de ganska ensamma. De ska ge respons på varandras texter, men de vet inte alltid riktigt hur. Men alla kan utvecklas, det är inte bara vissa som har så kallad fantasi, och det är vår uppgift som vuxna och pedagoger att hjälpa eleverna vidare.
Det var väldigt intressant att lyssna på Veronica och att själv få pröva på att bygga upp en handling. Att få hjälp att ta sig vidare. Samtidigt inser jag hur sällan det har skett under min egen skoltid. Sällan fick man höra: Nu verkar det som om handlingen är klar. Nu ska du nog sätta punkt. Istället har det vanliga varit: Skriv lite mer! Det är sällan en författare får den responsen, istället brukar det handla om att stryka och korta ner, att förklara på annat sätt och förtydliga. Aldrig bara Skriv lite mer.
Jag hann också lyssna på Anki Forsberg, en av läs- och skrivutvecklarna i Piteå, om hur man kan gå vidare med att Skriva sig till läsning. Intressant på många sätt. Att höra hur andra gör ger alltid näring till idéer och utveckling.
Stort tack till arrangörerna av NorrLär! Som ni har slitit för att få till ett så proffsigt upplägg! Sponsorer var ordnade, TeachMeet arrangerades och allt flöt på väldigt smidigt. Hoppas det kan bli ett återkommande event. Norrbotten är inte en bortgömd del av Sverige. Eller, det behöver inte vara det. Tack!
Det där med att våga, det är inte lätt. I dagens GöteborgsPosten kan man läsa:
Eleverna blev inte alls glada över att kasta sig ut i något okänt som Twitter. Läraren ville att de skulle pröva ett annat sätt att diskutera, men eleverna gjorde inte vågen när de fick höra det. Jag känner igen det där. Man har tänkt något som lärare, presenterar det för eleverna och.. reaktionen visar skepticism.
Och det är inget konstigt. Inte alls.
Jag menar att både vi vuxna och eleverna ofta är inskolade i ett rätt – och feltänk där man inte vågar visa det man inte kan. Där man inte vågar fråga eller vända och vrida på argument. Den enkla vägen, den där man vet hur saker och ting går till, blir den vi klamrar oss fast vid. Det är lättast så.
Men i våra styrdokument står det att eleven ska ”få stöd i sin kommunikationsutveckling” och att eleven ska ”få använda olika uttrycksmedel”. Skolan ska vara en plats där man övar demokrati och att göra sin röst hörd. Även om det är obekant och obekvämt.
Där har läraren ett ansvar. Antingen kan man säga: ”Eleverna ville inte. Se där, vi ska inte använda sånt där trams som Twitter”. Eller så kan man våga hjälpa eleverna vidare så som läraren i artikeln har gjort. Sven Järgenstedt säger där till sina elever:
Att ni blir så engagerade är inget man ser varje dag, ni har till och med blivit arga på varandra.
Om elever inte vågar kasta loss för att pröva nytt utan säger som en av eleverna: ”Man är ju van att göra som man alltid har gjort”, då är det läraren som måste få bukt med den kultur av talanginställning som råder. Den där det gäller att inte misslyckas. Den där man inte vågar tänka utanför ramarna för att det tar kraft och tid. Där behöver vi vuxna varandra.
Hur gör man?
För det finns sätt att vända en negativ trend. Ansvaret för vilken inställning som råder på skolan, kan inte läggas på eleverna. Då har vi vuxna själva fallit offer för talanginställningen där ingenting går att förändra. Det går.
Jag är glad att läraren tog klivet ut och vågade. Att han inte själv har anammat en inställning där man inte vågar. Det är en bra början. Fortsättningen kanske inte är en dans på rosor och enkel alla gånger, men inte desto mindre är den oerhört viktig.